Den huvudlösa kroppen

Sep 5th, 2009 | By | Category: 1999-3, Novell

Av HERODOTOS

Detekterandets historia sträcker sig långt tillbaka i tiden. De ursprungliga historierna om domaren Dee i Kina är som bekant mer än tusen år gamla och måste betecknas som deckare, dessutom baserade på en gestalt som verkligen har existerat. I sin antologi Roots of Detection. The Art of Deduction before Sherlock Holmes (Frederick Ungar Publishing Co, New York 1983) har Bruce Cassidy plockat fram en snart nog 2500 år gammal kriminalskröna ur Herodotos Historia. För den som missat vem Herodotos var kan DAST avslöja att han föddes år 484 före Kristus och brukar kallas ”historieskrivningens fader”. Om han dessutom kan sägas vara kriminalberättelsens fader vill vi låta vara osagt. Den översättning av Herodotos rysarthriller som DAST nu kan presentera är ”mycket gammal”. Den gjordes nån gång kring 1920 av Claes Lindskog för att 1967 moderniseras av Gerhard Bendz och Axel Lindskog. Berättelsen utspelar sig i Egypten och har drag av senare tiders Tusen och en natt eller snarare tvärtom. Som läsaren kommer att finna var Herodotos inte okritisk till den berättelse han återger. Här kom mer den i alla händelser med två och ett halvt årtusendes eftersläpning.

Kung Rampsinitios hade sådant överflöd på penningar, att inte någon av de efterföljande kungarna kunnat överträffa honom eller ens kommit honom nära. Då han ville förvara sina skatter riktigt säkert, lät han bygga sig en kammare av sten, vars ena vägg bildade ytterväggen på huset. Byggmästaren hittade nu på följande svek. Han ställde så till, att en av stenarna kunde utan svårighet tas ut ur väggen av två eller till och med av en enda person. När kammaren var färdig, lade kungen sina skatter in i den. När efter en tids förlopp byggmästaren låg på sitt yttersta, inkallade han sina två söner och yppade för dem, hur han i sin omtanke om dem, för att de skulle ha en riklig utkomst, hade ordnat, då han byggde kungens skattkammare. Så framlade han för dem allt, som rörde stenens uttagande, och gav dem de riktiga måtten. Om de noga gav akt på dem, sade han, skulle de kunna bli förvaltare av kungens skatter. Så dog han. Hans söner tövade inte länge, utan gick om natten till kungahuset, fann stenen på byggnaden och kunde utan svårighet ta ut den, varpå de tog med sig en stor mängd av skatterna.

När kungen sedan öppnade skattkammaren, häpnade han över att se kärlen tömda på pengar. Han visste inte, vem han skulle anklaga, då sigillen var oskadda och kammaren tillstängd. Så gick det både två och tre gånger. När han öppnade, fanns det alltid mindre med pengar, ty tjuvarna upphörde inte med sina inbrott. Nu förfor kungen på följande sätt. Han lät förfärdiga snaror och lade ut dem omkring kärlen, där pengarna fanns. När tjuvarna kom såsom förut och den ene av dem steg in och gick fram till ett kärl, så fastnade han genast i snaran. När han märkte, hur han råkat illa ut, ropade han genast på sin bror, berättade för honom hur det var, och bad honom att genast gå in och hugga av huvudet på honom, för att han inte skulle bli igenkänd och därigenom dra olycka även över brodern. Denne tyckte han talade rätt, lydde honom och gjorde så. Därpå passade han in stenen och gick hem med sin broders huvud.

När det blev dag, gick kungen in i skattkammaren och blev mäkta förfärad, då han såg tjuvens huvudlösa kropp i snaran, men skattkammaren var oskadd och hade varken ingång eller utgång. I sin villrådighet gjorde han följande. Han hängde upp tjuvens kropp på muren, satte väktare över den och befallde dem, att om de såg någon gråta eller jämra sig över detta, skulle de gripa honom och föra honom till sig.

Då liket nu hängde där, blev den dödes moder djupt gripen därav, och hon talade med den överlevande sonen och befallde honom att på vad sätt som helst laga så, att han kunde ta ner sin broders kropp och begrava den. Om han underlät detta, hotade hon med att gå till kungen och ange honom såsom innehavare av skatterna. När modern på detta sätt tog skarpt itu med den kvarlevande brodern och inte gav vika, trots alla hans försök att övertala henne, så utfunderade han följande list. Han sadlade sina åsnor, fyllde lädersäckar med vin och lastade på åsnorna, varpå han drev dem åstad. När han var i närheten av dem, som vakade över det upphängda liket, löste han upp de tillknutna snibbarna på två eller tre lädersäckar. När nu vinet flöt ut, rev han sig i huvudet och ropade högt, som om han inte visste, till vilken åsna han först skulle vända sig. När väktarna såg det myckna vinet rinna ut, rusade de fram på vägen, tog kärl, fyllde dem med det rinnande vinet och lät sig väl smaka. Han låtsade sig nu bli förargad och grälade på alla. När väktarna sökte trösta honom, ställde han sig, som om han småningom blev lugnare och lät sin vrede fara. Slutligen drev han åsnorna från vägen och ordnade packningen.

När nu det ena ordet gav det andra och en av väktarna till och med började skämta med honom och locka honom att skratta, gav han dem en av säckarna. De beslöt nu att utan vidare slå sig ner och dricka, samt ta honom med och be honom stanna och dricka med dem. Han lät övertala sig och blev kvar. När de nu under dryckeslaget uppträdde vänligt och artigt mot honom, gav han dem ännu en av säckarna. På grund av denna rikhaltiga traktering blev väktarna övermåttan rusiga, övermannades av sömnen och somnade in på samma ställe, där de haft sitt dryckeslag. Då natten nu var långt framskriden, tog han ner sin broders kropp, och för att håna väktarna, rakade han av skägget vid högra kinden på dem alla. Därpå lade han liket på åsnorna, drev dem hem och fullgjorde vad modern befallt.

När kungen fick underrättelse om, att tjuvens lik var bortstulet, blev han mäkta förgrymmad. Nu ville han bestämt finna rätt på vem som hade ställt till detta. Han fann därför på följande, som för mig låter rätt otroligt. Han satte sin egen dotter i ett skökohus och befallde henne att ta emot alla utan åtskillnad. Men förr än någon fick komma henne nära, skulle hon tvinga honom att omtala den listigaste och gudlösaste handling, han förövat i sitt liv. Den, som då omtalade händelsen med tjuven, skulle hon gripa och inte släppa ut. När flickan gjorde, som hennes far hade befallt, fick tjuven emellertid reda på varför det skedde. Han ville då överträffa kungen i list och gjorde som följer. Han skar av ena armen intill axeln på den nyss döde brodern och gick med den under kappan in till kungadottern. Han fick samma frågor som alla de andra och svarade nu, att hans syndigaste gärning var den, när han högg av huvudet på sin broder, som fastnat i snaran i kungens skatt kammare, och hans listigaste gärning var den, att han berusat väktarna och därefter tagit ned sin broders upphängda lik. När hon hörde detta, grep hon fast honom. Men i mörkret sträckte tjuven fram till henne den dödes hand. Den tog hon och höll fast i den tron, att hon höll hans egen hand. Tjuven lät henne ha den och flydde ut genom dörren.

När även detta inberättades för kungen, blev han häpen över karlens list och djärvhet. Slutligen lät han ett påbud utgå i alla städer, som förkunnade honom amnesti och erbjöd honom rika gåvor, om han ville infinna sig för hans ansikte. Tjuven litade på detta och infann sig hos honom. Rampsinitos förvånade sig storligen och gav honom denna sin dotter till äkta, då han menade, att han vore den mest förslagne mannen i världen, ty egypterna satte han framför alla andra, men honom satte han främst bland dem.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22