Det kan jag naturligtvis inte säga offentligt

Dec 23rd, 2009 | By | Category: 2009-5, Novell

Av HÅKAN LARSSON

—————-

Här återkommer Håkan Larsson med en ny sf-novell.

—————

Tre av rummets väggar var täckta med hyllor av äkta trä där här och var något arkant objekt eller sällsamt konstföremål hade tagit plats bland raderna av mikros. När de två nyblivna doktoranderna försynt trädde in erbjöd den fjärde väggen en häpnadsväckande utsikt från minareten på universitetet i det gamla Sulm. Välvda byggnader i sandtegel sträckte sig ut åt alla håll och bildade ett arkitektoniskt landskap som sakta föll undan och gav plats åt saftiga skogsbryn i fjärran.

Professor Bulghasch lät mikron av utsikten ligga kvar över väggen, harklade sig och vände sig makligt om i sin snurrstol.

Inför sig såg han de två studenter som hade vunnit tillträde till doktorandkursen detta år.

För att vinna tillträde hade de lagt fram var sitt material som ifrågasatte någon redan accepterad doktorands arbete eller som proponerade på att vederlägga en avhandling som redan accepterats genom disputation.

I sällsynta fall kunde ett helt nytt ämne leda till att en student vann tillträde. Det innebar att vetenskapen öppnade upp ett helt nytt forskningsfält. Det kunde medföra både fördelar och nackdelar.

Framför sig såg professorn en kvinna förbi medelåldern klädd i diskret brun repi. Hon befann sig omisskännligen i något av tingviskens slutstadier. Hennes hud var vit mot hennes repi, hennes fingrar hade börjat bli abnormt förlängda av sjukdomen och hennes ögonvitor var inte längre vita. Bredvid henne stod en rakväxt ung man och strålade av stjärnbloss. Små silverbågar lyste ut från hans hår och föll i nätta kurvor mot mattan där de efter ögonblick slocknade utan att lämna spår efter sig.

”Ha”, sade professor Bulghasch och undrade vem av dem som skulle ta till orda.

Mycket berodde på det.

”Herr professor,” sade den unge mannen på felfritt akademiskt högspråk och med silverstjärnorna pulserande ur sitt hår. ”Vi är Meioli och Remler. Vi kommer inför er som nyfödda i vår egenskap av doktorander. Vi hälsar er som ledare för vår institution. Vi är medvetna om vår obetydlighet inom vetenskapen. Eftersom ni godsint överväger att bli vår handledare är vår enda önskan att vårt arbete skall lända er och institutionen till ära. Vi hälsar er.”

Den unge mannen bugade med gammalvärldslig charm. Hans kollega gjorde så gott hon kunde med tanke på sin sjukdom.

”Ha,” sade Bulghasch.

Det var inte dåligt talat. Ordvalet vittnade om originalitet men visade respekt för traditionen. Den unge mannen menade otvetydigt vad han sade.

En doktorands öde kunde hänga på inträdesanförandet.

Trots att professor Bulghasch mycket väl visste vilka hans nya doktorander var och vad de forskade på sade han rituellt: ”Ha! Vem av er är vem? Och vilka landvinningar önskar ni skänka vetenskapen?”

Kvinnan bugade sig smärtsamt och lade handen över bröstet. ”Meioli, ärade professor.”

”Bulghasch, ärade doktorand,” sade professorn enligt ritualen.

”Jag forskar på tidiga äktenskapsregler i pasinnas heliga skrifter. Det förefaller stå klart att antalet barn som varje manlig pasinna tillåts alstra enligt skrifterna är avhängigt av den sociopolitiska situation som rådde på pasinnas planeter under den period då skrifterna tillkom.”

”Och är det er avsikt att bevisa er tes genom att vederlägga en tidigare avhandling eller forskning?”

”Ja, herr professor.”

”Vilken då?”

”Pasinna Faraa ma Deop, ärade professor. Hans titel är ’Äktenskapsförorden bland pasinna och deras tolkning under tidig interplanetarisk tid’.”

”Gott. Jag accepterar att bli er handledare. Jag är väl förtrogen med ma Deops mikros.”

Meioli bugade sig. ”Tack, ärade handledare.”

Den unge mannen lade handen över bröstet och stod rak. ”Remler, ärade professor.”

”Bulghasch, ärade doktorand.”

”Mitt ämne är statens förhållande till droger,” sade den unge mannen samlat, men stjärnsprutet ur hans huvud avslöjade hans inre spänning. ”Jag hävdar att en stat endast tillåter de droger som den kan kontrollera och därmed vinna ekonomiskt på. Alla andra droger undertrycks eller förklaras olagliga i vederbörande stat. Jag hävdar vidare att de tillåtna drogerna varierar beroende på de olika statsbildningarnas historia, och att variationerna baseras på kulturella bakgrunder. Vidare hävdar jag att en stat kan sätta sig över sina egna regler när det gäller droghandel i situationer som öppet ifrågasätter statens auktoritet.”

”Och är det er avsikt att bevisa era teser genom att vederlägga en tidigare avhandling eller forskning?” frågade Bulghasch rituellt trots att han kände till svaret.

”Nej, ärade professor.”

”Är detta alltså ett nytt forskningsfält?”

”Ja, ärade professor.”

”Ni menar alltså att statens förhållande till droger skulle vara ett särskilt nytt forskningsfält?”

”Nej, ärade professor. Min avsikt är att visa hur staten principiellt väljer att godkänna eller förkasta olika verktyg som dess medborgare använder till verklighetsflykt eller för att göra sin egen tillvaro uthärdlig.”

”Kan ni ge något konkret exempel som ni vill anföra i er forskning?”

”Ja, ärade professor. Jag har många exempel.”

”Välj ett”.

”Ja, ärade Professor. Den så kallade Kärleksvåren på syreplaneterna i Heynermals Bukt spred sig i hela systemet inom den tid det tog planeterna att fullborda ett varv runt sina respektive solar. Sociopolitisk forskning har visat att rörelsen var spontan och inte hade sin rot i någon särskild organisation eller källa. Rörelsen grep snabbt omkring sig bland folket och kom att ses som ett reellt hot av styrelsen för Heynermals Bukt som hade valts enligt traditionellt demokratiska principer. Styrelse beslöt då inofficiellt att låta importera droger från andra håll och sprida dem bland Kärleksvårens folk i avsikt att misskreditera rörelsen, där det fanns ett stort antal omisstänksamma anhängare som började använda drogerna i tron att de var ett bärande element i rörelsen, vilket inte alls var fallet.”

”Och vilket stöd har ni för detta uttalande?” frågade professorn och visste vad den unge mannen skulle svara.

”Ärade professor, den statliga droghandel som var förknippad med motståndet mot Kärleksvåren finns klarlagd i Bormends arbeten även om Bormend har en helt annan avsikt med sin forskning än jag. Vidare har kriminologen 5k30500 arbetat parallellt med Bormends resultat och visat att styrelsen för Heynermals Bukt miste kontrollen över sin drogimport så att den numera är helt i händerna på krafter som inte går att styra med demokratiska medel.”

Bulghasch sade: ”Ni känner ju till att Bormends forskning är starkt ifrågasatt och att jag själv inte anser att 5k30500 över huvud taget inte talar relevant om ämnet på grund av författarens ickemänskliga bakgrund?”

”Ja, ärade professor. Med all respekt måste jag framhålla att huruvida Bormends forskning är ifrågasatt eller ej inte betyder att den är vare sig bevisad eller vederlagd. Jag kan tänka mig att mitt arbete bidrar till att vederlägga den. I så fall hamnar den helt och hållet på de rena historikernas bord. Historien är ju som sådan en exakt vetenskap, och det är bara rena tolkningsfrågor som skiljer de olika skolorna åt. Att staten lät importera droger som officiellt var förbjudna till Heynermals Bukt förefaller emellertid vara bevisat utom allt tvivel. Bormends slutsats att drogerna användes för särskilda politiska ändamål kan vara diskutabel, men hennes grundforskning fyller alla akademiska krav. Angående 5k30500 kan jag bara säga att resultatet inte har omedelbar betydelse för min egen forskning lika lite som min forskning har omedelbar betydelse för kriminologin.”

Professor Bulghasch blundade kort och återgick till huvudfrågan: ”Herr Remler, menar ni alltså att staten som institution inte bara kan tänka sig att reglera droger utan också andra, som ni kallar det, verktyg?”

”Ja, ärade professor, det följer av min tes. Jag kan nämna olika former av spel och vadslagning som staten administrerar och propagerar för i olika sammanhang. Samtidigt undertrycker staten andra former av spel och vadslagning som den själv inte kan, eller inte har valt att, kontrollera och vinna ekonomiska fördelar av på grund av sin kulturhistoriska bakgrund. Men just det anser jag bör bli föremål för separat forskning.”

”Avser ni att peka ut någon särskild statsform i ert arbete?”

”Nej, ärade professor. Min huvudtes är att det ligger i statens natur att godkänna eller förkasta verklighetsflyktens fordon med avseende på vilka fördelar staten själv kan vinna på fordonen.”

Remlers ansikte nära nog doldes av de sprutande stjärnorna. Meioli stod orörlig vid hans sida, som protokollet föreskrev. Hon själv var godkänd, hon väntade bara på att intervjun med kollegan skulle ta slut.

Professor Bulghasch sade rituellt: ”Detta ligger inom ett helt nytt forskningsfält. Vad vill ni kalla detta forskningsfält?”

Doktoranden var beredd på frågan. ”Förhållandet mellan staten som institution och verklighetsflykten som institution,” sade han utan minsta tvekan medan en tät kaskad av stjärnor reste sig högt över hans hjässa och omgav honom som en gammaldags slöja.

”Ha,” sade professor Bulghasch.

Remler sade: ”Titeln är ett utkast. I fall som detta är det naturligtvis ni, ärade professor, som slutgiltigt fastställer den. Min tanke är att den kan rymma ett stort antal områden inom det stora fält den erbjuder. Exempelvis kan det tänkas att en stat av en viss beskaffenhet genom sina lagar uppmuntrar instrument till verklighetsflykt av en viss beskaffenhet som ligger utanför statens egna lagar. Om man forskade på detta kunde man förmodligen tillföra själva statsvetenskapen många värdefulla fakta.”

”Han börjar svikta,” tänkte Bulghasch. Det gjorde professorn ont. ”Förmodligen?” sade han menande, för att ge doktoranden tillfälle att repa sig.

”Med stor sannolikhet,” rättade sig Remler genast och stod fullständigt rak framför professorns bord. ”Tillåt mig säga att jag inte förutsätter att min forskning ska ha betydelse för kunskapen om de faktorer vi för tillfället avhandlar. Jag önskar endast att min forskning skall bli erkänd för vad den själv är.”

Han talade det höga språket så bra.

Hans stjärnor fortsatte stråla utan minsta tvekan.

Professor Bulghasch bestämde sig.

”Gott. Jag accepterar att bli er handledare. Jag ser fram emot att få ta del av era utkast.”

Remler lade handen över bröstet och bugade sig. ”Tack, min handledare.”

Informellt sade Bulghasch: ”Händelsevis är det så att jag själv har haft strödda tankar i riktning mot ert forskningsområde, doktorand Remler. Det skall bli intressant att följa ert arbete.”

”Tack, min handledare.”

Bulghasch förvandlade sig från professor till förekommande värd. Han visade sina nya doktorander från sitt skrivbord till den inbjudande soffgruppen. Doktoranden Meioli sjönk ihop och följde professorns uppmaning med synbar lättnad. Remler stödde henne. Innan professorn lämnade sin egen plats böjde han sig mot skrivbordet och talade tyst under några sekunder.

De hade hunnit ta plats i de bekväma dynorna då en uppassare kom in med en lastad bricka. Han dukade fermt upp för professorn och de två doktoranderna. Professorn tackade uppassaren med en nick. På väg ut rörde sig uppassaren bakom soffan. Där slog han snabbt en strypsnara runt den unge mannens hals och snörde åt. Remlers kropp styvnade och knyckte medan hans fingrar klöste efter snaran utan att få fäste. Ljuset från stjärnorna som fortfor att strömma ur hans huvud förvandlades från silver till rött. Efter en mycket kort stund saktade stjärnorna av, hans pantalonger mörknade av väta och så kom där inga stjärnor alls.

”Tack,” sade professor Bulghasch.

Vaktmästaren bugade kort, lyfte den döde doktorandens kropp över ena axeln och avlägsnade sig med honom.

Doktoranden Meiloi höll sina sjuka händer i knät och blicken stadigt fäst vid mikron av utsikten från minareten på universitetet i gamla Sulm. Välvda byggnader i sandtegel sträckte ut sig åt alla håll och bildade ett arkitektoniskt landskap.

Professor Bulghasch lade för sin nya doktorand av kakorna. Han föresatte sig att göra allt han kunde för den stackars kvinnan innan hon slutligen dukade under för tingvisken och sade: ”Jag beklagar. Remler hade intressanta tankar om statens göranden och låtanden, men vi själva är ju en del av en statlig institution, inte sant?”

Doktoranden nickade tyst.

”Gott. Ni förstår vad jag menar. Allting går ju inte an. Låt oss nu alltså i stället göra något trevligare och diskutera pasinnas äktenskapsregler. Det skulle faktiskt vara bra om någon av mina doktorander kunde ge Faraa ma Deop något ordentligt att tänka på. Själv tycker jag att ma Deop är en riktig skit med tanke på vad han brukar skriva om vårt sociala system, men det kan jag naturligtvis inte säga offentligt.”

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22