Den nye författaren

Sep 3rd, 2016 | By | Category: 2016-09 sep, Novell

Bertil R WiderbergFörfattaren, förläggaren och tusenkonstnären Bertil R Widerberg avled i februari 2016. Han föddes 1926 i Stockholm och flyttade för några år sedan till bohuslänska Grebbestad och den 12 september 2016 skulle han ha fyllt 90 år. Inför högtidsdagen hade hans vänner inom och utom Svenska Deckarakademin tänkt sig att ge ut en vänbok till mannen som på 1950-talet skrev han de två deckarna Mord på Stadion (Trots 1956) och Mördaren finns i fjällen (Trots 1957) under pseudonymen Richard W. Bergh liksom ett okänt antal noveller. Fem av dessa samlades i volymen Fem fall för kommissarie Thoren (CDM-biblioteket 8) 2008.

1972 grundade han deckartidskriften Jury som ett seriösare komplement till det fyra år äldre DAST Magazine som jag mellan åren 1995–2007 gav ut som papperstidskrift . På Jurys förlag publicerade han ett antal böcker om deckargenren och tilldelades Svenska Deckarakademins specialpris 1992. Widerberg låg också bakom Deckardagarna vid Bokmässan i Göteborg, flera bokpriser som Temmelburken till Ture Sventons ära och Polonipriset som banade väg för många kvinnliga deckarförfattare.

Men det var mer än deckaren som intresserade Widerberg. 1995 tog han initiativet till Barnbarnens Kulturfond som tack vare Bertil gjorde Stockholm till Europas BarnKulturhuvudstad 1998.

Han var också mycket intresserad av fiske och var redaktör för Fritidsfiskarnas årsbok.

Det blev aldrig någon vänbok men jag hann skriva denna novell innan min vän Bertil dog och projektet lades ner. Jag använde en omskrivning av hans namn i tre deckare som utspelas i Skåne där hjälten hette Bertil Återberg och i den här novellen finns mängder av små anspelningar på hans och Richard W. Berghs verksamhet på 50-talet. Hitta dem om ni kan men läs gärna berättelsen som om de inte finns.

KJELL E GENBERG

—————-

DEN NYE FÖRFATTAREN
Av Kjell E. Genberg

”Vakna, Sture!” röt kommissarien till sin unge underordnade som satt vid skrivbordet närmast dörren och åt på ett äpple. ”Hör du inte att det ringer? Svara i telefonen.”

Han fimpade sin Chesterfield i askfatet som liknade ett traktordäck med en glasskål i mitten som stod intill ett inramat foto av en kvinna och två barn. Sedan återupptog han läsandet av Polisunderrättelser där han noga studerade fysionomin på en medelålders man som var efterlyst för stöld av ransoneringskort. Han hade skadats i benet när han greps av polis men lyckades fly och var fortfarande på fri fot.

Nere vid dörren tog aspiranten Svensson luren av den svarta bakelitapparaten och grymtade något som borde ha låtit som ”Hallå” om han inte haft munnen full av äpple. Han lyssnade en stund innan han fick fram ”Vänta. Jag måste fråga.”

Kommissarie Nils Thorén såg upp från läsningen och betraktade honom.

”Vad?”

”Jo, chefen, det står en person …” Den sista äppeltuggan satte sig på tvären i halsen och han blev tvungen att hosta till.  ”… uggvv.”

”Persson? GV? Nej, den känner jag inte till.”

”Inte så, chefen”, sa Svensson och lyckades svälja. ”Den som står nere hos vakthavande heter Berg och begär audiens hos kommissarien.”

”Vad kan han vilja, tro? Nå, det finns väl bara ett sätt att ta reda på det. Släpp upp Persson.”

”Berg.”

”Vilket som.”

Svensson åstadkom några ord i luren innan han återplacerade den i klykan. Några minuter senare knackade det lite försiktigt på dörren.

”Kom in!”

Det hände att gamla busar som Thorén satt dit kom upp för att prata, påstå att de hade ett tips att lämna eller bara för att vigga en slant till en pilsner. Men mannen som stegade in var av en helt annan sort. Han var några år yngre än Svenssons överordnade och verkligen snitsigt risslad i kort kavaj med diskreta ränder och när han tog av sig den smalbrättade Frank Sinatra-kannan syntes det tydligt att han nyligen besökt frisören. Karlen höll dessutom en brun portfölj i handen, en väska av den sort som var vanlig vid bandymatcher.

En Nalensnajdare, tänkte Svensson med en fnysning eftersom han inte alls gillade att lyssna på jazz, utom möjligen då den där Ramels boogie-woogie-vals. Den mindes han någon rad ur, men från Vildandens sång kunde han hela texten.

Thorén lade ifrån sig Polisunderrättelser och samtidigt som ansiktet sprack upp i ett brett leende reste han sig ur stolen och vecklade upp hela sin imponerande längd. Han sträckte ut handen mot den mer än decimetern kortare besökaren.

”Richard! Det var sannerligen inte i går. Det känns som om det gått flera månader sedan vi fiskade i Judarn. Var bor du nu för tiden?”

”Det var många frågor på samma gång”, svarade Richard W Bergh. Det har gått arton månader sedan fiskafänget i Judarn. Sen vi bodde på samma gata har jag flyttat flera gånger. Nu häckar jag i andra hand på Hälsingegatan.”

”Andra hand? Då går det visst inte så bra som du antydde när vi grillade fångsten vid Mälarens strand.” Thorén gjorde en åtbörd mot den slitna soffgruppen i rummets östra hörn. ”Sätt dig, Richard.” Han kastade en blick åt andra hållet. ”Var snäll och fixa lite java, Svensson.”

Aspiranten skyndade till det lilla pentryt med den minsta modellens gasspis, hällde vatten i kaffepannan och tog ner påsen med kokkaffe innan han tände lågan. Medan han väntade på att kaffet skulle koka upp höll han örat nära den öppna dörren. Nyfikenhet är en god egenskap om man vill göra sig en karriär inom kåren, intalade han sig.

”Hur går det med skrivandet?” frågade Thorén.

”Jag hoppas att Alice och ungarna … Lasse och …”

”Liselott. Sluta slingra dig Richard. Har du fått något publicerat än?”

Svensson hörde ett knäpp och antog att det var den bruna bandyportföljen som öppnades. Kaffet kokade upp. Han tog pannan från lågan, klarade innehållet med lite kallt vatten, hittade plåtburken med de gamla pepparkakorna. Med allt detta och två porslinsmuggar på brickan skyndade han till konferenshörnan. På bordet mellan de båda männen låg några tidningar. En röd med sladdrigt omslag låg överst och kommissarien sträckte sig efter den.

Tidsfördrif”, muttrade han. ”Kan det vara nåt att hänga i julgranen?” Han bläddrade och stannade upp vid en kortnovell som han läste snabbt innan han åter riktade blicken mot Bergh. ”Inte så illa, fast humoristiska kärleksnoveller som utspelar sig på bygden är väl inte min tekopp. Betalas det något vidare?”

”Nja, jag ska inte klaga. Jag har fått in några bitar i Såningsmannen också. Där är man också inne på det lantliga. Och jag skriver om musik i Orkesterjournalen och Estrad, fast de betalar bara med grammofonskivor.”

När Thorén lutade sig fram för att nå Orkesterjournalen fick hans muskler kavajärmen att strama. Nu gjorde jobbet att han ofta var stillasittande men grundkonditionen och styrkan från tiden som brottare fanns kvar. Han vätte tummen och snabbtittade igenom tidningen medan pannan fick allt djupare veck, rynkor som tydde på ogillande.

”Jag tyckte du sa musik. Den här blaskan handlar ju bara om det där negervrålet som kallas jazz.”

”Snälla Nisse, jag kom inte för att diskutera mina preferenser i musikens värld. En annan gång försvarar jag gärna både Duke Ellington och Louis Armstrong mot din förstockade inställning.”

Thorén plockade fram sitt vita paket med kärven och kronan mot en stiliserad bakgrund som föreställde österländska minareter. Han skakade fram en giftpinne utan filter och tog fram Zippotändaren ur kavajfickan. Svensson skyndade till hans skrivbord för att hämta askfatet och passade på att tömma det innan han ställde ner föremålet framför sin chef som nickade för att visa sin uppskattning.

”Varför kom du då?” sa han sedan och blåste en rökstråle mot sin gäst. De mötte varandras blickar och tydligen upptäckte kommissarien en bön i den andres ögon. Han plockade upp Chesterfieldpaketet igen och Berg tog tacksamt emot det erbjudna rökverket. ”Du gillar ju samma märke som jag, om jag minns rätt.”

Bergh drog ett djupt halsbloss innan han harklade sig.

”Jag kom egentligen för att be om en tjänst”, sa han och höll upp handen när han såg hur Thorén återigen mulnade. ”Nej, jag tänker inte be om pengar. Det där novell- och notisskrivandet är kanske inte så jädrans lönsamt, men jag reder mig. Men jag har fått ett erbjudande och det är där du kommer in.”

”Erbjudande? Om vad?”

”Tidningen Lektyr vill att jag ska börja skriva noveller för dem.”

”Jaha. Hitta på verkar du ju kunna”, sa Thorén med ett snett leende och pekade mot bladen på bordet. ”Både subjekt och predikat sitter på rätt ställe, så vitt jag kan avgöra.”

”Det är innehållet … man vill att jag ska skriva deckarnoveller. Visserligen har jag läst Raymond Chandler, men hans grejer utspelar sig i Amerika. Jag vet egentligen inte ett smack om svensk brottsbekämpning och om hur polisen fungerar. Det är vad jag vill ha hjälp med.”

Kommissarien satt tyst en lång stund.

”Ska jag bli din lärare, menar du?”

”På sätt och vis. Jag skulle vilja att du antingen berättar om några fall du löst och hur du löste dem. Fast helst vill jag få följa med i en utredning, se brottsoffer, känna dofterna och allt det där andra runt omkring.”

Thorén tömde sin kaffemugg och Svensson var snabbt framme med påtåren. Bergh hade inte rört sitt kaffe och ville heller inte ha mer.

”Just nu är det ovanligt lugnt. Mitt enda bekymmer gäller Emerick Larsson som är på rymmen efter ha snott en massa ransoneringskort. Jag …”

Han tystnade och vände sig mot dörren som flög upp och slog i väggen med en skräll. Den uniformerade som kom in stramade genast upp sig, gjorde honnör och försökte stammande precisera sitt ärende. Det var en ung man, troligen nyligen utbildad och med respekten för äldre överordnade i behåll.

”Lugn, Hallgren, jag bits inte”, tröstade Thorén. ”Ta ett par djupa andetag och berätta sedan vad du vill en gammal kriminalkommissarie.”

Hallgren lydde. Sedan rodnade han när han kom på att han gjort honnör utan huvudbonad. Rodnaden gick snabbt över och talförmågan återkom.

”Meddelande från yttre befälet Aronsson. Man har hittat en död människa vid Kanaanbadet nära Blackeberg och tror att dödsfallet inträffat på grund av annans handaverkan. Polisinspektör Aronsson ber att få kommissariens assistans” sa den unge mannen formellt.

”Vet du var överkonstapel Jonsson finns?” undrade Thorén.

Den uniformerade sträckte på sig igen, men undvek att föra handen mot tinningen.

”Överkostapeln är på kurs i Sandhamn. Återkommer på måndag.”

”Bra. Meddela Aronsson att jag är på väg. Utgå.” Så fort dörren stängts klappade Thorén sin vän Bergh på axeln. ”Gud är god mot dig, Richard. Och jag med. Nu skyndar vi oss till garaget. Du kan också hänga med, Svensson. Duka av och diska kan du göra när vi kommer tillbaka.”

Hissen var upptagen så de tog trapporna ner till garaget och där styrde Thorén stegen mot en stor, svart bil med fyra dörrar.

”En Hillman”, sa Bergh.

”Ska du med eller inte. Det här är ingen jäkla Hillman. Det är en Humber Hawk Mk I av ny modell. Kliv in bak. Svensson sitter bredvid mig.

Motorn startade villigt. De kom ut på Bergsgatan och på Norr Mälarstrand svängde Thorén västerut. Ljuset från eftermiddagens junisol tvingade honom att fälla ner solskyddet. När han trampade på gasen mullrade den brittiska bilens sexcylindriga 4,1 liters sidventilmotor till och farten ökade. Thorén körde säkert och vant och innan de kom upp på Tranebergsbron häktade han mikrofonen från radion och meddelade sambandscentralen att han var på väg. Sedan trampande han hårdare på gaspedalen och var uppe i 90 innan han behövde bromsa i Alvik.

”Jag visste inte att de civila bilarna hade polisradio”, sa Bergh från baksätet.

”Nästan alla bilar är utrustade med radio numera, åtminstone i de större städerna. Det enda som grämer ett polishjärta som klappar för Stockholm är att de jäkla göteborgarna var först. Där fick de radiobilar redan 1933. Det var samma år som vi bytte sabeln mot pistoler. Fast patrullerande plattfötter har förstås den långa kniven kvar.”

De passerade Brommaplan och hann inte se mycket av de blomsterprunkande ängarna längs vägen innan Thorén tog till vänster vid Islandstorget, uppmärksammade skylten till Jade & Aages Glasmästeri trots dammet som revs upp från grusvägen medan kommissarien i något som liknade övermod fortsatte mot Blackebergs Gård. En bit längre fram, där vattnet skymtade, stod några amerikanska bilar parkerade. Att de tillhörde polisen syntes på de små blinkande röda ljusen ovanför vindrutorna. Thorén parkerade vid dikesrenen och klev ur tillsammans med Bergh och Svensson. Han betraktade avspärrningen och nickade belåtet. Allt var skött enligt regelboken.

Kommissarien lokaliserade inspektör Aronsson som stod tillsammans ett par uniformerade kolleger och talade med en ung och rätt söt ung dam invid en bil som parkerats på planen en bit ifrån själva badstranden.

”Jaså, du lyckades leta dig hit, Thorén”, sa Aronsson sedan de handhälsat. ”Det ser ut att handla om ett mord, så det är bra att du kom.” Han nickade mot den unga kvinnan. ”Det här är Alma Materhorn. Det var hon som larmade oss. Det tycks vara hennes fästman Olle Berlin som fått sätta livet till.”

”Var finns han?”

Aronsson tummade mot ett snår på andra sidan den stora bilen. Thorén gick närmare och gav bilen en smått uppskattande blick. Den var tysk och hette IVA och mycket ovanlig på svenska vägar. Han hade faktiskt aldrig sett någon på så nära håll tidigare. När han passerat motorhuven såg han den döde som låg på rygg i gräset. Han hade svarta byxor, gråaktig skjorta och en tydligen hemstickad slipover på sig. Thorén satte sig på huk.

”Han tycks ha blivit skjuten.”

”Jag drog samma slutsats”, sa Aronsson lite giftigt. ”Vill du tala med vårt vittne?”

”Naturligtvis. Hon måste skjutsas till Bergsgatan för formellt förhör, men jag vill gärna veta hur det här gick till.” De återvände till Alma som stod stödd på en av de kraftiga konstaplarna. Hon var blek men verkade vara rätt fattad. ”Orkar ni prata med mig, fröken Materhorn?”

”Det tror jag.”

”Bra. Berätta med egna ord om varifrån ni kom, vart ni skulle och hur ni hamnade här.”

”Olle och jag hade besökt hans släktingar i Näsviken utanför Hudiksvall, drygt 30 mil härifrån. Olle körde och när vi kom till Stockholm var han väldigt trött, för vi hade kört i ett sträck, utan att pausa en enda gång. För mindre än en timme sedan stannade han bilen och bad mig ta över för han orkade inte köra längre fast det inte var långt kvar till Blackebergs centrum, dit vi skulle.” Hon torkade en tår med handen. ”Han halvsov i sätet och märkte aldrig att jag körde fel. Så jag väckte honom när jag inte kände igen mig längre. Men han begrep var vi var och sa att han kunde vända och köra sista biten, nu när han vilat en stund. När vi klev ut för att byta plats hörde jag ett skott.”

Hon tycktes inte orka stå på benen längre och den stadige konstapeln tog ett fastare grepp kring den slanka gestalten.

”Fortsätt”, bad Thorén.

”Jag såg inte varifrån skottet kom. Sedan hördes ett till och då skrek Olle till och sedan föll han bara. Jag tog skydd bakom bilen en bra stund, tills jag hörde motorljud som avlägsnade sig. Då tordes jag gå fram till Olle och det var då jag begrep att han var död och begrep att vi måste ha hjälp. En bit bort längs vägen hittade jag ett hus där jag fick låna telefonen och kunde ringa polisen.”

Hon snorade lite, men stod stadigare nu. Thorén hade lyssnat noga, liksom Svensson och Bergh.

”Är fröken Materhorn van bilförare?” undrade kommissarien.

”Inte så värst. Jag har haft körkort i ett halvår.”

Thorén nickade och gick runt bilen medan han granskade den noga. Han noterade kulhålet i vindrutan och att dörren till förarplatsen fortfarande stod öppen. Han satte sig vid ratten med Svensson och Bergh som intresserade och närgångna åskådare. Bilen hade radio och han kunde höra en ung dam sjunga om kärlek. Blinkersen tickade ännu, det luktade tobak ur den utdragna askkoppen och bensinmätarens nål stod alldeles nära bokstaven F. Han klev ur och vände sig till en av de uniformerade.

”Kan du bilar?”

”Jo, vars,”

”Kolla om givaren fungerar.”

Polismannen tog med en kollega och gick till bilens akter och öppnade bagageluckan. Kvinnan såg undrande på dem när de tog ut reservdäcket och mattan ur kofferten.

Vad fasen är en givare? tänkte Svensson.

Thorén tittade in genom bildörren mot bensinmätaren medan männen arbetade där bak. När han såg nålen röra sig såg han belåten ut och gjorde tummen upp mot Aronsson.

”Ni kan köra in den unga damen till mordroteln nu. Där ska jag försöka övertyga henne om att hon bör tala sanning.”

Kvinnan gav honom en blek blick innan hon placerades i en av radiobilarna. Trion med Thorén i spetsen återvände till kommissariens brittiska vrålåk.

”Det här begriper jag inte”, sa Richard Bergh från baksätet när de kommit en bit mot staden. ”Vad får dig att tro att hon inte är sannfärdig?”

”Hon sa att de åkt väldigt långt utan paus. Då kan de inte ha tankat, men nålen visade att tanken var full. Bensinmätaren kunde förstås ha varit trasig så jag ville få det kollat. I tanken finns givaren, en flottör som flyter på bensinen. Samma metod som i en vattentoalett. Kollegerna tryckte ner den och då rörde sig nålen. Alltså fungerade bensinmätaren …”

Han ryckte till och trampade så häftigt på bromsen att hans passagerare slungades framåt.

”Vad är det?” flämtade Svensson. ”Körde chefen på någoting?

Thorén pekade mot en haltande man som rörde sig i riktning mot 12:ans spårvagnshållplats.

”Det där är Emerick Larsson”, sa han. ”Hoppa ur och grip honom.”

Svensson lydde och den haltande mannen blev helt överraskad och lät sig bojas utan bekymmer. När paret var på väg tillbaka beordrade Thorén Bergh att sätta sig fram så att fången kunde bevakas av en äkta polis i baksätet.

När de kom fram till Bergsgatan ville inte Richard Bergh åka med in i garaget.

”Släpp av mig här”, bad han och pekade. ”Min folka står parkerad där borta.”

***

Midsommaraftonen, som detta år inföll den 25 juni, var kommissarie Thorén ledig. Han hade parkerat sig i utemöbeln på det han kallade sitt lantställe – en kolonilott nära Lillsjön på gränsen till Riksby i Bromma. Där satt han i godan ro med en grogg och läste tidningen, mätt och belåten efter dagens lunch som bestod av inlagd sill och färsk potatis. Alice Thorén rensade ogräs vid vinbärsbuskarna. Lugnet som lägrat sig över platsen stördes plötsligt av ett puttrande motorljud och när kommissarien tittade upp såg han Richard W Bergh komma runt knuten.

Richard hälsade först på Alice och stegade sedan fram mot Thorén.

”Jag såg i tidningen att Alma blev fälld för mordet på sin fästman”, sa han. ”Jag tycker nog att motivet var lite svagt. Han vänstrade och hon blev svartsjuk.”

”Svartsjuka är en underskattad kraft”, svarade Thorén och viftade bort en fluga med tidningen.

Richard lade sin medförda Lektyr på det vitmålade bordet.

”Nu får du byta blaska”, sa han. ”Den här är mer spännande än gårdagens DN.”

”Hej själv”, svarade Thorén men märkte att ironin föll på hälleberget.

Han bläddrade fram till den text han anade att vännen ville visa. Berättelsen stämde i stort och utbroderingarna verkade plausibla. Bergh lät alltsammans utspela sig nattetid och den suggestiva illustrationen med en pistol i förgrunden såg dramatisk ut. Thorén lutade sig närmare bilden för att se vem ritat den. Han lyckades tyda signaturen som Helge Forsslund, en ofta förekommande illustratör på sistone.

”Fel pistol”, sa han när han tittat klart. ”Det här är en Lahti L-35 medan den pistol som sedermera hittades nära mordplatsen var en tysk Luger, troligen insmugglad efter kriget. Men det är ju inte ditt fel, Richard. Skaplig historia. Lite har du fått om bakfoten, men det begriper ju inte vanligt folk.”

”Inte redaktören heller. Han blev så imponerad att han på stående fot beställde fler noveller av mig. När han tror att jag är mogen för det tänker han beställa följetonger också.”

”Man får gratulera till att du nu kan kalla dig riktig författare”, sa han och gjorde en gest åt Bergh att sätta sig ner. ”Allt är dock inte frid och fröjd, min vän. Jag har ett par varningens ord att säga dig. Umgås du fortfarande med den där göken som bodde längre ner på Björkstigen?”

”Berra Återberg?”

”Ja, just han. Jag råkade ögna igenom en rapport på stöldroteln härom veckan. Där stod att Återberg var misstänkt för att ha snott såna där skolplanscher med hästar, traktorer och rosiga barn. Så jag vill varna dig för honom.”

Richard Bergh skrattade till.

”Då har du nog missat uppföljningen av den anmälan. Berra fick de där planscherna som gåva när skolan skulle flytta till nya lokaler. Det var en vaktmästare som missuppfattat alltsammans. Berra är schysst. Vi har framtidsplaner ihop. När jag blir förmögen på mitt skrivande ska vi göra en tidning tillsammans.”

”Vad ska den handla om?”

Richard ryckte på axlarna.

”Antingen om fiske eller om kriminallitteratur. Troligen det senare. Jag har liksom fått blodad tand nu. Fast det är svårt att hitta på ett namn till en sådan tidning. Jag vill att det ska ha med dömande att göra.”

”Nämndemän, kanske”, sa Thorén med ett skratt.

”Inte så dumt. Om jag tänker tillräckligt länge kanske jag hittar en bra synonym.”
——————————-

Novellen är publicerad i Novellmästarnas samling Förgiftad evighet, utgiven som e-bok 2016 av Wela Förlag, ISBN 978-91-87711-68-8.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22