En mörk historia

Mar 14th, 2010 | By | Category: Novell

Av August Blanche

En bok som vi kastar ifrån oss med avsky vid 15 års ålder, samma bok trollbinder oss kanske vid 35 års ålder. En berättelse uppfattas helt olika, inte bara av skilda människor utan också av en och samma människa vid olika perioder av livet, naturligtvis bortsett då från sådana människor som inte utvecklas alls. Det är sånt som gör recenserande så vanskligt. August Blanche (1811-1868) upphör aldrig att förvåna när det gäller det kriminella. Den historia som DAST publicerar i detta nummer är en sådan ”överraskning”. En mörk historia i novellsamlingen Hyrkuskens berättelser, där också upp-i-rök-berättelsen Lars Blom ingår, har lästs åtskilliga gånger av massor med människor, men hur många har betraktat den ur ren deckarsynvinkel? Att det handlar om ett mysterium ser läsaren naturligtvis och man noterar också att mysteriet inte får sin lösning. Men faktum är att vi här får uppleva hyrkusken uppträda som detektiv. Det spår han följer tycks förvisso mynna i tomma intet, men ändå tror jag att de flesta av oss innerst inne vet vad förövaren är trots att förövaren förblir okänd. Det finns implicerat i handlingen. En mörk historia är en tidig deckare av pionjären August Blanche, dessutom ”modern” med sin ofullbordade ”slutsats”. Språket? Välformulerat, lite gammaldags. Unga människor lär ha svårt att läsa Strindberg för att språket inte är strömlinjeformat à la 2004, men som Nisse Scherman framhöll i DAST 3/2003 gäller det bara att ”läsa igenom tidsperspektivet. När man väl har lärt sig det ökar läsvärdet av de gamla böckerna.” Dagens språk kommer också att åldras.

B.F

 

Om man blott lade märke till något av det myckna som möter oss i världen och sedan uppmärksamt följde detta märke endast under loppet av några år, så skulle ingen av de dagens eller livets historier, som berättas för oss, anses för osannolik, underbar eller fantastisk. Men naturligtvis ser man utan att märka, liksom man hör utan att minnas, och därför tvivlar man nästan på allt, utom på det som hänt en själv. Man gör verkligheten till en dikt, fast dikten endast är skuggan av verkligheten.

Åtskilligt inträffar dock som den uppmärksamme iakttagaren skulle önska sig varken ha sett eller hört. Hjärtat kan lida utan att behöva fyllas av andras bekymmer, minnet kan ha skuggor att förvara, utan att behöva låna dem av andra. Ibland kan det vara rätt klokt att, liksom strutsen, sticka huvudet ner i sanden, förutsatt likväl ingen begagnar sig av tillfället och skära halsen av en.

Bland de personer, som någon tid med anlitade våra vagnar, var en ung extra tjänsteman i konungens kansli. Han hette Södermalm, förtjänade knappast två styver i statens tjänst och hade icke ärvt ett runstycke, efter vad jag hört av dem som närmare kände honom. Något ljusare huvud hade han icke heller, men han hade ett vackert huvud, en den mest ståtliga och proportionerliga kroppsgestalt man kunde se, och med sådana egenskaper kommer man nog ett gott stycke fram här i världen, ty lyckan är en gudinna och följaktligen även kvinna. Kort och gott, kunglig sekreteraren Söderpalm var en av dessa kloka unga män som sparade sina ben för ålderdomen, för att begagna ett uttryck, vilket min principal hyrkusken alltid använde om ungt folk som mera åkte än gick.

”Men vart i all världen far den där kungliga sekreteraren?” frågade jag en dag den av hyrkuskdrängarna som vanligtvis körde för honom.

”Överallt”, svarade drängen, ”än hit, än dit och ibland varken hit eller dit.”

”Vad menar du med det?”

”Jo, någon gång åker han ut ett gott stycke utom tullen och återvänder utan att rasta på något enda ställe.”

”Nå, han har väl några med sig, kan jag väl tro?”

”Bara ett och samma fruntimmer … det är säkert ett mycket förnämt eller mycket fult fruntimmer, ty hon har alltid ett tjockt flor för ansiktet.”

”Nå, var hämtar du herrskapet?”

”Än här, än där, ena dagen på Drottninggatan, den andra på Regeringsgatan, ibland ända vid Skeppsbron. I går höll jag på Fredsgatan och hade väntat en halvtimme, då en herrskapsvagn med betjänt bakpå stannade på andra sidan av gatan. En dam, samma en med tjocka floret, steg ur vagnen och gick in i en port, varefter vagnen med betjänten genast rullade bort. Strax därefter kom damen ut ur porten, arm i arm med kunglig sektern, och bägge stega upp i min vagn. Sedan vi gjort en tur kring Djurgården, återvände vi till staden och stannade på samma ställe. Kunglig sektern och hans dam stega ur och gingo in i den där porten jag nämnde, varefter jag avfärdades, men just som jag började köra, såg jag den där herrskapsvagnen svänga in på Fredsgatan och stanna utanför samma port. Förmodligen steg damen upp i denna vagn och for på samma sätt som hon kommit. Bra med drickspengar vankas alltid, så inte är det något vanligt borgarknaster.”

Men underligare än att ungt folk roar sig är att det kan betala för sina nöjen, men detta gjorde verkligen Söderpalm. Knappast var kvartalet tilländalupet förrän han själv kom in på vårt kontor och likviderade sin skuld. En gång hände det likväl att det drog några veckor över den vanliga tiden, utan att han hördes av, och som min principal för tillfället var i penningknipa, så fick jag order att kräva herr Söderpalm.

Jag besökte honom därför en morgon i hans hem en trappa upp vid Bryggargatan. Det var en liten, men praktfullt möblerad våning. Själv visade sig kunglig sekreteraren i den dyrbaraste morgonrock och utsträckt på en sidendivan, framför vilken reste sig ett ofantligt skrivbord av den vackraste mahogny med tillhörande skrivmaterialier, det ena vackrare och kokettare än det andra, men allt så nytt och putsat, oplumpat och ouppskuret, att jag nästan kunnat svära på det ingen rad ännu blivit skriven på detta bord.

”Ah, herr Höglund!” ropade Söderpalm vid mitt inträde, ”oändligt välkommen! I tre veckor ha penningarna legat avlagda, fast jag inte haft tid att komma med dem. Hur stor är räkningen? Gott! Här är summan, var god och kvittera!” Han betalte och jag kvitterade.

”Nå, hur tycker herrn jag bor?” frågade han därefter.

”Furstligt”, svarade jag. Men att säga det någon bor furstligt, är i min tanke ingen särdeles komplimang för värden, ty ett furstligt palats, liksom en furstlig inredning, förutsätter merendels att det är någon annan, till exempel, som bekostar härligheten. Söderpalm smålog dock självbelåtet.

”Det här vore något för en hyrkuskbokhållare eller hur?” yttrade värden, betraktande mig med en blick till hälften skämt, till hälften medlidande.

”Ah, bevars!” svarade jag, ”men om jag bodde här, så komme jag säkert att med evig ängslan betrakta blinddörren i tapeten där på väggen.”

”Blinddörren! Vad menar ni med detta ropade Söderpalm, sprittande upp från divanen och röd i ansiktet som en pion, ”varför skulle ni med sådan ängslan betrakta den?”

”Jo, jag skulle frukta för att denna blinddörr ledde till någon underjordisk gång…”

”Underjordisk gång?”

”Och att denna i sin ordning ledde…”

”Vart?”

”Till Hornsgatan, naturligtvis alltid under förutsättning att det vore jag som bodde här.”

”Hå fan!” ropade Söderpalm skrattande, ”var det så ni menade? Jag måste visa er den underjordiska gången… Nå, ni skulle inte ha mycket emot ett sådant bysättningshäkte”, tillade han, i det han sköt upp blinddörren och visade mig en sängkammare, där verkligen en furste skulle kunnat sova lugnt, såvida han ej hade för oroliga drömmar.

I detsamma inkom Söderpalms betjäntgosse och lämnade sin husbonde en biljett av rosenpapper vilken doftade mysk ända fram till mig. Söderpalm öppnade hastigt biljetten och ögnade däruti, medan jag närmade mig dörren för att gå.

”Var god, herr Höglund”, bad Söderpalm, utan att taga ögonen från biljetten, ”och säg till att min vänliga vagn håller utanför min port på slaget åtta.”

”Skall ske”, svarade jag och gick. Middagstiden ungefär en månad därefter inkom på vårt kontor en herre som jag förut icke sett. Han hade något utländskt ansikte och gester och bröt på något främmande språk, italienskan eller spanskan bar svårt för att säga vilket. Han frågade om det var någon vagn ledig för eftermiddagen. Sedan jag jakande besvarat denna fråga, bad han få titta i beställningsjournalen vilket han också fick. Efter att med mycken uppmärksamhet ha studerat densamma, lade han den ifrån sig, tog ett steg mot dörren, vände åter om, kastade ånyo en blick i journalen, varefter han frågade mig, om det var Lilla trädgårdsgatan som ligger vid östra sidan av Carl XIII:s torg. Sedan jag givit honom nöjaktig upplysning, gjorde han min av att gå.

”Skall det inte vara någon vagn?” frågade jag.

”Kunna inte säga, fråga först, säga till sen”, svarade främlingen och försvann.

Det var en besynnerlig passagerare, tänkte jag, under det jag skådade i journalen, för att möjligen få veta vad det var som däruti kunde intressera den främmande, ty det var klart att hans första fråga efter vagn endast var en förevändning för att få se Journalen. Då stannade min blick på följande: ”Kungl. sekter Söderpalm, en täckvagn att hålla kl. 8 utanför n:o 5 Lilla trädgårdsgatan”. Det var just denna gata främlingen frågat mig om, och därför föreföll det mig genast som hade den främmandes ärende endast varit att utspionera det ställe, där Söderpalms vagn skulle hålla om aftonen. Denna händelse, vilken jag ställde.

I sammanhang med allt det mystiska som rörde sig omkring den unge mannen, retade min nyfikenhet till den grad, att jag beslöt själv bliva Söderpalms kusk för kvällen, och klockan precis åtta höll jag med min vagn på bestämd plats, men med kappkragen uppdragen över ansiktet, för att inkognito spela min roll.

Snart kom ett ungdomligt par med hurtiga steg till vagnen. Jag öppnade vagnsdörren och fällde ned trappsteget. Damen, beslöjad och klädd i svart siden från huvud till fot, var smärt och av medelmåttig längd. Vid det hon lätt som en sylf hoppade upp i vagnen, uppsnappade min blick vid gatlyktans sken en den allrasomsötaste lilla fot och … men all fröjd är för kort och alla klänningar för långa.

”Till Albano!” beordrade mig Söderpalm och steg sedan själv in, varefter jag tillslöt vagnsdörren, icke utan en suck, ty det har nog sitt pikanta retande behag en sådan där tête à tête, som icke ens tryggad av kvällens mörker, behöver kläda sig i domino, liksom till en maskerad. Det är en kärlek, hållande sig fast vid den svaga tråden av en intrig, det är på en gång hjärtat i bröstet och i halsgropen, det är en himmel med solen i zenit och åskmoln vid alla horisonter.

När jag vek in på Enkhusgatan, måste jag köra med mycken försiktighet, för att icke törna mot tvenne andra täckvagnar, vilka höllo där tätt efter varandra. Utan att vid dem fästa någon vidare uppmärksamhet, tog jag vägen till Albano. Kommen till Johannisplan, där trafiken är mindre livlig, tittade jag mig om över vagnstaket och upptäckte verkligen tvenne vagnar som på något avstånd följde oss. På Roslagstullsgatan såg jag ånyo tillbaka, men kunde i mörkret icke urskilja något, dock trodde jag mig höra ett dovt rullande på avstånd, liksom av tyngre åkdon med parhästar. Kunde dessa vagnar vara desamma jag sett på Enkhusgatan? Jag kände mig något orolig, ty åskväder är icke angenämt att vara ute för, även om man är fullt säker på att icke vara den som träffas av blixten. Äntligen kom jag till Albano och körde in på gården till detta värdshus, beläget strax utom Roslagstull.

”Gå nu in på värdshuset och laga du får dig något till bästa”, sade till mig Söderpalm, sedan han med sin dam stigit ur vagnen, ”vi dröja väl här en timme.”

Knappt hade de unga tu avlägsnat sig förrän jag hörde flera hjul rulla på landsvägen. Med några steg var jag vid vägen och såg tvenne täckvagnar ila förbi Albano, styrande kosan vidare norrut. Det gällde då icke oss, tänkte jag och återvände lugnad till mina hästar, för att giva dem något foder. Under denna min sysselsättning såg jag en karl i kuskkappa och dito hatt komma in på gården och stiga upp i värdshuset. Efter någon stund och just som jag själv ärnade stiga in, mötte jag kunglig sekreteraren och den där kusken.

”Men hur i all världen har expeditionssektern fått veta att jag var på Albano?” hörde jag Söderpalm fråga.

”Det vet jag inte”, svarade kusken, ”han bara befallde mig gå till Albano och be herr kunglig sektern titta in till honom på Kräftriket bara på en stund, emedan han ha något högst angeläget att säga herr kunglig sektern.”

Kräftriket är namnet på ett annat mycket äldre värdshus, som ligger något längre från tullen ehuru icke mera än ett stenkast från Albano.

”Har expeditionssektern varit länge där?” frågade Söderpalm.

”Han kom nyss.”

”Och är det några flera i hans sällskap?

Kusken nämnde några bekanta namn på ämbetsmän i konungens kansli. Söderpalm och kusken lämnade därvid gården och togo vägen åt ifrågavarande värdshus. Aha, tänkte jag, det är hans herrar förmän i kansliet som spionerat på honom och förmodligen ärna spela honom något puts. Det var i sådant fall delikat av dem att icke taga in på samma värdshus.

I detsamma snuddade förbi mig en högväxt manlig gestalt, som styrde rakt på värdshustrappan och snart hörde jag hans steg ljuda i trätrappan vilken bar till övre våningen. Emellertid steg jag in i skänkrummet på nedre botten, där jag fann några personer sittande vid sina toddar. Sedan jag druckit ett glas punsch, gick jag ut, då jag fann trappan till övre våningen något upplyst och hörde någon komma utför den. Den som kom var just samma resliga herre, vilken jag nyss förut sett gå upp, enen han förde med sig vid armen Söderpalms dam, den svarta dominon. Vid det de gingo förbi, föreföll det mig som om den sköna okända med möda höll sig på benen och att hennes barm våldsamt arbetade under sidenet. Av mannens ansikte kunde jag icke upptäcka annat än en lång krokig näsa, som sköt fram ovan den uppdragna rockkragen.

”Jag tror att gästerna där uppe gå sin väg den ena efter den andra”, yttrade jag, sedan de två avlägsnat sig, till värdshuspigan som stod överst i trappan med ljus i hand.

”Det var för besynnerligt, herr Höglund!” svarade hon, ty hon kände mig, ”först kommer ett bud efter kunglig sektern från några herrar som tagit in på Kräftriket, fast jag inte begriper hur bättre herrar kunna ta in på ett så simpelt ställe. Strax därefter kommer den där herrn in, som såg ut som han ville bitas, det var visst en utlänning, för han bröt så jag hade svårt att förstå honom, och han hade rysliga ögon som en tiger och hade skägg på halva ansiktet. Han frågar efter Söderpalms rum och säger att han stämt möte på Albano med kunglig sektern och fruntimret som var med honom. Jag svarar honom, som sanningen är, att kunglig sektern gått bort på en stund och tagit med sig nyckeln till dörren. Icke desto mindre begär han att genast bli insläppt till fruntimret, men jag nekar att göra det. Då går han till dörren och Öppnar den, det vete Gud på vad sätt.

Jag vill följa honom, men han slår igen dörren mitt för min näsa. Jag hör damen där inne ge till ett rop, men därpå blev det tyst. Efter en stund kommo bägge ut, och jag fick den här bankotian för champagnebuteljen, som kunglig sektern tagit in, men knappast hunnit vidröra, och nog var det hederligt, men vad ska kunglig sektern säga när…”

Anseende mig ha hört nog och liksom driven av en dyster aning, skyndade jag ut på vägen till Kräftriket, men innan jag hunnit till detta värdshus, mötte jag en täckvagn, vars hästar jagade i galopp mot staden. Jag trodde mig känna igen den ena av de bägge vagnarna. Men var var den andra?

Jag sökte den fåfängt vid Kräftriket.

”Hur är det”, frågade jag uppasserskan därstädes, ”har inga herrar i vagn varit här ikväll?”

”Inte en kristen själ”, svarade hon vresigt, ”alla stanna vid det eländiga Albano och det bara för den oppnäsiga Lottas skull!”

På mina vidare spörsmål, om hon icke ens sett några vagnar denna afton, sade hon sig minnas att hon möjligen hört sådana fara förbi, men som hon endast kunde intressera sig för sådana åkdon som stannade vid Kräftriket, så hade hon icke brytt sig vidare därom. Icke bättre besked fick jag av annat folk på värdshuset. Jag beslöt därför att, trots mörkret, något närmare undersöka själva landsvägen.

Jag urskilde, fast med möda, de färska hjulspåren efter tvenne stora vagnar, som färdats efter varandra norrut; men vid det stället av stora vägen, där man viker av för att komma till Djurgården, trodde jag mig finna att en av vagnarna vänt om och farit tillbaka till staden, men att däremot den andra fortsatt stora landsvägen framåt. Bäst som jag trevade på vägen, för att om möjligt upptäcka spåren efter människofötter, halkade jag med ena benet ner i diket, varvid jag kände någonting rulla undan för min fot. Jag undersökte närmare och fick tag i en nästan ny karlhatt av finaste silkesfelb. Tagande denna hatt i förvar, återvände jag till Albano. Ingen hade under min bortovaro efterfrågat mig och ingen hört något vidare varken om Söderpalm eller någon annan.

Efter ytterligare en timmes fruktlös väntan, begav jag mig på hemvägen med tomma vagnen. Av tullbetjänten, som vid bommen visiterat den vagn jag sett fara till Stockholm, fick jag veta att uti ifrågavarande vagn, vilken, att döma efter hela ekipaget, måtte varit en så kallad herrskapsvagn, suttit blott tvenne personer, en herre, vars utseende tycktes överensstämma med värdshusflickans beskrivning på den där utlänningen, och ett svartklätt fruntimmer, som legat liksom hopkrupet i ena vagnshörnet.

Dagen därpå begav jag mig tidigt till Söderpalms logis vid Bryggargatan. Hans betjänt igenkände sin husbondes hatt i den som jag hittat uti diket, men på husbonden själv hade han förgäves väntat hela natten och ännu var han icke återkommen. Jag anmälde förhållandet i polisen, blev särskilt kallad till polismästaren och redogjorde noga för allt vad jag visste i denna sak. Polismästaren bad mig hålla saken tyst, medan polisen toge sina mått och steg. Några veckor därefter kom polisgevaldigern i trakten till mig.

”Men kan det inte vara möjligt att där Söderpalm rymt för skuld?” frågade mig gevaldigern.

”Det tror jag inte”, svarade jag, ”ty sådant fall skulle kreditorer redan ha anmält sig, men sådana har man inte hört av, ehuru den försvunne lämnar efter sig ett ganska dyrbart bo.”

”Då är det alldeles obegripligt”, menade gevaldigern, ”det enda man lyckats få veta är att senare på kvällen av samma dag en stor täckvagn med några herrar uti passerat in i staden genom Ladugårdslandstull, men vem vagnen tillhör eller vilka de där herrarna voro känner man inte.”

”Men”, anmärkte jag, ”har inte polisen lagt ut sina nät inom den förnäma världen, till exempel inom corps diplomatique?”

”Bah!” svarade polisgevaldigern efter en stunds tystnad, ”det finns flera krokiga näsor, flera svarta skägg och även flera tungor som tala främmande språk än diplomatiska kåren.”

Därvid blev det.

Den olycklige Söderpalm var för alltid försvunnen, utan att lämna det ringaste spår efter sig. Det finnes utan kvinnan ingen verklig lycka, men också icke heller någon verklig olycka, som ej en kvinna är med uti.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22