Den nyfikne besökaren

Mar 3rd, 2013 | By | Category: 2013-03 mars, Novell

Kjell E GenbergNovell av KJELL E GENBERG

Denna novell är hämtad ur samlingen  Paradisvägen (ZenZat 2011). Recension av boken finns här.

En notis i DAST hänvisar till en artikel i den numera tyvärr nedlagda tidskriften Voltaire som porträtterar författaren.

———————————-

Den sedan länge pensionerade kriminalkommissarien Nisse Holgersson satt i soffan och hade sagolikt tråkigt. TV:ns ljud var nerdraget till ett minimum så man hade ingen aning om vad som sades i det matlagningsprogram som pågick. Han hade ätit sin sena frukost, mikrad havregrynsgröt med mjölk och lite lingonsylt från Konsum.

Holgersson blev mycket förvånad när det ringde på dörren. Det hade gått veckor sedan någon senast besökte honom. Så var gamlingars lott, i synnerhet när de inte hade några barn.

Han masade sig iväg från sin bekväma sittplats och rättade till tofflorna. Därefter lufsade han till ytterdörren.

”Vem kan det vara?” mumlade han för sig själv innan han kikade ut i trapphuset genom spionögat.

***

Den medelålders mannen som stod därute var rätt kortväxt, aningen kutryggig och var klädd i en sliten, spräcklig kavaj. Det tog flera sekunder innan Holgersson fattade vem det var – sonen till en gammal kollega från den gamla Mordkommissionen, där Nisse varit chef i tidernas begynnelse. Karlen måste ha varit otålig för nu ringde han på klockan igen.

Holgersson öppnade och just då lyckades han minnas vad karlen hette.

”Mattias!” sa han. ”Det var minsann inte i går. Stig in.”

Mattias Jade steg över tröskeln, torkade pliktskyldigast fötterna på den sträva rektangulära mattan innanför och tog Holgerssons hand. Den gamle kommissarien kände en svag doft av alkohol.

”Nej, det är flera år sen vi sågs”, sa Mattias. ”Men jag var i krokarna och tänkte … hm …”

De gick in i vardagsrummet. Holgersson stängde av TV:n och tog grötskålen från bordet.

”Slå dig ner. Vad kan jag bjuda på? Lite kaffe?”

”Nja, inte så gärna. Har du möjligen något starkare? En öl eller så.”

Holgersson skakade på huvudet. Han brukade ytterst sällan dricka annat än mjölk till maten.

”Ingen öl, inte ens en lätt. Men jag har lite italiensktappad rom och en cola light, om det passar,” svarade han. ”Det är så sällan jag dricker någonting nu för tiden. Det är inte så kul att bara pokulera med sig själv.”

Mattias sken upp.

”Rom låter alldeles utmärkt. Det är ett tag sen jag smakade sånt. Jag trodde inte ens att det fanns rom i Italien – annat än huvudstaden då.”

Holgersson försvann in i köket, ställde den odiskade skålen och skeden i hon och hämtade flaskan med Oldmoore Rhum i skafferiet. Han stack den i kavajfickan och tog fram två glas ur skåpet och den oöppnade plastbuteljen med Coca-Cola Light från dess plats längst ner i kylskåpet. Mattias såg förväntansfull ut när Holgersson placerade ut alltsammans på soffbordet i vardagsrummet innan han slog sig ner i en av de slitna, men fortfarande vackra gamla skinnfåtöljerna mitt emot sin gäst.

Han hällde upp åt dem båda, gladdes åt både sällskapet och den sällsynta chansen till sällskap, samtal och en liten pilleknarkare.

Mattias höjde snabbt sitt glas, sade ”skål” och tömde i sig häften av innehållet i ett enda drag.

***

”Jag hörde att du fått ut ett par böcker”, sa Holgersson och smuttade försiktigt på sin drink. ”Så du kan alltså kalla dig författare numera? Jag har inte läst det du skrivit, så jag vet inte ens i vilken genre du verkar.” Mattias drack ur resten. Innan han hann ställa ner glaset på bordet nickade den före detta kommissarien mot buteljen och gästen förstod genast. Han hällde upp en ny grogg, betydligt styvare än den han först fick. ”Jag läser inte så mycket nu för tiden. Synen är inte vad den varit.”

”Jo, jag har skrivit några deckare. Några har fått hyfsad kritik, i synnerhet de jag skrev tillsammans med min kompis Bosse Lagevi.” Han tog glaset i ett stadigt grepp, förde det till munnen och tog en klunk. ”Och det är faktiskt mitt skrivande som är anledningen till att jag besöker dig.”

Nu tömde också Holgersson sitt glas. Det behövdes bara ett för att han skulle känna av spriten. Mattias Jade däremot såg oförskämt nykter ut och ändå hade han druckit dubbelt så mycket, förutom det han stoppat i sig innan han kom. Alkoholistbeteende, tänkte den gamle kommissarien vars tankar fortfarande gick i samma banor som när han arbetade.

”Ditt skrivande? Säg nu inte att du funderar på att skriva mina memoarer.”

Jade skrattade.

”Ingen fara. Du ska få ha dina hemligheter i fred.” Han slog upp en till och räckte sedan flaskan till Holgersson som också fyllde på, fast inte lika mycket.

”Nej, jag har skrivit mycket för veckopressen på senare tid – man måste ju leva – och nu har jag fått ett uppdrag som det känns som om jag håller på att gå bet på.”

”Förklara.”

”En tidning i Skåne har köpt en laddning texter av mig och redaktören kom plötsligt på att alla novellerna har olika intriger. Det är bara en sorts intrig som fattas, sa hon. Vi behöver en story med det slutna rummet som huvudingrediens, sa hon. Nu har jag funderat i mer än en vecka utan att komma fram till minsta lilla uppslag. Jag har läst John Dickson Carr, Jan Ekström och en hel massa andra som höll på med den sortens skriverier. Allra senast läste jag en roman av Maj Sjöwall och Per Wahlöö där man hittade en skjuten man i ett hermetiskt slutet rum. Riktigt bra, men historien är alltför känd för att jag ska våga knycka lösningen. Det gäller förresten alla de andra också. Så nu tänkte jag fråga dig om du inte har varit med om någonting i den stilen under din långa erfarenhet. Farsan kan jag inte fråga, för han dog för tre år sedan.”

Jag vet, tänkte Holgersson. Jag var på hans begravning och där såg jag inte till dig.

Han betraktade Mattias som var så förhoppningsfull att glaset med rom och cola stod kvar på bordet utan att han brydde sig om det.

Holgersson fingrade på håret i nacken men släppte när han reflexmässigt började skaka på huvudet.

”Nja … nä … inte vad jag m … Jo, kanske ändå.”

”Låt höra”, frustade Mattias Jade och trollade fram ett litet block och en penna ur innerfickan. ”Jag är idel öra.”

***

Holgersson lutade sig bakåt i soffan, tryckte fingertopparna mot varandra och hans blick blev med ens frånvarande.

”Det är många år sedan nu”, började han. ”Sextiotalet hade blivit några få år gammalt och jag var Stockholmskriminalens yngste kommissarie. Den här historien utspelade sig en liten tid innan begreppet ’ståplats i Nybroviken’ myntades, men det som hände skedde i samma område som de så kallade Träskmorden. Känner du till trakten kring Brunnsgatan?”

”Jag vet hur det ser ut nu.”

Holgersson nickade frånvarande.

”Det är stor skillnad mot förr, ska du veta. Bara ett stenkast från Nalen, som alla unga besökte på den tiden, låg det som kallades Träsket av oss poliser. Brunnsgatan var på sitt sätt navet i denna mänskliga sumpmark. Fastigheterna var utdömda slumhus, men de befolkades av folk som levde utanför samhället. Få av dem arbetade. De flesta var alltför nergångna för att kunna ta ett jobb. Det var spriten som dominerade men just under de här åren började också knarket få fotfäste i Stockholm.”

Han gjorde en paus för att tänka efter. Mattias lade ner pennan på bordet, drack ur sitt glas och fyllde på med både rom och cola. Holgersson noterade att han inte tog värst mycket av den mörka drycken från Amerika.

”Jag minns den där kvällen mycket väl nu när jag försöker komma ihåg”, fortsatte Nisse Holgersson. ”Konstigt med tanke på att det snart är femtio år sedan. Jag och mina närmaste män hade kommenderats ut till en misshandel på Sveavägen. Det var några raggare som kände sig störda av pensionärernas eviga psalmboksprasslande och slagit ner ett par sådana en bit från Stadsbiblioteket. Polisen grep en av bråkstakarna, en ledartyp som hette Ola Jangfelt som kom från Västerhaninge, tror jag att det var. När vi kom tillbaka till stationen stötte jag ihop med assistenten Gottfrid Vallander, som vanan trogen kom rusande med famnen full av pärmar. När vi rest oss och jag hade borstat av mig skräp från golvet skyndade jag till min rotel. Där hade min kollega Grünwald fått ett tips av en tjallare om att det låg en död människa i ett rivningshus på en tvärgata till Regeringsgatan.”

Han tystnade och slöt ögonen.

”De hade redan skickat iväg uniformerad polis för att kolla saken och fått besked om att det stämde. Jag och kollegan Munter var redo att också åka dit, men innan dess läste jag igenom anmälan från tjallaren. Han hade fått höra att en bostadslös stackare hade frusit i regnvädret och gått till adressen i hopp om att komma in och få tak över huvudet. Han hade ryckt i dörren, men funnit den låst inifrån. Men en bit ifrån fanns ett fönster. Han hittade en trälåda och ställde sig på den i from förhoppning om att lirka upp fönstret och ta sig in den vägen. Det gick inte alls. Fönstret var fastspikat, men när han tittade in såg han en människokropp i halvdunklet därinne. Inte nog med det, någonting såg ut att sticka ut från kroppen både framtill och baktill.”

Nu hade Mattias börjat anteckna febrilt igen. Han skrev så länge att läskbubblorna i groggen började stilla sig.

”Då åkte ni förstås dit”, sa han och tittade upp.

”Självklart. Jag tog med mig Munter och Grünwald och varskodde teknikerna om att jag troligen skulle få användning av dem. Ingången till lägenheten låg längst inne på en smal gårdsplan som slutade i en vitrappad brandmur. Dörren fanns en dryg halvmeter upp på väggen. Antagligen hade det funnits en riktig trappa där förut, men den var borta och hade ersatts av en skraltigt hopsnickrad sådan i trä. Jag ryckte i dörren och den satt som berget. En av de uniformerade som stod där i regnet förklarade att han redan försökt och konstaterat att det var den mest låsta dörr han någonsin råkat på. Jag ställde mig på lådan, tittade in genom fönstret och bad honom sedan att gå till radiobilen och tillkalla teknikerna. Det var lite mörkare nu, men i min ficklampsstråle kunde jag se att det verkligen låg något som liknade en människokropp på golvet därinne.”

”Och det gjorde han?”

”Jadå. Teknikerna var där inom tjugo minuter och de hade en låssmed med sig. Men det hjälpte inte. Visserligen lyckades han dyrka upp låset, men dörren satt obönhörligt fast i alla fall. Till sist hade de lyckats öppna fönstret och vi tog oss in den obekvämaste vägen.” Holgersson harklade sig lite och tog en liten klunk innan han fortsatte. ”Lägenheten var inte värst stor, två rum varav ett ganska litet. Där låg en madrass på golvet, alltså var det sovrummet. Längst inne i hörnet i det större rummet, där den döde låg, fanns ett kokskåp. Det vet du förstås inte vad det är, men det var rätt vanligt i små lägenheter förr i världen. I stället för ett kök fanns ett skåp med ett par kokplattor, plats för tallrikar och husgeråd och på de bästa ställena ett diminutivt kylskåp. Fast här fanns det förstås inget sånt. Jag visste att elektriciteten var avstängd så jag blev lite förvånad när det visade sig att både taklyset och kokplattorna fungerade. Jag skickade iväg en konstapel som snart var tillbaka och berättade att det fanns en tjuvkoppling till en närliggande kåk som inte var utdömd.”

”Liket då?” Mattias började låta lite otålig.

”Javisst, ja. Liket! Det var en man i trettiofemårsåldern. Ingen legitimation, så vi visste inte vem han var. Men för mig var omgivningarna viktigast. Det hade ju visat sig att ytterdörren var låst, både med nyckel och dessutom reglad inifrån på två ställen. Det första jag gjorde var att kolla om det fanns någon väg in eller ut någon annanstans. Det gjorde det inte. Att jag blev förbryllad är nog en underdrift.”

”Är det sant? Hur kunde då den döde ligga mördad i ett rum som han måste ha låst själv och det var omöjligt att komma både in och ut ur?”

”Ja, det var så vi såg problemet de första fyrtioåtta timmarna.”

Mattias hade alldeles glömt att dricka ur sitt påfyllda glas. Jag är tydligen en alldeles utmärkt nykterhetsterapeut, tänkte Holgersson. Sedan kände han efter hur han själv mådde. Aningen påstruken. Jag måste nog lägga mig på min terapisoffa, tänkte han vidare. Fast det får vänta tills jag är ensam igen.

”Men … vad gjorde ni?”

”Först och främst måste liket identifieras.”

”Skit i det. Det är inte vad jag menar.”

”Jag var arbetsledare på plats och kunde inte skita i någonting, men du har rätt, Mattias. Jag brydde mig inte om liket så länge. Först hjälpte jag den korpulente rättsläkaren att ta sig in genom fönstret, och det var inte det lättaste.”

Mattias så skeptiskt på Holgersson. En snut borde hitta en lösning på en så enkel sak.

”Kunde ni inte bara öppna dörren? Ni var ju redan inne och kunde dra undan reglarna.”

Holgersson ryckte på axlarna.

”Teknikerna var inte klara. Ska man sköta en utredning enligt Mordbibeln måste allt gå i en viss ordning.”

”Ja, men …”

Holgersson ignorerade inpasset.

”Läkaren konstaterade att den döde verkligen var död och hade varit så i minst sjuttiotvå timmar. Sedan ville han ha hjälp ut igen. Eftersom han blivit avbruten på väg till sin dotters bröllopsfest var han inte klädd för att på egen hand ta sig ut genom ett avhäktat fönster.”

Mattias Jade såg ut att ha givit upp alldeles. Han slog ut med armarna.

”Okej, jag ger mig. Du får berätta i din egen takt.”

”Har inte tänkt annat”, sa Holgersson. ”Munter, Grünwald och jag satte oss på madrassen i sovrummet – teknikerna tillät det – för att diskutera och koordinera våra iakttagelser. Först pratade vi om vad som fanns i rummet där den döde låg på golvet, som för övrigt såg ut som om folk åkt skridskor på det. Repor överallt. Vid kokskåpet stod ett rätt skitigt bord och två stolar som såg ut att komma från en soptipp. På bordet stod ett glas med intorkad bottenskyla, som en av teknikerna trodde var portvin. Han påstod att det doftade som Grådask. Där stod också en kaffekopp utan öra med lite sump i botten. Nästan mitt på ena väggen fanns ett klädskåp som inte innehöll många plagg. Grünwald hade fått en uppsträckning av tekniken när han undersökte det lite närmare.

’Tydligen är det väggfast’, sa han.

’Det här är ett mysterium’, sa jag och kikade genom dörröppningen mot liket som låg där i en blodpöl med ett spjut genom kroppen. ’Vem fan kan ha gjort det här – och hur?’

Munter såg allvarligt mot den döde.

’Spjutet är sånt som amatöridrottsmän tävlar med’, sa han. ’Jag slår vad om att det finns massor av den sorten.’

Det var ju trösterikt. Till sist hade teknikerna penslat klar för fingeravtryck och vi kunde lämna lägenheten genom dörren.”

***

Mattias Jade såg smått förtvivlad ut. Han verkade inte begripa någonting. Utom att det tog alldeles för lång tid för den gamle stöten att komma någon vart.

”Jag måste fråga”, sa han, ”men löste ni någonsin det här brottet?”

”Naturligtvis”, svarade Holgersson. ”Jag lämnade inga olösta mordfall efter mig. Jag tror det tog fem dygn, möjligen sex.”

”Nå, vad hände sen?”

”Jag åkte hem till Sven Rinmans Gata och lade mig.”

”Du håller mig på halster.”

”Tycker du det? Ja, kanske. Men innan du blir glödstekt ska jag förklara vad jag, Munter och Grünwald blev överens om innan jag fick åka hem till bingen.”

”Jaha”, sa Mattias och lät inte så entusiastisk längre.

”Vi bestämde oss att ta en närmare titt på omgivningarna i dagsljus”, förklarade Holgersson. ”En uniformerad hade sett sig omkring kvällen innan men inte fattat riktigt vad det var vi sökte efter. Det visste förresten inte vi heller. Medan jag sussade på söta örat fanns det folk som kollade efter försvunna personer. Liket hade ju varit avlidet i omkring tre dygn, så chansen fanns att han var anmäld försvunnen nånstans i Stockholm eller de omgivande kommunerna.”

Holgersson hade lite kvar i glaset och tömde det. Mattias såg sin möjlighet och försåg sig själv innan han hällde i åt sin värd. Holgersson konstaterade att nivån hade sjunkit ganska betänkligt i sjuttiocentilitersbuteljen. Men han sade inget om det eftersom han var upptagen av sina tankar, försökte minnas de nästan halvsekelgamla minnena i rätt ordning.

”När jag kom till krim nästa morgon hade man inte hittat någon saknad som liknade vårt mordoffer. Jag och min dynamiska duo gav oss av till Träsket och gick in på bakgården där dörren till dödslägenheten fanns. Det låg en hel del bråte där på gården. Jag stannade till och stirrade på huset. Vad jag förstod hörde det till två olika fastigheter, men rappningen som fanns kvar var så pass välbevarad att man inte kunde se var de satt ihop. I stället för att gå in knallade vi runt och fann ingången till det andra huset i en liten tvärgata till Regeringsgatan. Det hade en rejäl stentrappa med smidesjärnsstaket upp mot porten som var rejält förbommad med både en järnslå och en massiv kätting. Det stod en röd bil med släpvagn felparkerad utanför. På släpet var en kattliknande varelse målad i aningen rosa färg tillsammans med orden The Panthers. Vi anade att det var några långhåriga som skulle spela på Nalen som låg alldeles intill.”

Han tog en slurk av groggen som inte smakade lika bra längre.

”Vi blev genast sams om att här hade ingen tagit sig in, men jag ville gärna veta hur den här kåken satt ihop med den där vi hittat den döde”, förklarade Holgersson. ”Så jag skickade Munter att kontakta Stadsbyggnadskontoret. De borde ha gamla ritningar till alla husen i området. Samtidigt bad jag honom att skaffa hit folk som kunde hjälpa oss in.”

Han tvekade lite innan han reste sig.

”Ursäkta”, sa han och stegade iväg till toaletten.

När Nisse Holgersson kom tillbaka hade Mattias Jade druckit ur sitt glas och höll på att fylla det igen. Anteckningsblocket låg på bordet och han hade stuckit fast pennan mellan skallen och örat.

”Fortsätt”, sa han och tog pennan.

Holgersson noterade att det fanns ett litet sludder i ordet, men för övrigt verkade han osannolikt nykter, vilket gjorde den gamle kommissarien avundsjuk.

”Inbrytningsgruppen kom först, tre stöddiga karlar som hade bultsaxar, vinkelslipar och dyrkutrustning med sig. Dessutom hade de sällskap och rotelns chef, intendent Gunnar Werner Nilsson.

’Vi har fått den döde identifierad’, sa han. ’En ambulansman från Haninge, som kom till bårhuset i ett annat ärende, kände igen honom som Boris Vallander, bosatt i Sorunda.’

Jag förklarade att namnet ringde en klocka, men inte mycket mer.

’Jag förstår det’, sa Nilsson. ’Vi har hans bror Gottfrid hos oss på krim. Han identifierade brodern och blev så tagen att jag var tvungen att skicka hem honom.’

Jag försäkrade att vi skulle prata med honom när han kände sig bättre. Under tiden hade trion starka karlar lyckats få itu kättingen och lossat järnslån. Låset var inte svårt att dyka upp och vi kunde gå in.”

Holgersson slöt ögonen igen. Han mindes att de kom in i en förstuga där den fossilbemängda marmortrappan mot de övre våningarna vindlade sig på höger sida. Det doftade mögel och fukt när de kom in i en rätt förfallen trerummare som en gång hade varit mycket vacker med stuckatur mot taket och flagnande tapeter från seklets början.

”Vi hade varit inne i mindre än en kvart när Munter kom tillbaka. Han bar på rullar med ritningar och vi studerade dem i det innersta rummet där det fanns ett gammalt bord att lägga upp dem på. Grünwald pekade mot väggen där det stod ett bokskåp vars tomma hyllor gapade mot oss.

’Den väggen vetter in mot mordrummet’, sa han. ’Det är jag nästan säker på … och skåpet står mitt emot platsen för garderoben.’

Jag fick syn på en kasse alldeles vid dörren och kikade ner i den. Där låg både använda och oanvända förpackningar med tvåkomponentslim. Grünwald var redan framme vid bokskåpet och baxade det åt sidan. Bakom fanns en olåst dörr som gick inåt och när han öppnat den kunde vi alla se baksidan av garderoben som hörde till mordrummet.

Nilsson skrattade till.

’Jag tror att mysteriet är löst’, sa han glatt.

Jag höll inte riktigt med.

’Tänk på vilket jobb vi hade för att ta oss in här’, tyckte jag och då mulnade han lite.”

Äntligen blev Mattias Jade lite mänsklig. Han muttrade något och tog raka vägen till muggen. Där stannade han längre än Holgersson gjort, men när han kom tillbaka vinglade han inte det minsta.

***

”Det här blir allt mer intrikat”, sa han och satte sig tungt.

”Ja, blir det inte?” log Holgersson. ”Vi gick emellertid till mordrummet och undersökte väggen och golvet vid garderoben. Hela golvet var fullt av repor, men vi kunde konstatera att några var färskare än andra. Garderoben hade alltså flyttats relativt nyligen. På väggen fanns små stänk av något som vi tog loss för att ge till tekniska analytiker. Vi gissade att det var droppar från tvåkomponentslim men ville bli säkra. Vi hade rätt, förstås. Det fanns inte mer för oss att göra där just då, så vi åkte tillbaka till polishuset och den kära mordroteln.”

Mattias antecknade så pennan glödde. Sedan såg han upp och väntade på mer.

”Munter, Grünwald och jag hittade ett konferensrum med ett bord stort nog att husera alla rullar med arkitektritningar. Uppdraget just nu var att försöka klura ut hur mördaren tagit sig in i kåken efter att på något sätt ha lurat ut att Boris använde den andra lägenheten – troligen som kärleksläger, för vi hade hittat några använda kondomer under madrassen i sovutrymmet. En av ritningarna gav oss ett uppslag. Det visade sig att alla husen på den gatstumpen hade gemensam vind och att det borde vara möjligt att ta sig in den vägen. Jag skickade iväg Munter och det tog någon timme innan han kom tillbaka nedsölad med sågspån och spindelväv.

’Jodå’, sa han. ’Längre ner på stritan fanns en olåst port och det var hur enkelt som helst att ta sig hela vägen och nerför trapporna. Så nu vet vi hur han borde ha gjort.’

Jag kunde inte låta bli att fråga hur han var så säker på att det var en han. Munter blev lite ställd, men sa sig tvivla på att ett fruntimmer gärna ålade genom den där spökvinden och dessutom var så stark att hon kunde skicka ett spjut rakt igenom kroppen på en någorlunda stor karl. Sen ville han ha kaffe, så vi gjorde sällskap till kafeterian.”

Mattias skakade på huvudet. Det såg lite uppgivet och besviket ut.

”Men ni har bara hittat lik och vägar genom skitiga vindar än så länge”, sa han. ”Ingen mördare i sikte, så vitt jag har förstått.”

Är du dum, eller? tänkte Holgersson. Jag har berättat att vi identifierat den döde, att vi hade hans bror arbetande hos kriminalpolisen. Nu var det bara rutinjobbet kvar. Han ryckte på axlarna.

”Vi lyckades lokalisera Gottfrid Vallander trots att han inte fanns hemma. Han hade åkt till ett vårdhem söder om söder för att hälsa på sin mor och på så milt sätt som möjligt berätta för henne att familjens äldste son hade dött. Jag tror inte att han talade om att sonen var mördad, och hade han gjort det misstänker jag att den dementa damen inte skulle ha förstått.”

Nu behövde Mattias pinka igen.

Då passade Holgersson på att byta ut sin drink mot ett glas kallt vatten och hade hunnit dricka ur det är gästen återvände efter fullbordat ärende.

”Jaa?” sa Mattias påstridigt.

”Saken var egentligen klar. Gottfrid visste att Boris hade blåst en kille på stålar i en bilaffär som gjorts upp i Västerhaninge, inte så långt från Sorunda. Han behövde tänka efter ett litet tag innan han kom på vad karlen hette. Det visade sig att han suttit några timmar hos oss, men nu var Ola Jangfeldt utsläppt igen efter sin pensionärsmisshandel på Sveavägen. Vi skickade en patrull efter Ola, men han hade försvunnit. Det tog ett par dagar innan vi hittade honom hos en brud i Södertälje. Först nekade han, men Munter var en jävel på att leda förhör och efter fyra, fem timmar hade han ett erkännande. Det var bilaffären som var motivet, fast lite mer än så. Boris hade vid ett tillfälle snott en tjej av mästerraggare Jangfeldt och det sved nog mer än att inte få pengar för ett gammalt bilvrak.”

Mattias såg nästan perplex ut.

”Menar du att han mördade för så lite? Det var då skit till motiv.”

”Du skulle bara veta”, svarade Holgersson. ”Jag har rett ut mord där motivet varit en stulen flaska pilsner. Allting i det här fallet stämde. Ola hade tagit reda på att Boris brukade ta flickor till sitt sjabbiga kärleksnäste. Några dagar innan hade han också förvissat sig om att det fanns en dörr mellan de där två lägenheterna. En gång hade de nämligen hört ihop, men hyresvärlden bestämde sig för att tjäna lite mer på att hyra ut dem separat. Ola tog sig in medförande ett spjut som han använt när han idkade idrott med Österhaninge Idrottsförening i Handen, till och med innan föreningen var officiellt bildad. Boris låg och sov på sin madrass när Ola öppnade dörren på sin sida och knuffade fram garderoben. Boris vaknade av oväsendet och klev upp, men han hann inte så långt innan han genomborrades av spjutet. Sen limmade Ola fast garderoben för att få den att verka väggfast. Han måste ha dragit åt lite för hårt när han fick den pressad mot väggen, för ett par droppar lim skvätte ut och fastnade på väggytan inne i rummet med liket.”

Mattias Jade tömde sitt glas och stoppade sedan undan både anteckningsblock och penna i innerfickan.

”Du ska ha tack, Nisse”, sa han. ”Det var visserligen inget äkta slutna-rummet-mysterium, men det får väl duga. Jag får göra något åt det där skitmotivet, annars får jag aldrig novellen såld. Och både mördare och offer känns lite för vanliga. Jag får se till att göra dem lite färgstarkare och i stället för poliserna får jag nog använda mig av min vanliga privatdetektiv.”

”Du gör som du vill”, svarade Holgersson och följde sin gäst till dörren.

Det dröjde fyra månader innan han kunde läsa ”Spjut-mysteriet” i en av veckotidningarna hos frisören. Det var nära att Holgersson tog sig åt hjärtat, så utbroderat hade alltsammans blivit.

Han hade ett skäl att föra handen åt det hållet. Innan han betalade för klippning och hårvatten travesterade han tyst för sig själv Oscar Wilde: ”Bara den som har ett hjärta av sten kan läsa om stackars Boris död utan att skratta.”

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22