EN FRUKTANSVÄRD SKRÄCK

Sep 9th, 2009 | By | Category: 2006-2, Novell

AV L.T. MEADE

Tack vare det faktum att irländarna i allmänhet inte talar irländska utan engelska, har smaragdön med kulspruteliknande fermitet spottat fram ett stort antal märkliga författare, inte minst i de mer fantasifulla genrerna. Man behöver bara nämna Jonathan Swift, Joseph Sheridan Le Fanu och William Butler Yeats för att inse vilken bredd den engelskspråkiga irländska fantasilitteraturen har. Till denna samling hör naturligt L. T. Meade (1854-1914). Elizabeth Thomasina Meade Smith skrev 280 berättelser, som var oerhört populära, däribland skräckisar och kriminalhistorier.

I Johan Wopenkas Stora Mordboken kan man läsa att hon ”var en av de första som skrev om kvinnliga mästerförbrytare, om hemliga agenter och om ’omöjliga’ brott”.

Hon var en irländsk motsvarighet till de samtida svenskorna Aurora Ljungstedt och Emilie Flygare-Carlen. Den novell DAST här publicerar i räckan av klassiker handlar om krim. Bertil Falk översatte.

Jag tror inte alls att jag är nervös och när jag därför säger att jag ska beskriva två timmar av total ångest, hoppas jag att mina läsare ska inse att omständigheterna helt igenom var exceptionella och sätta tilltro till att jag åtminstone är minst lika modig som de flesta flickor i min ålder.

Jag har alltid föraktat så kallade nerver. När jag var liten älskade jag att sova i mörker. I skolan var jag den drivande kraften när det gällde spökhistorier och jag minns nu hur några av mina handgripliga spratt på ett sällsamt sätt gränsade till det ovänliga, ja till och med det riskfulla. Jag uppfostrats att omfatta ganska moderna idéer. Det är bara ett år sedan jag lämnade Girton och nu jag är sedan ett år installerad hemma hos min pappa och mamma. Jag är enda dottern och mellan tjugotre och tjugofyra år. Vi bor på ett stort ställe en timmes resa med tåg från London. Jag har min egen särskilda häst och en liten ponnykärra som bara jag använder. Jag har också min studio eller budoir och jag kan beställa vilka böcker jag vill inte bara från Mudie utan från de lokala bokhandlarna.

Jag är passionerat förtjust i musik och kan spela två, tre instrument. Jag tror att jag kan påstå utan falsk stolthet att mina framträdanden på fiol är ganska så mycket bättre än de flesta amatörers. Jag är också bra på alla sorters utomhusidrotter och spel. Jag är förstapristagare i tennis i klubben som jag tillhör och jag har för närvarande avancerat framgångsrikt i damernas golfklubb. Kort sagt, jag tror jag kan säga om mig själv att jag representerar den genomsnittliga, moderna, välutbildade och ganska viljestarka 1800-talsflickan.

Nu måste jag berätta för er om min skräck. Ni kan tänka er att det måste ha varit något särskilt som fick mig att hamna i ett sådant tillstånd av fasa att jag inte ens nu kan tänka på det utan att rysa.

Sent förra hösten fick jag en inbjudan att hälsa på hos min morfar som bor i Dublin. Min mor ville inte gärna se mig resa. Jag tror faktiskt att mödrar har föraningar, för det fanns ingen uppenbar anledning för att jag inte skulle företaga en sådan enkel och lätt genomförd resa. Jag hade varit utomlands en hel del och hade upplevt mer än ett äventyr. När därför min mor grämde sig om min resa från London till Dublin via Holyhead, kunde jag inte hjälpa att jag skrattade åt henne.

”Om du måste resa ensam, Virgina”, sa hon, ”är det bäst att du reser på dagen.”

”Åh, nonsens, nonsens”, sa jag. ”Jag hatar att resa på dagen, särskilt på en färdväg som jag redan kan. Dessutom är det slöseri med tid . På natten kan man sova och resa samtidigt. Ah, säg inget mer, kära mor. Jag tar det nattliga posttåget från Euston i kväll och äter frukost med morfar i morgon.”

Min mor gjorde inga vidare invändningar, men jag hörde henne sucka på det mest odrägliga sätt och jag visste att hon mumlade för sig själv om min halsstarrighet och att jag aldrig ville ta reson.

Inget gör mig så envis som när mina närmaste muttrar invändningar.

Är de rädda för mig, eftersom de inte sjunger ut? Jag är alltid mottaglig för rimliga skäl, men när folk muttrar om mig, då blir jag helt enkelt halsstarrig. Jag dyrkar min kära mor, men inte ens för hennes skull kan jag förväntas ge upp mitt eget sätt när jag hör henne mumla att det är ”Just likt Virgina.”

Mina saker var packade och jag gav mig av i god tid för att ta nattåget från Euston.

”Det är bäst att du sätter dig i en av damkupéerna”, sa min far.

Jag formligen flämtade av fasa när han gjorde fräcka förslag.

”Vad? Tror du att jag skulle kunna göra något så frökenaktigt?” svarade jag. ”Nej, jag har bestämt mig för exakt i vilket hörn jag ska sova bort tiden från Euston till Holyhead.”

Jag ledde min far till vagnen där två gamla herrar redan hade gjort det bekvämt för sig. De hade brett ut sina resplädar och tagit de hörnor i full besittning där det inte drog. Jag brydde mig inte om drag och valde hörnet mitt emot den gamle herrn som satt närmast dörren.

Min far försåg mig med tre, fyra eftermiddagstidningar. Jag hade en ouppsprättad roman i min väska och en liten läslampa, som jag kunde fästa vid fönsterbrädan.

Två eller tre ögonblick senare hade jag tagit adjö av min far och det stora expresståget – The Wild Irish Girl – hade i stor stil ångat ut från stationen. Jag gillar känslan att susa genom luften i ett expresståg som kör så fort det kan. Jag tittade i eftermiddagstidningarna. De innehöll inget av speciellt intresse för mig. Sedan betraktade jag medpassageraren mitt emot. Han var mycket kraftig och mycket röd. Han svepte sin respläd tätt omkring sig och innan vi passerat Willesden sov han tungt. Han gav ifrån sig beklämmande ljud med sina snarkningar och jag fann honom avgjort irriterande. För ett ögonblick eller två ångrade jag nästan att jag inte gått in en tom damkupé. Den andre herrn var knappast en mera angenäm medresenär. Han hade en högljudd hosta och en rejäl förkylning. Han snöt sig och hostade varannan minut och han såg sig omkring för att upptäcka varifrån det kunde komma drag.

Han stängde inte bara sitt eget fönster utan också ventilen ovanför och sedan sneglade han på ventilen som hörde till den snarkande gamle mannen och mig. Jag bestämde mig för att ventilen bara skulle stängas över min döda kropp.

Expressen skyndade fram utan det minsta hinder. Då och då svajade det till från den ena sidan till den andra, som om den snabba farten gjorde det vimmelkantigt, men sedan stadgade det sig och rusade vidare med en sorts rytmisk rörelse, som var oändligt sövande och fick mig att glömma mina båda ointressanta medresenärer och gradvis sjunka in i drömmarnas land.

Jag väcktes plötsligt upp ur en djup tupplur av att tåget saktade in. Det kom in till en stor station, som visade sig vara Chester. Vi måste ha passerat Crewe medan jag sov. Mina båda medresenärer var nu vakna och pigga. De rullade ihop sina plädar och vek ihop sina tidningar och jag såg att de tänkte stiga av tåget.

”Om ni ska vidare till Holyhead”, sa den snarkande till mig, ”så har ni tio minuters uppehåll här – det räcker för att ta en kopp te om ni vill.”

Jag tackade honom och tyckte att jag kunde följa hans råd. En kopp te skulle sitta perfekt och skulle hålla mig upprätt under resten av min resa.

Följaktligen klev jag ut på plattformen och gick över bron till de stora väntsalarna, som vid denna tid utgjorde en munter scen med ivriga, hungriga och beskäftiga män och kvinnor som satt vid borden och stod vid disken, allihopa ätande och drickande för glatta livet.

Jag beställde mitt te, drack det stående vid disken, betalade för det samt för en bulle, som jag tog med mig i en papperspåse och återvände till min vagn. Jag såg en hög med plädar och en stor svart resväska placerad i hörnet ifrån mitt och undrade med snabbt övergående nyfikenhet vem min nya medresenär kunde vara. Konduktören kom i detta ögonblick för att se om jag hade det bekvämt.

Han sa att vi inte skulle stanna förrän i Holyhead och frågade om jag ville ha någonting,

Jag svarade ”Nej.”

”Ni kanske skulle vilja att jag låser vagnsdörren, fröken?” sade han. ”Tåget är inte fullt i natt och jag kan ordna det.”

Jag skrattade och pekade på plädarna och väskan i det motsatta hörnet.

”Någon har redan markerat plats”, sade jag.

”Men om fröken vill, så ska jag placera dessa saker i en annan vagn”, sade konduktören.

”Nej, nej”, sade jag. ”Jag har inte det minsta emot sällskap.”

Just då dök min medpassagerare upp. Det var en stor man, insvept i en rejäl ulster och med en yllehalsduk kring halsen och munnen. Konduktören såg på honom en smula misstänksamt, tror jag, Det gjorde mig arg. Jag tål inte pryda flickor som tror att varenda karl som tittar på dem antingen ska beundra eller förolämpa dem. Jag uppträdde mycket vänligt, flyttade på mig så att resenären kunde inta sin plats, log och tackade konduktören. Ögonblicket därpå var tåget på väg.

Vi hade just kommit en bra bit från stationen när mannen i ulstern och halsduken omsorgsfullt lindade av det senare bihanget från sin mun och hals. Han vek ihop det snyggt och ordentligt och stoppade det i sin svarta resväska, Sedan tog han av sig ulstern.

Jag såg nu att han var en ganska snygg karl, cirka tjugo åtta år. Han hade en korpfärgad, fullt utvuxen mustasch och ett kort skägg. Han hade mycket svarta och stickande ögon. När jag såg på honom upptäckte jag att han också såg på mig.

’Nu blir du nervös, Virginia, eller hur?’ tänkte jag för mig själv. ’Varför kan inte en man titta på en flicka om han vill? Det finns ett gammalt talesätt att en katt inte ska titta på en kung. Låt mig därför antaga att mannen mitt emot mig är en fullvuxen och presentabel katt och att jag är hans majestät konungen. Katten får glo så mycket den vill. Kungen tänker inte låta sig störas.’

Följaktligen satte jag upp min lilla läslampa, eftersom jag visste att jag inte kunde somna iakttagen av en blick från ett par vakande, svarta ögon.

Jag hade just gjort det bekvämt för mig och hade tagit fram min ouppsprättade roman ur väskan, när främlingen tilltalade mig.

”Har ni något emot att jag öppnar fönstret?” frågade han.

”Nej då”, svarade jag. Jag gjorde en liten nick åt hans håll för att framhälla att katten måste hålla sig på avstånd och sänkte ögonen mot romanens fascinerande sidor. Tåget färdades nu med rasslande hastighet och jag fann att det öppna fönstret var mer än jag ville utsättas för. Jag hade just lyft huvudet och tänkte be min reskamrat att han vänligen skulle stänga det, när jag mötte en blick som gav mig en föraning om den fasa som denna historia ska beskriva. Mannen i den motsatta hörnan hade öppnat sin svarta väska och tagit fram en stor skarpslipad sax och en rakkniv. När jag tittad på honom öppnade han rakkniven och vässade den fingerfärdigt på en rakstrigel som han fäst vid ett av fönstrets handtag. Vi mötte varandras ögon och han log ogästvänligt

Jag kände på mig att en belägenhet av något slag var förestående, slog igen boken och satt helt stilla med händerna tätt hopknäppta och ett hjärta som slog hårt. Ljuset från läslampan lyste direkt på mig och jag vände mig snabbt om och släckte elen.

”Jag vill be er att tända lampan igen” sa främlingen. ”Gör det genast – det är ingen tid att förlora.”

”Jag förstår inte vad ni menar”, sa jag.

Jag försökte att låta högdragen och överlägsen, men jag var fruktansvärt medveten om att det kom ur min strupe i stötvisa små flämt.

”Hör hit nu”, sa mannen. ”Jag vet att du är rädd och jag är inte det minsta förvånad. Jag skulle vara rädd om jag var i ert ställe. Ni är ensam i en tågvagn med en man som kan strypa er och kasta er döda kropp utmed järnvägslinjen om han kände den minsta lust att göra det. Nej, nej – ni ska inte dra i nödbromsen.

Jag har er under uppsikt. Nu kan jag lika så gott avslöja för er uppriktigt att jag har kommit till denna tågkupé för att få nöjet av ert sällskap. Jag såg er stiga in i vagnen på Euston och jag visste att ni skulle bli ensam när vi kom till Chester. Från Chester till Holyhead är det en lång resa. Tåget är nu tryggt på väg och stannar inte förrän om nästan två timmar. Ni inser därför att ni är helt utlämnad åt mig. Er enda säkerhet är att göra exakt vad jag säger. Vill ni nu ha godheten att genast tända den där läslampan.”

Främlingens röst var befallande – han hade nu bytt plats och satt mitt emot mig. Hans rastlösa, lysande ögon var helt fixerade på mitt ansikte.

”Tänd lampan”, sa han.

Jag lydde honom utan ett ögonblicks tvekan.

När jag hade tänt den tog han den ur mina skakiga fingrar och fäste den vid sätesdynan i vagnens mitt.

”Bättre så”, sa han. ”Det är trevligare. Se nu. Jag ska gå ner på knä. Se mig i ansiktet. Syns det bra?”

”Ja”, svarade jag.

”Jag har en massa hår, inte sant?”

”Det har ni”, replikerade jag.

”Ser ni de här saxarna?”

”Ja.”

”Och den här rakkniven?”

”Ja.”

”Dödliga vapen, eller hur?”

”Dom kan missbrukas”, svarade jag med stammande röst.

”Aj, aj, det kan dom – och det kommer också att ske, om inte en viss ung dam gör exakt som hon blir tillsagd. Och nu – stunden för handling är inne – tag av er handskarna”

Jag tvekade.

”Tag av dem”, röt mannen.

De kom av i en handvändning.

”Kom nära nu och börja.”

”Börja vadå?”

”Var inte dum nu. Ni har tillräckligt med intelligens om ni bara ville använda den. Raka bort min mustasch.”

Jag backade.

”Jag vet inte”, stammade jag.

”Jag ska nog lära dig.”

”Hur då?” frågade jag.

”Genom att skärpa den där rakkniven lite mer. Tänker ni försöka nu? Tag ifrån mig saxen.”

Han knäböjde så att ljuset från lampan föll rakt på honom och gav mig saxen. Jag tog den genast och började arbeta.

”Håll min haka”, sade han. ”Ni kan inte utföra en arbete rätt på det där darriga sättet.”

”Klipp, säger jag, klipp!”

Jag klippte. Gud vet hur jag lyckades, men jag klippte bort mannens tjocka och svepande mustasch. Medan jag arbetade gav han befallande anvisningar.

”Klipp rent”, sade han. ”Klipp nära och rent. Snart ska ni få raka mig.”

”Det blir mycket farligt för er”, vågade jag replikerad.

”Fudo-e”, svarade han. ”Ni har lugnat ner er då. Är mustaschen helt borta nu?”

”Ja”, sa jag.

”Tag bort polisongerna.”

”Nej, svarade jag.

”Gör som jag säger!” svarade han.

Han spände ögonen i mig och jag lydde honom. Efter polisongerna följde skägget efter skägget håret på mannens huvud.

Hur värkte inte mina fingrar! Hur dunkade inte mitt hjärta! Hur tycktes inte dessa basiliska ögon genomborra mig och fyllde mig med morbid avsky och usel fasa!

När jag slutat klippa plockade han ur djupet av sin väska fram en rakapparat och bad mig att raka honom.

Jag var nu helt foglig och underkuvad och lydde utan ett ord hans minsta befallning.

Det var tur för mannens säkerhet att jag en eller två gånger utfört denna procedur på min bror, som lärt mig att handskas med rakkniven och berömt mig för min skicklighet. Den kom nu till min hjälp. Trots det skakiga tåget och mina upprörda nerver, utförde jag uppgiften väl. Mannens kinder och överläpp var lika kemiskt fri från hår som en babys innan jag var färdig med honom.

Till sist var jag klar och ett rakat och kusligt objekt intog den plats som innehafts av den stilige främlingen som stigit på tåget en timme tidigare.

När mitt arbete var över böjde han sig fram, samlade in vartenda hårstrå och kastade alltsammans genom fönstret. Sedan stängde han fönstret och sa åt mig att släcka läslampan.

Jag lydde och kröp ihop i mitt hörn, darrande i varenda lem.

”Ni har bara en sak kvar ni ska göra åt mig”, sa han.

”Nej, är det mer?” flämtade jag. ”Jag tror inte att jag orkar med mera.”

”Jo, det gör ni”, svarade han. ”Den här delen av uppgiften är enkel. Vänd huvudet och titta ut genom fönstret. Titta inte under några omständigheter tillbaka förrän jag säger till. Om ni gör det är ni en dödens kvinna.”

Jag vände bort huvudet.

Jag blickade – ut i den mörka natten. Mina ögon var simmiga – min strupe var torr, mitt hjärta fortsatte att pumpa alldeles förfärligt.

Jag kände att jag redan levt igenom en hel livstid. Jag hade en sorts känsla av att jag aldrig skulle återfå mitt mod och mitt hjärtas balans igen. Tåget rusade fram på sitt spår, dunkande och skuttande. Jag hörde prasslet från min medresenärs rörelser. Var han en galning?

Ja, naturligtvis måste han vara galen. Smög han sig nu upp bakom mig för att mörda mig med den där skarpa och blänkande rakkniven? Skulle tåget aldrig nå sin destination? Skulle den förfärliga natten aldrig vika?

Till sist – tack gode Gud – till sist, kände jag att det tunga expresstågets rörelse märkbart minskade.

I samma ögonblick tilltalade min medresenär mig.

”Ni kan se er om nu”, sade han. ”Er uppgift är över. Allt ni nu har att göra är att ge mig fem minuters älskvärdhet och sedan är ni säker.”

Jag vände mig ivrigt om. Det jag såg pressade fram ett högt utrop över mina läppar. Min medresenärs metamorfos var nu fullt genomförd.

En äldre anglikansk präst i komplett och helt korrekt prästklädsel satt i andra änden av kupén. Håret som syntes under hans hatt var silvervitt.

Han hade vita ögonbryn. Resten av hans ansikte var renrakat.

Tåget körde in på stationen.

I det ögonblicket slängde prästmannen upp dörren till vagnen. Han tog av sig hatten med en graciösrörelse.

”Benedicte”, sa han med tydlig och vördnadsfull röst. Jag såg honom inte mer.

Ett ögonblick senare kom två detektiver upp genom dörren. De frågade ivrigt om jag reste ensam eller om jag hade haft en medresenär med svart mustasch och skägg.

Jag var helt enkelt för bedövad för att svara dem. Till denna dag tror jag inte att min äldre prästman någonsin avslöjades.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22