En dag på jobbet

Jun 9th, 2012 | By | Category: 2012-06 juni, Novell

Sune E OlssonDen fjärde novellen av SUNE E OLSSON om Peter Ingmarsson.

De tre tidigare är Den meningslösa stöldenTeatermordet och Beskyddarna.

Författaren har kommit ut med två deckare, Granne med lyckan och Mordet i Risveden

_________________________

Annalena Lisen, kriminalinspektör vid enheten för komplicerade spaningsmord och underställd den famöse kommissarie Öhrn, och hennes sambo Pia Pedersen, assistent på Peter Ingmarssons Byrå för privat spaning och utredning, beslöt en fredag eftermiddag att bege sig till Valhallabadet. I tvättrummet påmindes Pia om ett stort ärr på väninnans ena lår. Pia hade sett det förr men aldrig frågat om det i förhoppning att väninnan en dag själv skulle berätta om orsaken till skadan. Den här gången la sig frågan på läpparna och krävde att få bli sagd.

Efter att ha jobbat av sig den värsta energin i bassängen gick de till bastun och satte sig att slappa. De var ensamma och Pia Pedersen gav efter för sin nyfikenhet efter en stunds tystnad.

– Jag visste inte att du körde på tvären med skidor. Eller är det en haj som bitit dig i låret?

– Nej, svarar Annalena, det är en skottskada.

– Oj då, var du illa ute?

– Både ja och nej, ett resultat av att hänga om sitt vapen till låg placering utan att träna nöddrag med det nya fästet.

– Berätta är du snäll.

***

Annalena Lisen försvann i tankarna tillbaka i tiden. Hon hade varit yttre befäl i Uddevalla och gick i tjänst en, som man förväntat, lugn måndagskväll i juni.

 Efter att ha bytt till uniform och tagit på utrustningsbältet fäste hon pistolhölstret runt låret och stoppade ner teleskopbatongen i ett fäste bakom pistolen. Hon slängde skyddsvästen över axeln och gick till utsättningen för att hämta ut bilnycklar och radio.

– Hej, Larsson, vad händer idag?

Vakthavande tittade upp från skrivbordet.

– Hej Lisen, du blir ensam i bilen i natt. Jag har ingen chaufför åt dig.

– Jag har ju körkort så det ordnar sig nog.

– Annars är det inget speciellt, det verkar vara lugnt. Buset tröttade väl ut sig under helgen.

– Var det mycket att göra?

– Det var så det räckte.

En stund senare gick Annalena uppför trappan till pausrummet. Med en irriterad rörelse krängde hon av västen och hängde över stolsryggen. Hon satte sig vid ett bord med en kopp te.

De fyra kollegorna som tjänstgjorde på hennes pass kom släntrande undan för undan den närmaste halvtimman.

– Hej Lisen, kör du yttre befäl idag?

Karl Langenius, en erfaren kollega med många år som insatspolis, tornade upp vid sidan om Annalena.

– Visst Kalle, hela natten. Behöver du hjälp med din ståltermos så bara säg till.

– Vi får väl se, är vi i samma landsända kanske vi kan fika ihop. 

Annalena Lisen körde ut ur garaget som första nattbil. På gatan utanför polishuset anropade hon Länskommunikationscentralen.

– 00 Välkommen, du är tidig ikväll.

– Tack, min koko gal, går den fram.

– Jag har dig på skärmen. Du kör söderut.

Radiooperatören på Länskommunikationscentralen snarare konstaterade än frågade.

– Jag tänker mig ner över Backamo till Lilla Edet och hålla mig söderut på östsidan älven till en början.

– Hoppas du får en lugn natt 00.

***

Annalena Lisen avslutade samtalet och fortsatte till Ljungskile där hon svängde av motorvägen och körde in i samhället. 
   Hon parkerade polisbilen utanför järnvägsstationen och gick ur för att röra på benen. Perrongen låg tom. Hon fortsatte runt stationsbyggnaden, passerade bokshopen vid sidan om stationen och fortsatte nedför backen till huvudgatan. Pizzerian och servicebutiken var ensamma om att ha öppet. I övrigt låg gatan tom på människor.

Tillbaka vid bilen efter en händelsefattig fotpatrullering hörde hon på andraradion att kollegorna patrullerade som planerat. Den ena patrullen körde norrut mot Munkedal medan den andra patrullerade inom Uddevalla. Själv fortsatte hon mot Inland över Backamo.

Utanför det gamla Backamo lägerplats bromsade hon och svängde in genom grindarna. Hon parkerade bilen utanför vad som varit lägrets vaktstuga och steg ur. Efter att ha gått förbi gaveln på den närmaste logementsbyggnaden gick hon ut på en smal grusväg som hon följde till sjukhuset.

En sjukhusbyggnad stod klar 1884 men lades ner och användas som lagerutrymme. Efter en pietetsfull renovering stod den nu i näst intill sin ursprungliga form framför henne.  Annalena Lisen viste att en stor målning av konstnären John Jon-And från 1913 över Backamo nyligen monterats upp i en av sjuksalarna. Risken att den skulle bli stulen var liten. Den är alltför stor. Annalena njöt av att se den i hennes ögon vackra byggnaden. Skriet från en uggla fick henne att vakna till och hon gick snabbt tillbaka till bilen för att fortsätta sin patrullering.

– 00, vi har ett larm från ICA i Lilla Edet. De har utsatts för ett rån av två beväpnade män som körde därifrån i en röd Volvo.

– Uppfattat, är det känt åt vilket håll de körde?

– Västerut, de har antagligen tagit sig över bron till Ström.

– Taget. Har vi nån från Trollhättan som lyssnar?

– 1812 söder Trollhättan på 45:an. Vi lyssnar.

– Bra jag kör fram till Hasterödsmotet. Kör ni 167:an norrut så kan vi få dem mellan oss.

– 1823 var är din position?

– Söder om Uddevalla, vi är på väg om du behöver oss.

– Kör via Ljungskile ner till 167:an och fatta posto i korset med gamla E6.

***

Med blåsljuset påslaget körde Annalena i hög fart till Hasteröd och backade in bilen genom grindhålet till Hasteröd gård. Hon släckte ljuset på bilen och vevade ner sidofönstret. På håll hörde hon svagt sirenerna från kollegorna i 1812.

–00!

Annalena hörde kollegan Langenius röst i radion.

– Kalle.

– Du är medveten om att din väst ligger kvar i fikarummet. Eller har du varit inne och hämtat den?

– Fan. Skit också.

Helljuset från en bil i hög fart dök upp på ett krön på andra sidan korsningen. Annalena Lisen tände blåljuset och körde fram till korsningen och ställde polisbilen tvärs över avtagsvägen mot Svenshögen i avsikt att tvinga rånarna rakt fram i korsningen mot Ljungskile och de väntande kollegornas position.

***

Annalena Lisen fick som hon ville. Flyktbilen for över korsningen i hög fart och försvann genom kurvan i uppförsbacken. Annalena drog på gas och följde efter medan hon informerar kollegorna.

– Vi kommer att hinna fram i tid Lisen. Ligg kvar bakom dem med 1812 så tar vi dem. Vi ställer oss i slutet av raksträckan väster lägerplatsen.

Annalena Lisen såg bakljuset på den flyende bilen men höll sig på avstånd för att inte stressa upp de flyende. Det var inte meningen att de skulle köra av vägen eller krocka med någon oskyldig trafikant. Flyktbilens förare körde över sin förmåga trots Annalena Lisens strävan att hålla igen.

I en kurva före Backamo hände det. Föraren i flyktbilen kunde inte hålla bilen kvar på vägen. Volvon gick av och slog med högersidan före in i ett träd. Bilen formligen krökte sig runt stammen. Annalena panikbromsade, fick stopp på polisbilen och rusade fram till bilvraket. Hon såg en livlös kropp i högerstolen. Föraren finns inte kvar i bilen. Hon lyste på marken och såg ett blodspår som leder in mellan träden. Hon lossar mikrofonen till sin bärbara komradio.

– 1823 och 1812, flyktbilen har kört av vägen vid Grinneröds skjutbana. En av rånarna har lämnat bilen. Ni får köra fram, vi måste leta.

– 00, behöver du mer hjälp? Operatören på LKC böt in i samtalet.

– Ja, hon tvekade. Passageraren går inte att rädda. Han är krossad och redan död. Föraren gömmer sig. Han blöder och har lämnat ett blodspår men jag vet inte hur skadad han är. En hundförare skulle vara bra om det finns nån tillgängligt, sannolikt behövs en ambulans och en transport också.

Annalena Lisen vände sig om för att gå tillbaka till sin patrullbil. En skugga frigjorde sig från mörkret mellan träden och rusade ut på vägen. Föraren, han är på väg mot hennes bil som stod med motorn igång.

– Stopp! Stå still eller jag skjuter!

Annalena Lisen ropade med sin bästa kommandoröst och sökte pistolen med handen. Den fanns inte på plats, fingrarna trevade längs utrustningsbältet men fann inte vapnet. Hon kände ett hårt slag i låret och kastades baklänges på marken. Muskeln på utsidan låret drog ihop sig till en hård klump.

Sprang jag på en gren? var hennes första tanke. Hon förstod först inte vad som hänt. En våg av smärta sköljde genom kroppen. Den spred sig från benet, över höfterna och vidare upp mot ryggen. Annalena Lisens händer sökte sig till låret, mot smärtan, men stannade när hon kände kallt stål mot handflatan. Fan, lågt fäste! Pistolen sitter på låret. Annalena blev förbannad på sig själv. Ilskan fick henne att glömma smärtan, sluta handen om kolven och dra vapnet.

Över pistolens sikte urskiljde hon mannen som stannat upp och stod vänd mot henne med utsträckt arm. Han närmade sig henne. Tankarna blixtrade genom hennes huvud. Skottet gick av, följt av ytterligare ett. Alla övningar hon hade varit med om satt i ryggmärgen. Hon handlade reflexmässigt utan hänsyn till hjärnans analyser och handlingsförslag. Mannen föll och blev liggande tvärs över vägen framför bilen. Samtidigt bromsade den första av kollegornas bilar in på vägen. I fjärran hördes en ambulans sirén.

***

Annalena Lisen som suttit med nedböjt huvudet vände sig mot väninnan.

– Nej Pia, det var bara en liten olycka, inget att orda om.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22