Det blev en för mycket

Jan 11th, 2018 | By | Category: 2018-01 jan, Novell

Peter AppelqvistNovell av PETER APPELQVIST

Detta är Peters andra novell i Dast. Läs också hans första: Svartsjukan förgör

_____________________

Efter veckans slit på Scans löpande band träffades de båda vännerna Peter och Patrik hemma hos Patrik. Det var fredagskväll och fest som gällde. De började med hämtpizza och öl. Sedan övergick de till vodka och cola. Vid tolvtiden skulle de gett sig ut på stan. De kom aldrig iväg. Som så ofta förr glömde de tiden och söp vidare.

”Ah, va fan”, sluddrade Peter och blandade en grogg. ”Bara en till.”

”Klockan är fyra”, sa Patrik. ”Dags att åka hem.”

”Okej”, sa Peter när han höjde glaset. ”Jag ska bara dricka upp sedan drar jag.”

”Visst. Jag ringer en taxi.”

”Gör du det”, sa Peter och förde glaset till munnen. ”Jag tömmer den snabbt.”

”Hej, kan jag få en taxi till Grönbetesvägen 57 för en person”, sa Patrik med mobilen vid örat. ”Va, okej. Nej, då skippar jag det.”

Tusan också, tänkte han. Han hade tröttnat på Peters svamlande och ville bli av med honom.

”Ingen taxi ledig på över två timmar. Du får ligga på soffan.”

”Nej, jag tar bilen”, sa Peter. ”Jag vill hem.”

”I helvete du gör”, röt Patrik. ”Så full som du är.”

”Okej, okej. Jag går väl då.”

***

Peter tömde glaset, tog på sig jackan och lämnade lägenheten. På gatan möttes han av vinterns iskalla kyla och nysnö. Den svarta skinnpajen gav hans magra kropp inget skydd.

Fan, vad kallt, tänkte han. Aldrig att jag går hem. Var fan ställde jag bilen?

Han vinglande runt bland de översnöade bilarna.

Herre jisses, tänkte han. Alla bilarna ser ju likadana ut.

På bil efter bil skrapade han av snön med underarmen. Till sist fann han den. En svart Audi A4. Han öppnade dörren och rasade ner framför ratten, fumlade med nycklarna och startade bilen. Han körde hem, kröp ner i sängen med kläderna på och somnade.

***

Halv fem på lördagsmorgonen larmades 112. Det hade skett en smitningsolycka på Kanalgatan i höjd med Coopaffären. En kvinna hade blivit påkörd. Både ambulans och polis ryckte ut. Kvinnan var illa däran.

Kriminalteknikerna spärrade av olycksfallsområdet och satte upp ett tält. De smälte snön med värmelampor. De sökte efter spår. De fann glasskärvor och en svart plastbit.

Klockan elva vaknade Peter. Huvudet sprängde. Han tvingade sig ur sängen. På väg till toaletten märkte han att han hade skinnjackan på sig.

Åh, fy fan, aldrig mer, tänkte han när han satt på dasset och kände illamåendet komma. Varför i helvete kan jag aldrig sluta i tid. Jag tappar minnet och blir så djävla fyllesjuk. Hur fan kom jag hem egentligen?

När han stapplade mot sängen tittade han ut genom ett fönster och upptäckte sin bil halvvägs upp på trottoaren med fronten intryckt mot en lyktstolpe.

”Herregud!” tänkte han. ”Körde jag hem?”

Han störtade så fort som baksmällan tillät ner till bilen för att parkera den på gatan.

Vad fan har hänt? funderade han när han granskade fronten.

Utöver skadan från lyktstolpen var även höger strålkastare skadad. Han skrapade bort snön för att kontrollera. Framlyktan var trasig, spoilern sprucken och fronten intryckt.

Fan, fan!

Han svepte bort mer snö. En röd tygbit satt inkilad i den spruckna strålkastaren.

Herregud! Har jag kört på en människa?

Svimfärdig stödde han sig mot bilen. Tankarna virvlade runt i skallen. Paniken spred sig i kroppen. Hur skulle han lyckas komma undan? Han spanade längst den tomma gatan. Inga vittnen. Han ryckte loss tygbiten och smög ner den i fickan. Han parkerade bilen längst gatan och rusade till lägenheten. Kväljande for han in på wc och spydde i handfatet. På darrande ben tog han sig till sin laptop. Han slog på den och letade på polisens och Kristianstads bladets hemsidor.

En smitningsolycka hade skett halv fem på morgonen. Offret hade avlidit i ambulansen på väg till sjukhuset.

”Vad fan gör jag nu?” stönade han tyst.

***

”En smitningsolycka, alltså”, summerade poliskommissarie Torsten Bengtsson till sin grupp på polisstationen i Kristianstad när han läst kriminalteknikernas rapport. ”Sara Larsson som påkördes avled i ambulansen innan de hann till sjukhuset. Teknikerna hittade glasskärvor och en svart plastbit som troligen kommer från fronten på en bil. Nu ska vi bara hitta bilen och den skyldige också.”

”Jag kollar om det kommit in någon typ av anmälning gällande bilar”, sa polisinspektör Mats Sundvik samtidigt som han reste sig och lämnade lokalen.

Han är lika effektiv och självgående som vanligt, tänkte Bengtsson.

Han gav resten av gruppen uppgifter som de kastade sig över. Nöjd med att ha en fungerande avdelning låste han sedan in sig på sitt kontor. Han sjönk ner i kontorsstolen och fällde den bakåt. Att ha varit befäl i över 40 år och ständigt haft en underbemannad avdelning hade satt sina spår. Han somnade redan efter tre minuter.

***

Peter hade tänkt färdigt. Han visste vad som behövdes göras för att komma undan olyckan. Han ringde Patrik och bestämde med honom att han skulle hämta honom en timme senare vid en grusväg strax utanför Fjälkinge. Sedan tog han bilen, tankade den full och körde till Fjälkinge. Där tog han in på grusvägen som ledde in i en granskog. Han körde in på småvägar och lämnad bebyggelsen bakom sig. Han var övertygad om att han var ensam då han lät bilen glida ner i ett dike och hoppade ur. Han skruvade av tanklocket och stoppade ner en diskhandduk. Den satte han eld på och rusade därifrån. Strax därpå exploderade bilen.

Patrik anlände till grusvägen som han lovat i samma ögonblick som Peter kom spurtande ur skogen.

”Kör!” vrålade Peter samtidigt som han slängde sig in i bilen.

”Vad håller du på med?” undrade Patrik utan att starta sitt fordon.

”Jag behöver din hjälp”, flämtade Peter. ”Kan du vara mitt alibi? För i natt, alltså.”

”Vad menar du?”

”Jag tog bilen i går”, flåsade Peter. ”Jag körde över en kvinna. Hon är död. Kan du intyga att jag slaggade på din soffa i natt? Jag tänker ringa och anmäla min bil stulen. Jag har precis satt fyr på den uppe i skogen.”

”Din djävla idiot. Jag sa till dig att inte ta bilen.”

”Ja, det var dumt gjort”, medgav Peter. ”Var lite juste nu. Jag ligger så djävla risigt till.”

Patrik funderade ilsket flera minuter innan han slutligen vred om startnyckeln och muttrade.

”Okej.”

***

Morgonen därpå stormade polisinspektör Sundvik in på Bengtssons kontor.

”Vi har funnit en utbränd bil som anmälts stulen”, frustade han. ”Den är svart och har skador i fronten.”

Poliskommissarie Bengtsson var seg på morgonen och behövde en minut på sig för att tänka innan han svarade.

”Var?”

”Strax utanför Fjälkinge.”

”Vem är ägaren?”

”Han heter Peter Apelgren”, svarade Sundvik. ”Han anmälde den stulen i går kväll.”

”Har du hans adress?”

”Japp.”

”Vi kör hem och kollar upp honom.”

De tog på sig rockarna, gick ner till bilen i garaget och körde hem till Peter Apelgren.

En sömndrucken Peter öppnar för poliserna när de ringer på.

”Peter Apelgren?” frågade poliskommissarie Bengtsson.

”Ja”, svarade Peter.

”Jag är poliskommissarie Torsten Bengtsson”, sa Bengtsson. ”Detta är polisinspektör Mats Sundvik. Vi har frågor angående din stulna bil. Kan vi komma in några minuter?”

”Okej”, sa Peter.

Han samlade snabbt ihop kläderna som låg slängda i soffan och bad dem slå sig ner. Han kastade kläderna i ena fåtöljen och satte sig i den andra.

Vet de något om i fredags, tänkte han oroligt och försökte tolka polisernas ansiktsuttryck.

”När upptäckte du att bilen var stulen?” sa Bengtsson.

”I går eftermiddags. Jag tror det var vid tretiden. Jag skulle köra hem till Patrik.”

”Vem är Patrik?” sa Bengtsson. ”Var bor han?”

”En kompis som jag jobbar med på Scan. Han bor vid Sommarlust.”

”Vad gjorde du i fredags kväll och natt?” överraskade polisinspektör Sundvik med att fråga.

Han ville provocera Peter för att se hur han reagerade.

”Varför då?” undrade Peter ängsligt.

”Det är vi som ställer frågorna”, sa Sundvik. ”Vad gjorde du i fredags natt?”

”Jag var hos Patrik”, sa Peter. ”Vi festade och skulle sedan ut. Vi kom aldrig iväg. Jag sov över på hans soffa.”

”Okej”, sa Sundvik. ” Vilken adress och telefonnummer har han?”

Peter gav honom uppgifterna. Polisinspektör Sundvik knappade in dem i sin mobil och gick ut i köket för att ringa.

”Vi har funnit din bil, förresten”, sa Bengtsson som om han just kommit att tänka på det.

”Vad bra”, sa Peter. ”Var kan jag hämta den?”

”Tyvärr går det inte just nu”, sa Bengtsson. ”Dels är den uppeldad, dels kan den ha varit med om en smitningsolycka i fredagsnatt. Det är därför vi frågar dig om det. För att kunna utesluta dig från misstanke.”

”Oj! Vem blev påkörd?”

”En ung kvinna. Hon dog av skadorna.”

”Herregud!” sa Peter och försökte se chockad ut.

Sundvik kom in i rummet.

”Jag fick tag på Patrik”, sa han. ”Jag kör dit och kollar upp alibit.”

”Jag följer med”, sa Bengtsson och reste sig upp. ”Det är möjligt att vi behöver höra dig igen så stanna i stan. Vi återkommer om bilen. Du får anmäla branden till försäkringsbolaget.”

***

När de kom ut på gatan kom en äldre man med en tax gående. Han stannade framför poliserna.

”Det är så dags att komma nu”, sa han.

”Vad menar du med det?” sa Bengtsson.

”Jag ringde er i lördags morse om en rattfyllerist. Jag hade varit på toaletten och tittade på snöfallet när en bil kom. Föraren använde hela gatan och krockade mot lyktstolpen där.”

”Vad var det för bil?” undrade Sundvik.

”Jag tror det var en Audi. En svart.”

”Såg du vem som körde?” sa Sundvik.

”Jag vet inte vad han heter men han bor i den trappuppgången som ni kom ifrån”, svarade mannen.

De tog mannens namn, adress och telefonnummer. Sedan satte de sig i bilen och körde mot Sommarlust.

”Det verkar som om Peter inte talar riktigt sant”, sa Bengtsson.

”Ja, han ljuger den djävulen. Det är säkert han som var föraren.”

Sedan satt de tysta och grubblade på fallet under resten av färden.

***

Patrik öppnade på första ringsignalen som om han stått och väntat innanför dörren.

”Kom in”, sa han och steg åt sidan för att släppa in poliserna.

Han visade in dem i vardagsrummet där de slog sig ner i soffan.

”Vi kör direkt”, sa Bengtsson. ”Festade du och Peter hela fredagskvällen och sov han över på soffan?”

”Ja, på båda”, svarade Patrik snabbt.

”Vet du vad mened är för något?” sa Sundvik lika snabbt.

”Ja. Och?” sa Patrik osäkert.

”Peters bil har varit med om en smitningsolycka där det kvinnliga offret dog”, sa Sundvik. ”Döms man för en smitningsolycka där offret dör då kan man få fängelse i som mest två år. Vet du hur många års fängelse man kan få för mened?”

”Nej”, sa Patrik dröjande och kände samtidigt hur svetten började pärla i pannan.

”Som mest åtta år”, sa Sundvik och tänjde medvetet på sanningen. ”Så om du kör ihjäl någon får du två års fängelse men om du ljuger för att skydda din kompis blir det åtta år. Förstår du det?”

Patrik nickade.

”Okej”, fortsatte Sundvik. ” Så här ligger det till. Vi vet att Peter festade hos dig. Vi vet att han körde berusad hem. En granne såg honom krocka mot en lyktstolpe i lördags morse. Vi har funnit hans utbrända bil. Skadorna på fronten visar att bilen både kört över en kvinna och in i en stolpe. Nu ställer jag frågan igen. Sov Peter på din soffa?”

Patriks tankar for mellan den döda kvinnan och fängelsestraff för honom eller Peter. Till sist skakade han på huvudet och berättade sanningen.

***

Poliserna for tillbaka till Peter och tog med honom till garaget där hans Audi förvarades. De ställde sig vid fronten och inspekterade skadorna.

”Innan du säger något vill jag sammanfatta vad vi vet om detta”, sa Bengtsson. ”Har du förstått?”

Peter nickade.

”Du festade med Patrik i fredags. Vid fyratiden på natten var Patrik trött. Han erbjöd dig soffan att sova på men du ville hem. Du skulle gå hem. När du kom ner på gatan ändrade du dig. Du körde hem trots att du var berusad. Du körde på Sara Larsson och dödade henne. Sedan smet du från olycksplatsen, körde hem och krockade mot en lyktstolpe. Hänger du med så långt?”

Peter nickade igen.

”Här kan vi se din närkontakt med lyktstolpen”, sa Bengtsson och pekade mot skadorna på bilen. ”Här syns tydligt hur du körde på och dödade Sara. Ser du?”

Peter skulle svara när poliskommissarie Bengtsson höjde tystande sin hand och fortsatte.

”En granne såg dig komma körande och krocka mot stolpen. Patrik ger dig inget alibi för fredagsnatten. Han berättade även att han hämtat dig utanför Fjälkinge där du eldade upp din bil. Han vill inte begå mened och sitta i fängelse för din skull. Nu kan du tala. Varsågod.”

Peter stirrade på de skador som Sara Larssons kropp åstadkommit. Först tänkte han ljuga och neka till allt. Sedan förstod han att bevisen mot honom var alldeles för många. Slutligen gick det upp för honom att han dödat en människa. Insikten slog honom med fasansfull kraft. Han vacklade till och sjönk ner på huk. Tårarna strömmade utmed kinderna.

”Ja, det var jag”, viskade han förtvivlat. ”Jag minns inget men jag måste ha kört på henne. Förlåt mig.”

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22