Droppen

Sep 17th, 2020 | By | Category: 2020-09 sep, Novell

Martin G LjungqvistNovell av MARTIN G LJUNGQVIST

Det här är inte precis en novell av vår vanliga sort, men den kan vara spännande ändå. Martin G. Ljungqvist bor sedan många år i Skåne och har skrivit till och från under åren. Han är utbildad civilingenjör med forskarutbildning och arbetar i teknikbranschen. När han inte skriver så spelar han piano i ett indieband. Martin debuterar på Ekström & Garay med en spänningsroman i slutet av 2020.


Strået sviktade en aning under vattendroppens tyngd och blev en plats av stillhet i morgondaggen. Grässtrået var långt och böjde sig ut över en smal å som porlade sakta. Endast mossa och torv växte runtomkring strået. Solen stod i låg vinkel och började värma platsen. Solstrålarna bröts i droppens yta och de olika våglängderna gav ett skimmer av olika färger. Droppens molekyler rörde sig snabbare i den sköna morgonsolen. Strået sviktade igen och droppen gled med allt högre fart tills strået tog slut och rörelsen övergick i ett fritt fall ner i bäcken.

Vattendroppen var nu omgiven av många andra vattendroppar, alla på väg åt samma håll. Lutningen längs med berget blev större och vattnets hastighet snabbare. Nu var det en mindre flod omgiven av buskar och stenar. Plötsligt gick det rakt nedåt i ett brusande vattenfall. Vattendroppen virvlade framåt tills farten minskades. Mellan två berg fanns en platå med en liten sjö och droppen hamnade vid ytan där den blev utan vidare rörelse.

***

Jorden snurrade vidare i sitt varv så att solen nu stod högre på himlen och värmde sjöns yta. Droppens molekyler rörde sig ännu snabbare än förut och till slut gick det inte att undgå: Vattendroppen dunstade och dess molekyler färdades upp i luften som ånga i en farlig fart. Sjön under var nu blott en prick från flera kilometers höjd och kylan ett faktum.

En vind förde med sig sand från en fjärran öken. Ångans vattenmolekyler träffade en av sandpartiklarna och kondenserades snart till en droppe igen. Den var inte ensam utan miljoner mikrometersmå droppar svävade nu i atmosfären i ett högt moln. Men vinden ville inte lämna molndropparna i fred utan föste runt dem sidledes i molnet så att de ideligen krockade med varandra. Varje gång de krockade slogs de samman och blev större och större iskristaller.

Den starka jetströmmen blåste helt sonika iväg molnet till en fjärran plats. Temperaturen hade varit perfekt för att molndropparna skulle växa sig stora som bollar och molnet var nu på bristningsgränsen. Haglet från molnet föll obevekligt och träffade isberget med ett smatter. Trots att isberget hade ett tunt lager snö som skyddstäcke så blev det ett ihållande dunder av kollisionerna.

***

Droppen blev en del av det milsvida isberget som sakta seglade genom havets vågor. Dess tillvaro var kall men annars behaglig. Så en dag när solen lyst på isberget länge kom det ett brak och en spricka i det. Den del nära kanten där droppen nu bodde hade lossnat och seglade stilla iväg i en annan riktning än det stora isberget.

Timmarna med sol blev allt fler och därmed blev det lilla isflaket desto mindre. En dag smälte den sista delen av isflaket och droppen blev en del av havet. Den färdades i havsytan tills solens strålar fick dess väte och syre att ånga upp i atmosfären igen. Den kondenserades på en liten träpartikel från en vindpust, omgiven av miljontals molndroppar i en formation som sträckte sig flera kilometer upp. Många av dropparna hamnade på kollisionskurs med varandra, där den ena slungades runt den andra flera gånger tills de var någon millimeter stora. Det dröjde inte länge förrän ett stilla regn föll.

Kvällssolen tittade fram bakom molnen och stålarna gick rakt in i regnet. När solljusets blandade våglängder bröts och studsade i de miljoner regndropparna delades ljuset upp i olika delar. Över ett fält vid stranden sträckte sig en färgad båge med rött längst upp, följt av orange, gult, grönt, blått, indigo och slutligen violett underst.

***

Regndroppen landade på en tussilago och vilade en stund på dess gula vaxartade krona innan den gled och föll fritt. En kort stund var den klotformad innan den träffade jorden. Tussilagons rötter spretade åt alla håll i jorden. Fältet låg vindstilla och tyst medan droppen blev en del av blommans inre.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22