Det var Morrissey

Jun 7th, 2010 | By | Category: 2010-2, Novell

Joel Berglund studerar vid Linköpings Universitet. 22 år gammal. Bor just nu i Prag för en utlandstermin. Kommer ursprungligen från Kungsängen utanför Stockholm. Skriver seriöst i en blogg: kinaski.blogspot.com. Har skrivit lite artiklar för studenttidningar tidigare men har aldrig publicerat en novell förut. Litterära idoler är bla Bukowski, Ulf Lundell och Joyce Carol Oates. Funderar på att fortsätta skriva noveller för att få ihop en novellsamling.

___________________________________________

Av Joel Berglund

Flickan sitter nu på sängkanten i hans torftigt möblerade enrummare. Hon är en främling på en sängkant, mellan fyra väggar, under en svagt lysande glödlampa. Tre timmar har gått sedan midnatt och Johan står med ryggen mot sin gäst, vänd mot fönstret med utsikt mot innergården. Nu när flickan sitter där ångrar Johan att han tog med henne hem. Det tillhör inte vanligheterna att han bjuder in främlingar till sig. Månader har passerat sedan någon annan än han själv senast satt på hans sängkant. Pärlor av svett tränger fram ur huden på hans panna och luften känns tunn. Johan vet inte om det är ångest eller oro han känner, men han bestämmer sig för att tvinga det tillbaka, vad det nu än är.

Han vänder sig om.

”Vill du ha någonting? Någonting och dricka kanske?”

”Har du någonting?”

”Ja, vad vill du ha?”

”Hm, vad har du?”

”Ett par öl, Heineken, funkar det?”

”Okej”

Stämningen är stel. Frågor besvaras med motfrågor. Johan går till kylskåpet på andra sidan rummet och tar ut två flaskor öl. Han öppnar dem och räcker henne den ena för att sedan återvända till sin plats vid fönstret, men nu vänd mot flickan.

”Musik kanske? Har du Spotify?”, frågor hon och nickar mot hans laptop som han lämnat påslagen på glasbordet bredvid sängen.

”Visst, välj musik du”

Hon tar laptopen och sätter den i sitt knä. Som för att förtydliga att hon letar efter något speciellt på skärmen, lutar hon huvudet närmre datorn med vidöppen mun. Nu får han chansen att se på henne utan att riskera någon ögonkontakt. Det känns tryggt.

***

Flickan som sitter på hans sängkant har svart kortklippt hår, format i en spretig frisyr. Luggen ligger slickad vid hennes panna snett nedåt över ena ögat. Den svarta färgen ser inte naturlig ut, men den rimmar väl med hennes övriga yttre. Det svarta håret, det svarta ärmlösa linnet och de tajta mörkgrå Cheap Monday-jeansen står i kontrast mot hennes mjölkvita hy. En samling välplacerade fräknar kring hennes näsa är det enda som stör den svartvita harmonin. Som kronan på detta gotiska verk hänger en tunn silverring i flickans vänstra näsborre.

Flickans blick lyfts från datorskärmen och möter Johans.

”Du är inte härifrån va? frågar hon.

”Nej, jag flyttade hit i höstas, fick jobb och så”

”Okej, vad jobbar du med?”

”Jag är utbildad ekonom men just nu jobbar jag som lärarvikarie. Och du? pluggar eller?”

”Mm precis”, svarar hon snabbt medan blicken glider tillbaka till datorskärmen.

Med ett par snabba tryck på tangentbordet sätter hon igång en låt. En ung röst tillhörande Morrissey fyller rummet från laptopens högtalare.

Take me out tonight
because I wanna see people that
living their lives

”Gillar du The Smiths?”, frågar flickan.

”Inte särskilt, gör du?”

”Ja, Morrissey är king, älskar fan honom. Visste du att han är typ asexuell?”

”Morrissey? Nä”

”Eller alltså, han är antingen bög eller asexuell, man vet typ inte, han knullar inte kvinnor i alla fall!”

***

Flickan talar nu med en starkare, mer kvittrande röst än tidigare. Johan tar en klunk av sin öl. Ska han sätta sig bredvid henne nu? Är det för tidigt?

”Men ärligt vem skulle INTE vilja ligga med Morrissey?”, fortsätter hon.

”Nä jag vet inte”

Johan sätter sig bredvid flickan på sängkanten. Han ställer sin ölflaska på bordet och placerar sina händer i sitt knä. Flickan dricker av sin öl och Johan kan se hur ett par ådror synliggörs på hennes hals när hon lutar sitt huvud bakåt. Perfekt läge för en vampyr, men Johan är ingen vampyr. Han är människa och utbildad ekonom.

***

Nu minns Johan varför han bjöd henne hem till sig. Oron börjar rinna av honom. Hon sitter nu bredvid mig, tänker han. Jag fick henne att vilja komma hit. Först hittade jag henne, sen så ville hon komma med. Jo, jag hittade henne.

Johan hade hittat flickan ensam, lutandes mot en vägg med utsikt över dansgolvet. Hon hade sett uttråkad ut, precis som han säkert gjort. Stadshotellet var lika tomt på folk som vanligt. Endast de rödnästa stammisarna och några MC-killar i skinnväst hade valt att ägna sin fredagskväll i stadens vattenhål. När Johan fick syn på flickan som nu sitter vid hans sida, blev han till en början äcklad, men äcklet ersattes snart till någon slags fascination. Den vita hyn, den svarta klädseln och näsringen – allt var främmande vackert och skrämmande nytt för den utbildade ekonomen.

Flickan var en svart svan, en punkens ballerina, hon var den bräckliga skönheten och det hemlighetsfulla mörkret, hon var allt det där, och hon var det lutandes mot en vägg.

Och nu sitter hon på hans sängkant i hans enrummare. Någonstans inom Johan väcks ett hopp om att hon är skör och villig. Han vill ta chansen att vara någon för henne inatt. Faderlig, brysk och rättvis vill han vara. I henne ser han ett sår som han vill pilla i. Det är inte något djuriskt över hans känslomässiga intresse för den svartvita flickan, det är något kliniskt, något perfekt. Han vill utmana sig själv med henne. Det Johan känner är begär. Ett lagom ursinnigt men kontrollerat begär.

***

Den bärbara datorn upptar fortfarande flickans uppmärksamhet. Johan får tid att undersöka henne ytterligare. Han granskar hennes unga kropp med förväntansfullt tålamod. Ett par centimeter nedanför hennes armveck, på mitten av hennes underarm, upptäcker han ett litet rosa ärr. En centimeter brett och kanske tre centimeter långt. Flickan upptäcker hans blick.

”Inte så snyggt va?”

”Vad?”

”Ärret du stirrar på, det är inte så snyggt va?”

”Ärr är sällan snygga”

”Du undrar va?”

”Undrar vad?”

”Om jag gjort det själv, om jag skurit mig själv?”

”Nej”, ljuger Johan

”Jag skar mig själv, men det var länge sen”

”Varför?”

”Jag hade en pojkvän, ett riktigt as, han var dum i huvudet och han sårade mig. Då sårade jag mig själv.”

”Varför det?”

”Så att han inte fick det nöjet för sig själv.”

Inombords drar Johan en lättnadens suck. Hon ville inte dö i alla fall. Ärrets placering, lagom nära pulsådern, och hennes förklaring till dess uppkomst skrämmer honom inte. Hon är perfekt. Det lilla rosa ärret är ett vackert bevis på att hon en gång låtit sig falla. Hade hon en gång låtit såra sig själv för kärlek och smärta, kanske skulle hon då låta honom göra det åt henne. För visst vill han. Johan vill tillfoga, frambringa, och dela smärta. Han vill vara hennes nästa ärr och han skulle inte vara feg och låta henne göra det själv, nej han skulle straffa och såra på ett osjälviskt sätt. Ett kärleksfullt sätt.

Nu ler han mot flickan.

”Jag har inga ärr”

”Inte ett enda?”

”Nej, inte än”

”Okej, förresten, vill du lyssna på något annat?”, frågar flickan och nickat mot datorskärmen.

”Nej, faktiskt så börjar jag uppskatta det här, Morrissey har faktiskt en fantastiskt bra röst.”

”Visst har han? Du, då måste du höra den här låten.”

Flickan sträcker ut sin bleka, ärrade arm, och med flinka fingrar byter hon låt. Och som för att göra allting perfekt väljer hon The Smiths kanske vackraste ballad.

Good times for a change
See, the luck I’ve had
Can make a good man
Turn bad

So please please please

Let me, let me, let me
Let me get what I want
This time

Johan sluter ögonen och lyssnar till musiken. Det lagom ursinniga begäret är inte längre kontrollerbart. Han tar hennes hand.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22