Den meningslösa stölden

Oct 11th, 2011 | By | Category: 2011-10 okt, Novell

Sune E OlssonAv SUNE E OLSSON

Författaren har gått i Helena Siganders deckarskola och där skrev han nedanstående novell. “Den var inte bra skriven varför jag gick igenom den och ändrade texten lite.  På kul skrev jag ytterligare noveller. De, och annat, finns på min hemsida: http://www.författarlyan.com/index.php/en/

Han har också gett ut en deckare på eget förlag. Här finns recension av Granne med lyckan: http://www.dast.nu/recension/granne-med-lyckan

I novellen finns en beskrivning av privatdetektivens kontor. Peter Ekström har skrivit en essä om hur kontoren ser ut i litteraturen: http://www.dast.nu/artikel/sa-ser-privatdetektivens-kontur-ut

_______________________________________________________________________

Fönstren på en av patriciervillorna ovanför Göteborg Symfonihall var mörka. I husets trädgård stod tre lönnar vars stammar reste sig som svarta pelare bärande på moln av lövbehängda grenar. I ett av träden fanns ett skatbo.

En ekorre ilade uppför stammen på trädet med fågelboet. Fortsatte ut på en gren och tog sig vigt in genom boets öppning. Den bruna gynnaren fann tre ägg som den betraktade med lysten blick. Rädd att skatan skulle komma tillbaka måste den ta ett snabbt beslut. Den ville inte gärna slåss med en ilsken fågel! De identiska äggen gjorde valet svårt. Samtidigt stördes ekorren av ett blankt föremål. En silversked vid sidan om bytet! Ekorren visste att skedar inte gick att äta, men ändå. Den var väldigt lockande.

En skugga föll över boöppningen. Ljud av flaxande vingar som bromsade in skatan för landning. Kvickt som blixten högg ekorren tänderna i skeden och slängde sig ut i trädet. Tre djärva språng förde den hem till det egna nästet i ett träd längre bort. Andfådd la ekorren skeden överst i en samling av nötter och satte sig att andaktsfullt betrakta det blanka redskapet.

När det brunpälsade djuret en stund senare spanade ut genom öppningen i sitt bo hade lugnet lägrat sig över trädgården. En ensam mörk figur var det enda som fanns inom ekorrens synfält. En figur som klättrade på det stora husets fasad, och det var inte en ekorre.

Innanför Göteborgs Lagerhus entré slog en genomträngande lukt av ost emot besökaren. Det gamla stenhuset i stadsdelen Pustervik förlorade inte sin bouquet vid ombyggnaden till kontorshus. Aromen från under decennier lagrad ost satt djupt i källarvalvens väggar.

På andra våningen hade privatspanaren Peter Ingmarsson sitt anspråkslösa kontor. Två rum utan hall med plats för honom och en assistent. På kontorsdörren satt en graverad skylt med texten: Peter Ingmarson – Byrån för privat spaning och utredning.

Ett skrivbord med vidhängande kontors- och besöksstolar utgjorde möblemanget i respektive kontorsrum. Förrummet hade även ett arkivskåp i plåt. I det inre av rummen stod en dator på skrivbordet och en kaffebryggare på fönsterkarmen. På väggen hängde en kalender som visade att det var den fjärde augusti och torsdag. Förr var väggarna målade i ljusa färger. Kanske var de rent av vitmålade.

Bakom skrivbordet i det inre rummet lutade sig Peter Ingmarsson över datorn. Hans blonda lugg fladdrade framför ögonen när han lutade sig över tangentbordet som ville han promenera ut på internet genom skärmen. En spegelbild av hans ansikte reflekterades i fönstret vid sidan om skrivbordet. Hans bleka hy tydde på att han inte varit ute i solen under sommaren.

Peter Ingmarsson var inloggad på internet. Han hade fäst blicken på Expressens nätupplaga utan att tillgodogöra sig artiklarna. Ögonen irrade mellan skärmen och bordsskivan där två räkningar låg uppslagna. En för hyran och en för telefonerna. Skjortans tyg över armbågen nöttes ytterligare mot skrivbordet.

Det knackade på dörren.

– Stig in!
Peter Ingmarsson fick ropa två gånger. Slutligen öppnade en man dörren och steg in.

– Hej, är det du som är Peter Ingmarson, privatdetektiven?

– Vad kan jag göra för dig?

Mannen steg fram till skrivbordet.  Peter Ingmarsson synade besökaren. Han såg en man på den bortre sidan av de femtio som var klädd i kostym och bar en dokumentportfölj i höger hand. Knogarna vitnade av greppet om portföljens handtag.

I den portföljen ligger knappast några lunchsmörgåsar, tänkte Peter Ingmarsson.

Besökaren såg ut att tillhöra den numera exklusiva grupp som åt sin lunch på någon av stans dyrare krogar. En klient med god betalningsförmåga, anade Peter Ingmarsson.

Besökarens ögon flackade. Ömsom såg han runt väggarna, ömsom på detektiven. En air av förundran lägrade sig över ansiktet medan han iakttog besöksstolen och damtussarna på golvet. Han satte sig inte. Med sin fria hand strök han över munnen och hakan. En söt doft av parfymerat rakvatten spred sig över skrivbordet. De tända lysrören i taket glänste i tunt mörkt hår vilket låg som slickat över hjässan.

– Mitt namn är Kurt Friden och jag har blivit bestulen.

– Då rekommendera jag dig att först göra en polisanmälan och sedan en skadeanmälan till ditt försäkringsbolag.

– Ett dokument stals nyligen av någon i mitt hushåll. Ett dokument i sig utan verkligt värde men viktigt för mig personligen.

– Med hushåll menar du en familjemedlem då?

– Jag misstänker att någon av mitt tjänstefolk eller möjligen en besökare stulit det. Jag vill ha tillbaka dokumentet. Det är viktigare för mig än att polisen haffar och låser in tjuven.

– Varför misstänker du de här personerna?

– Dokumentet låg på sin plats igår förmiddag. Idag på morgonen var det borta. Vi har inte haft något inbrott. Inbrottslarmet kopplas på varje kväll och även igår på dagen när huset stod tomt ett par timmar.

Peter Ingmarsson åtog sig utredningen och besökte samma dags eftermiddag brottsplatsen.

***

Fridens hem visade sig vara en stor tvåvåningsvilla byggd i sten. På bottenvåningen fanns salong, matsal, kök och ett arbetsrum. Från hallen gick det att gå över till en flygel som innehöll bostäder åt tjänstefolk. Eftersom dessa bodde runt om i staden stod flygeln oanvänd.

En trappa upp fanns ett vardagsrum och fyra sovrum. Friden och hans fru hade skilda sovrum. De två övriga rummen användes som gästrum.

Från vardagsrummet ledde en dörr ut på en balkong. Denna sammanföll med rummets bredd och man kunde inte nå sovrummen därifrån konstaterade detektiven.

– Hur mycket tjänstefolk har du?

– En kvinna som sköter hushållet och Bertil som är chaufför och trädgårdsmästare.

– Arbetade båda igår?

– Ja.

– Hade du några besök igår?

– Jag hade bara ett besök och vi satt på mitt arbetsrum på nedre våningen.

– Det var från arbetsrummet pärmen stals?

– Ja.

– Och inga fönster eller dörrar stod olåsta när huset var tomt?

– Larmet var kopplat. Det som omfattar dörrarna i bottenvåningen och altandörren.

– Ingen kan ha tagit sig in genom nått fönster medan ni sov?

– Vi har lås på alla fönster där nere och de mot altanen här uppe.

Peter Ingmarsson rynkade pannan. Allt föreföll i god ordning men det måste finnas en miss i skyddet. Han gick runt övervåningen. Tittade först in i de två gästrummen. Fortsatte sedan till fru Fridens sovrum och slutligen mannens sovrum.

– Vill du prata med Bertil och Sara?

– Nej, det behövs inte. Du kan låta dem gå för dagen, jag behöver dem inte.

Kurt Friden blev förvånad. Men han avvaktade under tystnad på vad Peter Ingmarsson skulle säga.

– Kan vi träffas imorgon eftermiddag, frågade Peter Ingmarsson.

***

Följande dag kom detektiven tillbaka till Fridens residens. Han blev ombedd stiga in på kontoret.

– Sitt ner Ingmarsson, var så god och sitt.

Peter Ingmarsson satte sig försiktigt på yttersta kanten av stoldynan som vore han rädd att smutsa ner den. Han la en pärm på skrivbordet framför sig och sköt över till Friden.

– Var så god. Känns dokumentet igen?

Friden bläddrade fram första sidan och tittade häpen på Peter Ingmarsson. Ett brett leende spred sig över hans ansikte. Han strålade av glädje.

– Det är mina dokument! Men hur fick du tag på dem? Så snabbt? Vem hade stulit dem.

– Elementärt min kära doktor Watson, som Sherlock Holms skulle säga.

Peter Ingmarsson log mot sin klient.

– Ditt hem är en välskyddad borg, sa han. Det var väl därför som du misstänkte tjänstefolket. Men igår såg jag att ditt sovrumsfönster stod på glänt och den vägen tog sig tjuven in.

– Men det går väl inte! Man kan väl inte klättra uppför en slät väg? Och varför tog han inget av värde? De här dokumenten kan han inte sälja.

– Det finns bara en man i stan som kan ta sig uppför fasader. Birger Karlsson heter han och han muckade från kåken för en månad sedan. Hans flitpengar tog slut och han återgick till sin gamla näring.

– Men hur bar han sig åt?

– Han tog sig upp på altanen och gick handgång på hängrännan till ditt sovrumsfönster. Det står alltid på glänt som du vet. Där tog han sig ut sedan också. Han gick runt och tittade efter vilka värdeföremål han skulle ta med sig. I första hand små saker, lätta att bära med sig och dyrbara. I ditt arbetsrum såg han pärmen. Han blev nyfiken och tog fram den för att se vad den innehöll men blev skrämd av att någon spolade på toaletten i övervåningen. Han flydde med vad han höll i handen. Pärmen med dina dokument.

– Men vad skulle han med den till? Det fattar jag inte?

– Läs på etiketten. 
Friden vände på pärmen och läste högt.

– Det gömda guldet.

– Han trodde han hittat en skattkarta!

– Det är ett romanmanus. Rena rama sjörövarromanen. Jag har som hobby att skriva äventyrsromaner från historisk tid. Tyckte han om den?

– Han fick ingen behållning av den. Han är dyslektiker.

– Om jag skulle låta skriva om den till lättläst och skicka en kopia. Vad händer med den stackaren nu? Blir det polisutredning?

– Inte gärna. Om du inte insisterar på annat så låter jag honom gå. Han har fått sig en läxa.

– Gott, vad blir jag skyldig förresten?

Privatspanaren nämnde en summa motsvarande hyresavin plus en femhundring. Friden betalade kontant i handen.

***

På väg ner mot Götaplatsen fingrade Peter Ingmarsson på sedelbunten i fickan, pengarna han tog emot av Friden, och de han klämde Karlsson på. Det skulle räcka till både telefonräkningen och hyran. Dessutom femhundra till mat och dryck på krogen!

Leende gnolade han på en slagdänga från en musikal:

– If I was a rich man, jabadabbadaba….

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22