DEN GRÖNA DÖRREN

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Novell

Novell AV O. HENRY, PSEUDONYM FÖR WILLIAM S. PORTER

Anta att ni tar en promenad nerför Broadway efter middan och har anslagit tio minuter till er cigarr och går och funderar på om ni skall se en uppsluppen tragedi eller en allvarstyngd fars. Plötsligt lägger någon handen på er arm. Ni vänder er hastigt om och blickar in i en vacker kvinnas vackra ögon. Hon är klädd i päls och översållad med diamanter. Hon räcker er en smörgås och tar fram en liten brodersax, hon böjer sig fram mot er och klipper bort den näst översta västknappen och viskar ett enda, betydelsefullt ord: parallellogram. Sekunden efter glider hon bort i trängseln; ni ser henne försvinna in på en tvärgata. Hon kastar ängsliga blickar efter er över axeln.

Ni skulle bli konfunderad, inte sant? Ni skulle säkert inte tycka att det var en alldaglig händelse utan stå där förvirrad och småningom fortsätta er ensamma promenad nerför Broadway, utan er smörgås kanske. Ni skulle plocka nervöst med knapphålet som plötsligt blivit utan knapp.

Ni skulle säkert reagera ungefär så – såvida ni inte tillhör de äventyrslystna människornas stora skara…

Richard Steiner gjorde det. De kvällar var lätt räknade då han inte gick hemifrån för att gå ut och driva på gatorna i hopp om att möta Äventyret i en eller annan form. Bakom närmsta gathörn stod det alltid ett äventyr på lur, tyckte han och hans lust att ta ett nappatag med det äventyret hade ofta fört honom in på vägar som varit både farliga och okända. Två gånger hade han fått övernatta hos polisen, och flera gånger hade han råkat ut för sluga bondfångares trick. En gång hade en kväll kostat honom både kassan och klockan. Men ingenting kunde hindra honom från att ta upp alla handskar som kastades…

En kväll gid Richard Steiner och flanerade på en trång bigata i stadens centrum. Längs trottoarerna vällde två strömmar av människor: den ena på väg hemifrån till sin middag på en av de otaliga restaurangerna.

Den unge äventyraren gick som vanligt på helspänn. Om dagarna var han försäljare i en pianoaffär, men det var också det enda vanliga med honom. Annars var han inte som andra; bland annat hade han ingen kråsnål i slipsen utan hade dragit den igenom en topasring.

På sin vandring lade han märke till en ljusskylt utanför en restaurang. Vid första påseendet kunde man tro att den gjorde reklam för restaurangen, men om man såg efter närmare gällde ljusskylten en tandklinik som låg i samma hus. Utanför porten stod en jättelik svart man i fantasifull uniform med röd jacka, gula byxor och blå uniformsmössa och delade ut reklamblad till de förbipasserande.

På senaste tiden hade också tandläkarna börjat med den sortens reklam. Vår unge vän hade stött på den reklamformen tidigare men brukade raskt gå förbi, utan att ta emot någon broschyr och utan att låta tandläkaren kvittera uppmärksamheten genom att dra ut några tänder. Men den här kvällen stack den mörkhyade så enträget ett reklamblad i handen på honom att han inte kunde undgå att ta emot det.

När han gått några steg kastade han i förbigående en blick på kortet. Han vred och vände på det och läste det en gång till. Ena sidan var blank och på den andra stod det med bläck: Den gröna dörren, Mannen som gick framför Richard hade kastat det kort han fått av utdelaren och Richard böjde sig ner och tog upp det. På det kortet stod tandläkarens namn och adress och dessutom talades det om bryggor och kronor och smärtfri behandling i gammal känd stil.

Vår äventyrslystne pianoförsäljare stannade upp och funderade. Efter ett ögonblick gick han tvärs över gatan och lät sig än en gång föras med av människoströmmen förbi tandläkarens port.

Då han passerade den svarte för andra gången låtsades han inte lägga märke till honom men tog liksom i förbifarten emot det kort som räcktes fram. Han fortsatte några meter, stannade och såg på kortet. Den gröna dörren stod det också på detta kort. Det var samma handstil. På trottoaren låg det ett par kort som andra fotgängare kastat ifrån sig. Bägge gjorde reklam för tandläkarens klinik.

Mer än lillfingret brukade inte Äventyret behöva ge den bolde Richard för att han skulle vara beredd. Han vände om och gick än en gång förbi den jättelike svarte mannen.

Den här gången fick han inget kort men han tyckte sig se en glimt av förakt i mannens ögon. Den unge mannen ställde sig längst ut på trottoaren och lät blick en glida uppför husets fasad. Innanför den fasaden lurade Äventyret. Det var ett smalt femvåningshus. Längst ner låg en liten restaurang. Nästa våning, som nu vilade i mörker, tycktes in rymma en buntmakarverkstad, och ovanför den låg kliniken. Ett virrvarr av skyltar om spåkärringar, skräddare, läkare och musiker visade vad det var för slags folk som bodde ovanpå kliniken. Högst upp skvallrade gardinerna, krukväxterna och mjölkflaskorna i fönstren om att där låg bostadslägenheter.

Efter att ha avslutat sin mönstring gick Richard med bestämda steg uppför stentrappan och in i huset. En röd runna täckte den vindlande trappan upp mot de två första våningarna inne i huset, men längre upp var trappuppgången mer oansenlig. Uppgången var svagt upplyst av två gaslyktor, en till höger och en till vänster. Bakom den vänstra skymtade en grön dörr.

Han tvekade en ögonblick och gick sedan fram till dörren och knackade på.

Han andades häftigt medan han stod och väntade på att någon skulle besvara hans knackning. Vad gömde sig bakom dörren? En opiumhåla? En gangsternäste? Eller kanske en bortrövad vacker kvinna som på det här sättet bett honom komma till undsättning?

Han hörde någon röra sig bakom dörren. Långsamt sköts den upp.

I dörröppningen stod en ung kvinna – hon var säkert inte ens tjugo år – och hon darrade i hela kroppen och var mycket blek.

Hon släppte dörrhandtaget och vajade till och hade fallit omkull om inte Richard gripit tag i henne. Han bar in henne och lade henne på en schäslong som stod i ena hörnet. Han gick och stängde dörren efter sig och såg sig sedan om i rummet som var svagt upplyst. Det var rent och prydligt, men torftigt möblerat.

Den unga flickan låg alldeles stilla och det verkade som om hon var medvetslös. Han tänkte febrilt. Konstgjord andning? Nej, det var visst när folk höll på att drunkna. Han började vifta henne i ansiktet med hatten. Metod en visade sig effektiv; han träffade henne på näsan med hattbrättet och hon slog upp ögonen. Han bara stod och såg på henne. Hon hade grå, ärliga ögon, en rak liten näsa och de kastanjebruna lockarna påminde honom om vildvinet som klättrar mjukt och överväldigande rikt… Sannerligen det här var det mest fantastiska äventyr han kunnat drömma om!

Flickan såg lugnt på honom och log.

– Jag svimmade visst, sa hon. Inte underligt förresten, när man inte fått en bit mat på tre dagar.

– Vad säger ni? utbrast Richard. Ligg kvar tills jag kommer tillbaka är ni snäll!

Han flög ut genom den gröna dörren och nerför trapporna. Efter en kvart kom han tillbaka och hade händerna rulla med matvaror som han köpt i restaurangen och i bageriet.

Han lade ifrån sig bördan på bordet: där fanns det både smör och bröd, en del kallskuret, kakor, pastejer, en stekt kyckling, pickles, en flaska mjölk och en flaska rykande hett te.

– Det är oförsvarligt av er att inte äta, sa han strängt. Ni måste lova mig att aldrig mer göra om det här. Men var så god – kvällsmaten är serverad!

Han hjälpte henne fram till en stol, och tillade:

– Var finns det koppar?

– På hyllan under fönstret, svarade hon.

Då han var på väg tillbaka till bordet med kopparna såg han att hon höll på att öppna glaset med pickles. Ögonen lyste på henne. Med ett leende tog han ifrån henne glaset och hällde upp mjölk åt henne.

– Drick upp mjölken först, sa han. Sen ska ni försöka med kycklingen och om er mage uppför sig som den ska så kanske ni får pickles i morgon. Får jag vara er gäst? tillade han och sköt fram en stol åt sig.

Det heta teet fick flickans ögon att glänsa och gav henne färg på kinderna Hon åt glupskt som ett utsvultet vilddjur. Hon tycktes ta det som en självklar sak, att den unge mannen fanns till hands och att han hade hjälpt henne.

Så småningom började hon berätta sin historia för honom. Det var en av de banala vardagshistorier som en storstad vimlar av: den lilla butiksflickan som arbetade för en svältlön, som blev sjuk och inte kunde klara sig, som blev uppsagd…

För Richard var hennes berättelse mer spännande än Odyssén.

– Tänk vad ni har varit med om mycket! sa han.

– Det tycker jag inte, svarade hon allvarligt. Det är rätt alldagligt tycker jag.

– Men har ni inga släktingar?

– Nej, varken här eller någon annanstans.

– Jag är också alldeles ensam, sa Richard efter en stund.

– Det gör mig glad att höra, sade hon och av en eller annan orsak gladde hennes svar honom obeskrivligt.

Plötsligt blev hennes ögonlock allt tyngre och tyngre, och hon suckade djupt.

– Jag är hemskt sömnig, sa hon. Och ljuvligt mätt.

Richard reste sig och tog hatten i handen.

– Då ska jag säga godnatt. Ni kommer att må bra av att få sova ut.

Han räckte henne handen. Det var inte svårt att läsa frågan i hennes blick.

– Ja, jag kommer tillbaka i morgon för att se hur det står till med er, sa han. Mig blir ni minsann inte av med så lätt!

Då han stod i dörren hejdade hon honom med en fråga.

– Ni måste tala om hur det kom sig att ni knackade på hos mig.

Han såg en ögonblick på henne och kom ihåg korten. Tänk om någon annan fått dem i stället? Svartsjukan rev tag i honom. Nej, hon skulle aldrig få veta att han visste om att hungern hade drivit henne så långt att hon kunnat…

– En av våra pianostämmare bor i den här uppgången, sa han. Jag hade turen att knacka på fel dörr, det är alltihop.

Det sista han såg innan han stängde dörren efter sig var hennes leende.

På den dunkla trappavsatsen stannade han och började i halvmörkret undersöka de olika dörrarna och fortsatte med dörrarna vid de olika trappavsatserna hela vägen ned.

Varenda dörr var grön.

Då han grubblande kom ut på gatan igen stod den svarte mannen kvar. Richard gick fram till honom och visade honom korten.

– Vad betyder det här? frågade han.

Mannen visade sina stora vita tänder i ett brett grin som var levande reklam för uppdragsgivarens yrke.

– Det är premiär i kväll, sa han. Men ni hinner nog inte se första akten.

Hans jättelika hand pekade på teatern som låg tvärs över gatan och på den stora gnistrande ljusskylten där det stod:

DEN GRÖNA DÖRREN.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22