Den förkomna kassalådan

Mar 13th, 2010 | By | Category: 2004-4, Novell

Av Anthony Perkins

The World Wide Magazine var dottertidskrift till The Strand Magazine i London. Till skillnad från Strand utgav sig World Wide för att publicera sanna historier. Redan i början av utgivningen trampade man i klaveret med en artikelserie författad av en bluffmakare, som uppgav sig ha varit hövding i trettio år för en stam huvudjägare i Australien. WW fick tips från läsare och deras historier fästes på pränt av medarbetare. Redaktören snitsade till manuskripten så att de passade tidskriftens stil. Samme författare förekom sällan mer än en gång. Det är snarare regel än undantag att man efteråt inte vet vilka författarna var. Det gäller även The Lost Safe av en kapten Anthony Parsons, en detektivberättelse i genren ”gå upp i rök” som utspelar sig i Brittiska Ostafrika och som publicerades i marsnumret 1927. Så här presenterades berättelsen: ”Läsare som gillar detektivhistorier kommer att uppskatta denna berättelse, som handlar om ett förbryllande mysterium och dess dramatiska upplösning. ’Historien berättades för mig’, skriver kapten Parsons, ’av den polisofficer som var mest inblandad, men på hans begäran har jag ändrat namnen på personerna och platserna.” Berättarstilen är den för WW typiska. Sann eller inte. Man söker och finner till sist en ledtråd till…

”Nästan framme, Bwana!” ropade den infödde tjänaren från korridoren. ”Jag kan se husen!”

’Stick’ Johnson vaknade upp och sträckte sig i hela sin taniga längd mot vagnstaket.

”Bra!” sa han och åtföljd av sin medpassagerare gick han ut i korridoren.

Fast klockan bara var åtta hade solen redan stigit över de taggiga bergstopparna som utestängde horisonten i öster och började märkas i morgonluften. De båda männen stirrade mot den avlägsna samlingen av infödingshus, som inramades av den blå röken från matlagningseldar och en av dem suckade.

”Z är bra över en helgdag”, konstaterade Stick Johnson, ”men ge mig Berago varenda dag i veckan. Jag är verkligen glad att jag är hemma igen!”

John Lawrence, kassör vid Mina Plantation Company, skakade tveksamt på huvudet.

”Det går an för dig med dina trädgårdar och en massa pengar”, sa han. ”Du kan sticka precis när du vill. Men när du är utplacerad som jag – och sitter fast här för jämnan – då blir det ganska enformigt.”

”Men du reser härifrån varje månad”, opponerade sig plantageägaren.

”En gång i månaden upp till Z för att hämta de inföddas löner!”

Plantageägaren skrattade och drog in  huvudet.

”Du är gnatig en”, sa han och återvände in i kupén. ”När du har varit lika länge i landet som jag, lär du dig att ta dagen som den kommer!”

”Kanske!” Den andres röst var tvivlande.

”Kanske” upprepade han och gick ned på knä och sträckte sig in under sätet.

Ett plötsligt, kvävt skri skar genom kupén. Vit i ansiktet kom kassören på fötter just som Stick Johnson bestört vände sig om.

”Vad i all världen har hänt?” utbrast han.

”Kassalådan! – Den är borta!”

”Borta? Vadå borta? Vad menar du?”

”Den är borta, Stick. Den är inte här!” Kassörens röst var nästan hysterisk. ”Den är borta!”

”Men – ” Plantageägaren var mållös. Han såg på kassörens förskrämda anlete och kände sedan själv under sätet. ”Men den kan inte vara borta”, utropade han. ”Den fanns där för en minut sedan. Jag såg den själv!”

”Jag vet – jag vet. Men nu är den borta!”

Stick Johnson kom långsamt på fötter och såg sig omkring i kupén. ”Men den kan inte vara borta!” upprepade han meningslöst. ”Det var bara för ett ögonblick sedan jag såg den!”

Ett gnisslande ljud fick de båda männen att vända blicken mot fönstret. Tåget var framme vid stationen. I nästa ögonblick öppnades dörren och en man som var en exakt motsvarighet till Stick Johnson hoppade upp i kupén.

”Hallå! Hallå!” ropade han glatt men stannade upp tvärt när han såg de oförstående ansiktsuttrycken hos de båda männen.

”Vad tusan är det med er, gubbar?” frågade han med annorlunda röst.

För ett ögonblick talade ingen av dem, varpå plantageägaren gjorde en uppenbar ansträngning.

”Morning, George”, sa han. ”Någon har stulit kassan.”

George Johnson starrbligade. ”Vilken kassa?” frågade han. ”Stulit vilken kassa? Vad menar du?”

”Min!” inflikade kassören, som plötsligt hittat sin tunga. ”Min! Den stod under sätet för fem minuter sedan – och nu är den borta!”

Nykomlingen såg förvirrad från sin bror till kassören. ”Men vem har tagit den?” frågade han och tittade under båda sätena. Plötsligt stelnade plantageägaren till. Den första chocken hade gått över. Han var återigen en handlingens man. Hans röst var livlig.

”Spring och hämta polisen, George”, beordrade han. ”Jag ska säga till stationsföreståndaren att han håller kvar tåget tills ni kommer tillbaka. Lådan måste hittas på nåt sätt!”

Medan hans bror var borta letade Stick och kassören igenom kupén från den ena änden till den andra. De sökte igenom varenda kupé i den enda europeiska vagnen, men fann inga spår efter kassan. Tjugo minuter senare kom George tillbaka med polisinspektören.

”Vad gäller saken?” frågade den senare när han skakade hand.

Mycket kortfattat redogjorde kassören för kassaskrinets försvinnande och genast skickade inspektören som en försiktighetsåtgärd två infödda konstaplar att söka igenom tåget från den ena änden till den andra. När han gjort det steg han in i vagnen.

”Var fanns kassan?” frågade han.

”Där under sätet!”

Inspektorn gick på knä och såg efter själv. ”Nå, det är då sant att den inte finns där nu!” konstaterade han glatt. Han kastade en enda blick omkring sig i vagnen och utmed korridoren och satte sig ned.

”När saknade ni den?” frågade han.

”Just nu!” svarade kassören. ”Stick och jag gick ut i korridoren för att se betrakta Berago och när vi kom tillbaka stack jag in handen under sätet för att ta fram den och då fanns den inte där!”

”Hur länge var ni ute i korridoren?”

Kassören kastade en blick mot plantageägaren, som sjunkit ned på sätet mitt emot. ”Hur länge, Stick? Inte mer än en minut?”

”Om ens så länge!” instämde den andre.

”En minut?” Inspektören rynkade pannan. ”Verkar omöjligt”, muttrade han. ”Och ni stod – var då?”

”Vid det där fönstret!”

”Och hur stor kan kassalådan ha varit?”

”Cirka sextio centimeter bred och trettio centimeter djup – på ett ungefär! ”

”Store tid! En stor låda! Hur tung?”

”Tja, det fanns tolvtusen rupier i den, bortsett från lådans egen vikt.”

”Vad, i kontanter?” Inspektören blev mer och mer förvånad.

”Hälften av varje. Sextusen i mynt och sextusen i sedlar”, replikerade kassören.

Inspektören kliade sig i huvudet. Han var en ung man och hade kommit från England bara aderton månader tidigare. ”Ni har ingen teori att komma med”, frågade han till sist.

”Det enda jag vet är att kassan fanns där när jag gick ut i korridoren – men var borta när jag kom tillbaka!” upprepade kassören kraftlöst.

”Och det är då inte till mycken hjälp! Vad tror du, Stick?”

Plantageägaren höjde ett förvånat ögonbryn. ”Ungefär detsamma som Lawrence”, sa han. ”Så förbaske mig jag kan ge någon förklaring! Som han säger, så fanns den där ena minuten och var borta minuten därpå. Om det varit en diamantring eller en sedelbunt, skulle jag ha misstänkt pojken, men en sak som kassalådan – tja, man kan inte promenera i väg med en sån under armen utan att bli sedd!”

”Vilken boy talar du om?” frågade inspektören skarpt.

”Lawrences tjänare. Han stod i korridoren där. Det var han som först varskodde oss om att vi var framme alldeles innan vi gick ut för att titta på Berago.”

”Ha!” Inspektören kom på fötter. ”Vi hugger honom till att börja med!”

”För vadå?” frågade Lawrence. ”Hur kommer han i bilden?”

”Som jag ser saken finns det bara en möjlig lösning. Medan ni och Stick var i korridoren så tillgrep denne boy – eller någon boy – lådan och kastade ut den genom fönstret.”

”Vilket fönster?” frågade Stick.

Inspektören kastade en blick mot fönstret mitt emot korridoren. ”Det där, skulle jag gissa!” sa han.

Plantageägaren skakade på huvudet.

”Duger inte, Grant!” förklarade han. ”Den där dörren är låst och har varit låst ända sedan vi lämnade Z. Under natten sov vi med träjalusierna nere – och fastreglade – och de var fortfarande reglade när vi kom fram hit till stationen!”

”Ja, men på andra sidan då?”

Återigen skakade plantageägaren på huvudet. ”Där stod Lawrence och jag”, sa han, ”och kassalådan är ett stort föremål.”

”Men den kan inte ha fallit igenom tåggolvet! utbrast inspektören retligt. ”Om kassalådan inte finns här inne så måste den finnas utanför – det är uppenbart! Och om en inte ligger utmed linjen, så finns den fortfarande här!”

I den tystnad som följde på detta uttalande, vände sig Stick Johnson plötsligt mot sin sportränsel, som stod öppen på vagnssätet. Utan ett ord packade han upp ett pyjamaspar, en vit kostym, ett par skor och slet för att få upp en rockhängare när inspektören tog honom i armen.

”Vad sjutton håller du på med?” frågade han nyfiket.

Plantageägaren vände sig om och när han talade fanns det en sarkastisk underton i hans röst. ”Om kassalådan inte finns på linjen”, härmade han, ”så finns den fortfarande här! Och om du ser dig omkring i kupén så ser du genast att min ränsel är det enda tänkbara gömstället. Jag vill att du ska vara helt säker på att jag inte har den!”

Inspektören såg bister ut när han betraktade den hårt packade ränseln. ”Det är hjälp jag behöver och inte pajasfasoner” anmärkte han bitskt. Sedan vände han sig igen till Lawrence och frågade: ”Är er boy pålitlig?”

”Så vitt jag vet – ja!”

”Men det spelar ingen roll om han är pålitlig eller inte”, argumenterade plantageägaren. ”Inser ni inte att om han så stulit lådan tio gånger om, så kan han inte ha gjort sig av med den från ett tåg i rörelse? Som jag tidigare sa, om det hade varit en ring eller något – ”

Han avbröts av de infödda konstaplarnas återkomst. De hade sökt igenom tåget. Inte en skymt av den försvunna kassalådan.

”För resten, det var väl ingen mer i vagnen, antar jag?” frågade Grant.

”Stick och jag var de enda europeiska resenärerna på tåget”, svarade kassören.

För ett ögonblick stod inspektören i djupa tankar.

”Nåväl!” sa han till sist. ”Jag tror inte vi kan göra något mer för tillfället och jag vill inte hålla kvar tåget längre än nödvändigt. Vi låter det avgå. Ni båda får komma med mig så vi kan fästa händelsen på pränt och jag kan avge min rapport.”

”Ni har rätt!” sa Stick. Och sedan han gett sina boys instruktioner om att föra bort hans ränsel, följde han de andra två över plattformen.

”Gick många infödingar av tåget?” frågade inspektören den infödde konduktören vid biljettspärren.

”Bara två, Bwana. En gammal kvinna och ett barn.”

”Något baggage?”

”Inget alls, Bwana!

Tio minuters promenad förde dem till polisbungalowen och där upprepade de över en kopp thé historien om resan från det ögonblick de lämnande Z tills de anlände med tåget till Beragos station. Kassören förklarade att han som vanligt rest upp till banken för att hämta infödingarnas löner och råkat stöta samman med Stick Johnson på plattformen i Z och att de reste tillbaka ner tillsammans.

”Ni reser upp dit och hämtar lönerna varje månad, eller hur?” avbröt Grant.

”Varje månad”, medgav kassören, ”men den här månaden hämtade jag två månaders löner eftersom vi inventerar och reviderar i augusti. Som ni förstår vill jag inte resa dit upp då.”

”Kunde någon ha känt till att ni förde med er dubbelt så mycket pengar?”

”Möjligen, men jag betvivlar det. Jag tror inte att många människor – jag menar utanför företaget – kan ha känt till arrangemanget.

”Hm! Jag skulle tro att ni har rätt”, brummade Grant. ”Efter vad jag kan förstå är det här inte någon vanlig historia.

Rånet har planerats omsorgsfullt och blivit förvånansvärt väl utfört. Tro mig – detta är ingen slumpmässig stöld. Det kommer att bli en mycket svår utredning!”

I denna sistnämnda profetia var inspektören förutbestämd att bli över hövan sannspådd. Alla undersökningar slog slint, varenda spår bröt samman vid minsta beröring. Hur han än försökte så fann han inte den minsta infallsvinkel, som kunde belysa mysteriet. Vittnen förhördes, korsförhördes och förhördes sedan igen. Vagnen inspekterades igen och detaljerade skisser av dess innanmäte gjordes. Banan undersöktes och öknen finkammades, men inte det minsta spår efter den försvunna lådan upptäcktes.

Hade det inte varit för Stick Johnsons grundmurade position, så skulle kassören själv till slut ha blivit misstänkt. Som det nu var hade han alla misstankar riktade mot sig, men varken Mina Plantation Company, som han var anställd hos, eller polisinspektören, som innerst inne var tvingades att misstänka honom, kunde komma förbi plantageägarens obestridliga vittnesmål. Denne var ju ett ögonvittne till hela händelsen.

Mot slutet av månaden, då mysteriet var ännu djupare än det varit från början, skickade Mina Plantation Company på eget initiativ ett telegram till polishögkvarteret i Z efter deras bäste man. En vecka senare dök biträdande kommissarien Manton upp som svar på telegrammet.

Han inkvarterade sig i inspektörens bungalow och satte sig genast in i rånärendet så långt som det var möjligt vid denna tidpunkt. Han hade redan läst inspektör Grants rapporter och förstod till en viss grad sakernas tillstånd, men det var inte förrän inspektören och han hade ett långt samtal tillsammans, som han började att inse vad han stod inför. I Z hade saken bara tett sig svår, men på plats föreföll det som om man bara genom den största tur skulle kunna finna en lösning.

Att skicka efter kassören blev nästan hans första handling. Återigen upprepade Lawrence händelserna vid resan från Z till Berago.

”Ni har sökt utefter banlinjen?” frågade kommissarien och vände sig till Grant, som var närvarande vid intervjun.

”Varenda centimeter, sir, och det samma dag!”

”Hur långt efteråt?”

”Inte mer än några timmar?”

”Och ni fann ingenting?”

”Inte den minsta ledtråd, sir!”

”Hm!” Kommissarien gned sig tankfullt på kinden. ”Jag tror jag ska gå och träffa Stick Johnson. Jag känner honom en smula Och han kan kanske kan ge mig ett uppslag.”

Fast plantageägaren var ännu mer exakt och koncis i sin redogörelse, så var han inte till större hjälp än kassören. Kontentan av de båda männens vittnesbörd var ”ena minuten där – nästa minut borta”, en beskrivning, som passade in på en stöld, men som inte gav den förbryllade kommissarien några uppslag alls.

”Nå?” frågade Grant när hans överordnade steg in i bungalowen. ”Något resultat?”

”Inte det minsta!” morrade Manton. Det ser mest ut som trolleri!”

Den yngre mannen log. ”Jag kom själv till den slutsatsen for några veckor sedan”, sa han. ”Men olyckligtvis ser det inte vidare bra ut på papper! En cigarett?”

Kommissarien tände och lutade sig bakåt i stolen. ”Jag tror att det är bäst att vi gör ännu en undersökning utefter banlinjen”, anmärkte han tankfullt. ”Det är i alla fall bättre än att inte göra någonting alls.”

”Som ni vill”, svarade inspektören, ”men jag måste påpeka att vi har finkammat hela området!”

”Det sa ni tidigare, men saken kan reduceras till följande: om lådan inte kastades ut genom fönstret, så måste kassören ha gjort sig av med den själv.”

”Ytligt sett kan det verka så”, medgav Grant. ”Men jag förstår inte hur han kunde ha gjort det mitt för näsan på Stick!”

”Sant – men kom ihåg att Johnson inte var med honom hela tiden. Vi har de där tjugo minuterna då han var ensam medan Johnson gick för att hämta er sedan tåget kommit fram till – ”

”O nej!” inflikade Grant. ”Det var George Johnson som kom och hämtade mig, inte Stick själv!”

”Va?” Kommissarien satte sig tvärt upp.

”Vem är George Johnson? Det här är första gången jag hör talas om honom!”

”George är Sticks bror. Han mötte Stick på stationen.”

”Vad har han då med saken att göra?”

”Ingenting alls! Stick skickade honom att hämta mig medan han och Lawrence genomsökte tåget!”

”Jag förstår.” Kommissariens fingrar trummade ett tapto mot bordet. ”Hur som helst”, fortsatte han muntert, ”vi ger oss ut och tar oss en förnyad titt på linjen.”

Solen hade redan passerat sin högsta punkt när paret gick iväg utmed järnvägen. En skallgångskedja som bestod av tolv infödda konstaplar följde med dem och kommissarien bestämde att de skulle undersöka varenda skrymsle och spricka fem miles i riktning mot Z. ”Jobba ordentligt den här gången”, sa han och drog ner tropikhjälmen ytterligare över ögonen för att skugga dem undan sandens bländande glans.

Två och en halv miles från stationen stannade inspektören. ”Enligt mina beräkningar” sa han, ”är ungefär det här platsen där de steg ut i korridoren. Nu har jag räknat ut följande. Det vanliga ”blandade” tåget kommer uppför den här stigningen med en fart om femton miles i timmen eller en kvarts mile i minuten. Både Stick och Lawrence hävdar att de bara hade lådan ur sikte under högst en minut, så den kan bara ha flugit bort utmed en sträcka om en kvarts mile. Den här fjärdedels milen!”

”Och ni fann den inte?”

”Jag fann den inte”, medgav Grant, ”eller ens ett spår efter den! ”

”Skicka då ut dem igen och säg åt dem att undersöka varje buske och peta hål på varenda sandhög. Och om vi då inte finner något spår – ”

”Ja?” kom frågan när kommissarien tvekade.

”Jag vet inte!” morrade Manton. ”I så fall tror jag att jag arresterar Lawrence!”

På order spred sig konstaplarna och började söka. Så snart de hade gått vände sig Grant mot den bekymrade kommissarien.

”Det kan ni inte göra, sir”, fortsatte han det återupptagna samtalet där det avbrutits. ”Det finns absolut ingenting mot honom!”

”Då måste vi hitta någonting! Vi måste arrestera någon. Vi kan inte avskriva det som trolleri! ”

Grant flinade erkännsamt, men stannade plötsligt till. En av konstaplarna viftade med armen.

”Vad är det med honom?” frågade han.

”För tusan! De har hittat något!” röt kommissarien.

Några ögonblick senare stod de och flämtade framför en stor törnbuske. I dess grenverk vilade, fullt synligt för alla, den försvunna kassalådan!

”Plocka ut den!” beordrade Stanton och när polismännen lade den på sanden tillade han: ”Den har öppnats med mejsel eller en kofot. Ser ni märkena?”

Han låg smått obekvämt på knä bredvid lådan nu och fingrade på de uppbrutna locken.

”Jag tror jag hade rätt!” fortsatte han triumferande. ”Jag trodde inte mycket på er finkamning, Grant!” pladdrade han.

Men den polisman som hittat kassalådan var redan inbegripen i en diskussion med inspektören. Strax samlades de andra konstaplarna och deras upphetsade tal nådde slutligen fram till den av tankar upptagne kommissarien.

”Vad är det ni talar om?” frågade han och såg upp.

Inspektören höjde handen till tystnad.

”Som jag trodde, sir”, började han. ”Konstapeln som fann lådan säger att den inte fanns här när han letade förra gången. Och nu kommer de andra plötsligt ihåg, att det var i skuggan av just den här busken som de kokade sitt middagsmål när de gick ut för att söka den där dan då lådan försvann.”

”Struntprat!” snäste den andre. ”De försöker dölja sitt dåliga arbete!”

Den yngre mannen log. Han visste hur det var att få sina favoritteorier rubbade särskilt i detta fall. ”Se hit, sir”, sa han mjukt.

Kommissarien kastade en blick åt det håll inspektören pekade. Och såg de svarta kolstyckena efter en gammal mateld alldeles i skuggan av trädet.

”Äh”! fnös han. ”Det bevisar ingenting!”

”Men ni kan inte föreställa er att tolv män sitter där och inte ser lådan i busken”, protesterade inspektören. ”Det är omöjligt! Sanningen är den att lådan placerats där efter det att vi var här och letade.”

Under en lång stund förhärdade sig Manton, men slutligen böjde han sig för logiken i resonemanget och med den dålige förlorarens attityd medgav han till sist att det kunde vara så. ”Men det kommer att komplicera saken”, sa han.

”Varför?” frågade den andre.

”För det tar död på den enda förnuftiga teorin vi har haft – att lådan kastades ut från tåget.”

”Från vilken sida, sir?”

”Sidan mitt emot korridoren, naturligtvis.”

”Den idén är i alla fall torpederad, för vi har hittat lådan på linjens vänstra sida där också korridoren låg. För att hittas här måste den ha kastats ut från korridoren!”

Med en suck övergav kommissarien sin enda idé. ”Nåväl!” sa han. ”Vi för börja arbeta igen från antagandet att lådan medvetet har placerats här för att leda oss på villospår. Om det är så, så är den första tanke jag får att det inte kan vara någon inföding som lagt den här. En inföding skulle med största säkerhet ha grävt ner den. Bara ett mer subtilt sinne skulle komma på tanken att lägga den utmed banlinjen – ett sinne som förstår hur våra sinnen fungerar. Med andra ord – en vit man!”

”Det håller jag med er om”, replikerade Grant. ”Faktum är att jag haft den tanken sedan ett tag. Fyndet av lådan kanske ger oss en otvetydig ledtråd att arbeta utifrån.”

Strax därpå återvände sällskapet till polisbungalowen med kassalådan i gott förvar.

”Ni sa att hälften av de tolvtusen var i reda pengar, eller hur?” frågade Manton, som slagits av en plötslig tanke.

Grant nickade medan han placerade lådan på bordet.

”Då kan vi vara helt säkra på att den aldrig kastades från tåget”, fortsatte kommissarien.

”Om så hade skett, så hade dess egen vikt och innehållets tyngd ha skadat den ordentligt, ja, slagit sönder den totalt. Som det nu är, kan ni själv se att bortsett från åverkan på locket, så är den nästan oskadd.”

”Därför måste den ha hämtats från tåget på ett eller annat sätt!”

”Och förts bort från stationen också”, tillade Manton. ”Jag tror att vi börjar närma oss en lösning till sist!”

Han vände på lådan och rusade plötsligt upp. Mot ljuset från fönstret avtecknade sig en ylleslinga eller en strimma bomull, som fastnat där gångjärnet spräckts.

”Vad är det här?” frågade han upphetsat och avlägsnade försiktigt tråden och bar fram den till fönstret,

Grant såg över hans axel.

”För tusan!” exploderade han. ”Det är tältsegel. En grön tälttråd! ”

Den äldre mannen svängde runt. ”Du har rätt!” utbrast han. ”Det är en tråd från en tältduk, Grant!” fortsatte han. ”Jag tror att kassalådan bars dit där ni fann den i en säck av tältväv! ”

”Eller snarare bars från tåget i en grön väska av tältväv”, korrigerade inspektören långsamt.

”En väska – en sportbag, va? En europeisk sportbag, Grant!” Kommissariens röst var egendomligt andlös.

Inspektören knackade ur sin pipa mycket behärskat. ”Vi befinner oss ute på mycket tunn is, sir”, sa han. ”Vi misstänker Lawrence och om vi inte tar det försiktigt så kommer vi snart att misstänka Stick Johson.”

Kommissarien ryckte på axlarna. ”Det vore naturligtvis absurt. Men Lawrence” sa han tveksamt. ”Jag är inte så säker på honom. Hur är det med den där andre Pricken, den där George Johnson?” frågade han.

”Jag vet ingenting om honom. Den där dan var första gången jag såg honom.”

”Oh!” Kommissarien blev plötsligt intresserad. ”Var bor han?”

”Jag tror inte han har nån bestämd bostad. Jag tror att han alltid befinner sig i rörelse. I vilket fall som helst, så lämnade han påföljande morgon, så han finns inte med i bilden.”

”Gjorde han det? Inte med i bilden? Jag är inte så säker på det. Lyssna nu, Grant. Det är bäst att ni tar reda på vad ni kan om Mr. George Johnson. Vart tog han vägen, för resten?”

”Jag vet inte, sir.”

”Tag reda på det omedelbart. Och – Grant! ”

”Ja?” Inspektören vände i dörren.

”Gör det försiktigt.”

”Ja, sir.” Och sekunden därpå var han borta.

Lämnad åt sig själv tog sig Manton en förnyad titt på snöret och därefter på lådan. Han förstod nu varför de inte lagt märke till saken tidigare. Trådens gröna färg matchade lådans gröna färg perfekt. Det var bara det faktum att lådan avtecknat sig mot fönstret som gjort upptäckten möjlig. Mäkta belåten med framgången satte han sig ned och inväntade inspektörens återkomst.

Manton blev inte ensam länge, för inom en halvtimme återvände Grant. Hans ansikte var outgrundligt och i det ögonblick då han stängde dörren sa han:

”Jag har upptäckt att George Johnsons safari tagit vägen genom bushen mot Z.”

”Nåväl?”

”Den vägen löper parallellt med järnvägen cirka åtta engelska mil!”

”Vad menar ni?”

”Att George Johnson bör ha passerat cirka hundra meter från den plats där lådan hittades. Kom ihåg att den inte fanns där när vi först letade. Den las dit efteråt!”

”Jag förstår!” Kommissarien stirrade på sin underordnade.

”Ni tror att George Johnson tog den med sig dit bort?”

”Det är i alla fall en tanke!”

”Men som ni själv påpekade alldeles nyss, så leder den oss ut på mycket tunn is. Stick Johnson kommer in i bilden!”

”Inte nödvändigtvis, men uppriktigt”. Inspektören hade ett ansiktsuttryck, som om han till sist tog bladet från munnen. ”Det kan förefalla idiotiskt att misstänka en man i hans ställning, så förefaller det lika idiotiskt, med tanke på indicierna, att inte misstänka honom!”

”Ni är snabb i vändningarna, Grant”, varnade kommissarien.

”Det vet jag, sir. Men –”

”Kan vi få tag i Lawrence igen?” avbröt Manton.

”Jag ska skicka en boy efter honom, om ni vill träffa honom.”

”Gör det! Och skicka en av era privata tjänare – inte någon konstapel.”

”Som ni vill, sir!”

Strax därpå anlände kassören. Han var tunnare och var bleksiktig.

De senaste sju veckornas bekymmer hade satt sina spår. Kommissarien gav honom en uttömmande blick, vinkade åt honom att sätta sig och öppnade utan någon som helst inledning.

”Kände ni George Johnson väl?”

”Jag har bara sett honom två gånger i mitt liv”, svarade Lawrence. ”En gång för några år sedan och andra gången när vi anlände till Beragos station den där dagen.”

”Vet ni något om honom? Jag menar vad försörjer han sig på?”

”Jag tror han är en vandringsman. Skjuter lite elefanter och så där – men jag vet inte med säkerhet.”

Kommissarien såg ganska imponerad ut.

”Hur länge har ni varit i Berago, Lawrence?” frågade han.

”Lite över sex år.”

”Och denne George Johnson har bara varit i Berago två gånger under denna tid?”

”Så vitt jag vet, ja.”

”Vad för slags väska hade ni med er när ni kom hit den där dagen?”

”En sportbag och en resväska av läder!”

”En grön sportbag?” Kommissariens röst var tonlös.

”Nej, en brun en.”

”Oh!” Kommissarien lät besviken. ”Vad hade Stick med sig?”

”Samma – nej! Jag tror han hade två resväskor.”

”En brun sportväska?”

”Nej, en grön ränsel!”

”Vad?”

Ordet sköts ut över kommissariens läppar samtidigt som han reste sig halvvägs ur stolen. Sekunden därpå hade han återvunnit fattningen och sträckte sig efter cigaretterna som han sköt över bordet till kassören. ”Tag för er!” sa han älskvärt.

Det var tyst några ögonblick medan männen tände sina cigaretter. Sedan –

”Var den där sportränseln Stick hade av normal storlek?” fortsatte Manton.

”Snarare lite större än normalt, skulle jag tro, men den var så packad med kläder att det kan ha varit en synvilla. Ni såg den ju själv”, avbröt Lawrence sig vänd mot inspektören. ”Ni minns att ni tittade i den?”

Inspektör Grant log trött. ”Ja”, sa han. ”Jag tittade i den och som ni säger var den underbart väl packad.”

”Det var den!” medgav kassören. ”Jag minns att jag sa samma sak till Stick. Han plockade fram en låda cigarrer just som vi lämnade Z – och jag kommer ihåg att jag sa att jag avundades honom en boy som kunde packa så där!”

Ställd inför detta indicium tycktes det inte finnas mer att säga och strax därpå skulle Lawrence gå sin väg.

”Ni har inte kommit närmare puzzlets lösning, antar jag?” frågade han ganska missmodigt när han skakade hand med kommissarien.

”Jag är inte säker, men jag tror att vi har kommit närmare”, sa officeren. ”Hur står det till med er?”

”Om ni kan hitta kassalådan och bevisa att jag är oskyldig, så skulle jag vara mycket gladare svarade Lawrence uppriktigt. ”Jag är inte dummare än att jag förstår att alla misstänker mig!”

Manton slog honom på axeln. ”Oroa er inte, Lawrence!” sa han och försökte ingjuta den uppmuntran i sin röst, som han ingalunda kände. ”Vi ska lösa det här, det är ingen fara.”

”Jag hoppas det – det gör jag verkligen”, viskade kassören med iver. ”Det här är mer än vad jag står ut med. Adjö!”

”Adjö!” svarade de båda polismännen unisont.

”Nå! Vad tycker ni?” frågade kommissarien så snart de var ensamma.

Grant drog fram en stol till bordet.

”Jag tycker att ni pressade honom bra om den där sportbagen”, anmärkte han.

”Om jag bara hade vetat vad ni var ute efter kunde jag själv ha tillfredsställt er på den punkten utan att behöva ställa frågan till Lawrence. Om han är skyldig, så vet han nu var vi står.”

”Vad var det som hände då?”

Helt kort redogjorde Grant för Stick Johnsons skämtsamma erbjudande om att låta sportbagen bli föremål för inspektion.

”Och ni är helt säker på att kassalådan inte fanns där?”

Grant skrattade. ”Efter att ha sett bagen är jag helt säker”, sa han. ”Den var totalt fullproppad med kläder och småprylar av alla slag.”

”Nåväl, det kullkastar er idé att lådan bars bort från tåget i en sportränsel av tältduk, men lämnar min intakt.”

”Ni menar att föremålet efteråt bars från tåget i en grön sportbag dit där vi fann det?”

”Det gör jag! Och vad mer är – rätt eller fel – jag tänker gå och ta mig en titt på Stick Johnsons ränsel. Om det är den bag vi letar efter så bör en tråd fattas någonstans på den.”

Inspektören nickade. ”Det är sannerligen värt ett försök”, sa han. ”Hur som helst är det något konkret att arbeta med.”

”Jag går upp dit en dag då han är ute”, fortsatte Manton, ”och litar på turen att få en chans att se ränseln.”

Det dröjde inte länge förrän tillfället yppade sig. På omvägar fick poliserna veta att plantageägaren tänkte förflytta sig till en annan odling och med all sannolikhet skulle vara borta hela dagen. Omedelbart efter frukost den dagen begav sig kommissarien till Sticks hus och fick vid förfrågan veta det han redan visste – att Bwana Johnson var borta.

”All right!” sa han till pojken. ”Jag går in och skriver ett meddelande till honom och du kan ge det till Bwana då han kommer tillbaka.”

Därpå släppte tjänaren in honom i huset och sedan han plockat fram papper och Penna, lämnade han kommissarien ensam att skriva sitt brev. Det var en första lyckträff och knappt hade denne boy lämnat honom ensam förrän Manton steg upp och gick in i sovrummet så fort han kunde.

Ett enda ögonkast över rummet avslöjade en rymlig, grön ränsel som stod under ett infödingsbyggt skoställ och av de beskrivningar som kassören och Grant tillhandahållit kände han genast igen sportbagen i fråga. Strax hade han öppnat den.

”Ha!” flämtade han till när han utmed ena sidan fick syn på en lång reva. Ögonblicket därpå hade han fått fram tråden och den passade i revan. Den passade exakt och Manton gjorde bara en paus för att jämföra den gröna tråden med den gröna ränseln, varpå han snabbt återvände till det andra rummet. Han slet till sig pennan och skrev: –

Bäste Johnson,

Jag skulle vilja se er någon gång i morgon om ni kan komma upp till mig.

Eder

A. D. MANTON

Han hade knappt vikt brevet och lagt det i kuvertet förrän pojken återvände.

”Ge det här till Bwana”, sa han och klottrade raskt ner adressatens namn på utsidan.

”Och tala om att jag varit här.”

”N’dio, Bwana!” svarade infödingen raskt.

Två minuter senare rusade kommissarien vild av upphetsning tillbaka till polisbungalowen.

”Jag fann det!” ropade han när han stötte ihop med Grant i dörröppningen. ”Det är det oväntade som alltid inträffar. Stick Johnson är missdådaren!”

”Passade tråden?”

”Passade? Den satt som handen i den välsignade handsken! Rätt längd, rätt färg, allting var rätt! Jag ska telegrafera efter en arresteringsorder för honom!”

Inspektören ryckte till. ”Så snart?” undrade han. ”Är beviset tillräckligt? Kom ihåg att han är en stor man.”

”Stor eller liten. Han är skyldig.”

”Men är beviset tillräckligt?”

”Naturligtvis är det tillräckligt! Ni som bor här är förblindade av mannens anseende. Han vet mycket mer om det här än vi tror att han gör. Sanna mina ord!”

”Jag vill hellre att vi förvissar oss om huruvida George Johnson verkligen tog den där ränseln med sig och sedan skickade tillbaka den – som han måste ha gjort eftersom vi fann den i Sticks hus. Det vore ett bevis värt att komma med.”

”Men beviset med revan, människa, och tråden!” protesterade kommissarien,

”Jag vet, men jag vill påstå att om ni tittar i min bag, så kanske ni hittar en reva som passar er tråd. När det kommer till kritan så äger varenda vit man i landet en Willesden sportränsel av segelduk och nittionio procent av dem är gröna!”

”Ni är verkligen en klen tröst!” morrade Manton med irriterad röst. Det var tydligt att påpekandet underminerat hans entusiasm.

”Kan ni göra något för lösa knuten?”

”Jag ska försöka! Gamle Mohammeds butik ligger vid slutet av stigen. Om Johnson hade med sig bagen – och skickade tillbaka den – så borde Mohammed nästan säkert ha lagt märke till det.”

”Gå till honom då. Jag väntar tills ni kommer tillbaka.”

Mohammed tillhandahöll emellertid klara upplysningar. Det visade sig att två av hans boys, eftersom det inte fanns mycket att göra, faktiskt accepterat att gå på safari med George Johnson och fört denne tillsammans med trettio infödingar till ett första nattläger vid Alinga – en plats som ligger tjugotvå miles utmed vägen mot Z. Inspektör Grant frågade ut de båda pojkarna och bägge var helt säkra på att det inte funnits någon grön sportbag i Bwanas utrustning. Följaktligen talade han med två andra boys och de bekräftade de båda förstas vittnesbörd. Med avsevärt grusade förhoppningar, men med en djup känsla av lättnad över att kommissarien inte telegraferat återvände Grant till bungalowen och rapporterade sina upptäckter.

Manton var tyst som en sten. Lika snabbt som han tog ett steg framåt såg han ut att tänka efter och tycktes vilja ta ett steg bakåt igen. Han var för klok för att göra något överilat. Det var ett stort steg att begära en arresteringsorder för en man med Stick Johnsons anseende, Bevisen måste vara så övertygande att inget annat var möjligt. Ingen visste bättre än han vilket inflytande som de stora, förmögna plantageägarna utövade i landet. Gjorde han ett misstag i ett fall som detta skulle det antagligen kosta honom jobbet.

Återigen förbryllad tog han fram sin pipa och började att gå fram och tillbaka i rummet.

”Om det inte vore får ert vittnesbörd om hur den där ränseln var packad”, sa han efter ett tag, ”så skulle min teori fortfarande hålla, men å andra sidan – och det är nog den bättre sidan!”

”Ni menar teorin att Stick Johnson förde ut kassalådan från järnvägsvagnen i den?”

”Ja, det menar jag! Men turligt nog så blir vi detta faktum att den var fullpackad.”

”Och det faktum att han erbjöd mig att undersöka den.”

”Tja, jag vet inte om det betyder särskilt mycket”, svarade Manton. ”Han riskerade som bekant inte mycket. Han litade på sin prestige. Han var ganska säker på att ni skulle skämta bort förslaget – som ni faktiskt gjorde!”

”Men faktum kvarstår att kläderna fanns där”, sa Grant. ”Det kan ni inte komma ifrån, om inte – ” Han avbröt sig. En plötslig idé hade genomkorsat hans huvud.

”Om inte vadå?” Kommissarien hade upphört med sina strövtåg och betraktade inspektören uppmärksamt.

”Om inte ränseln hade en falsk överdel!” avslutade Grant mjukt.

För ett ögonblick stod Manton som förstenad. Sedan skrattade han hest.

”Grant!” utbrast han. ”Antingen har vi kommit på lösningen eller också är vi det största paret idioter i Ostafrika!”

”Ni lade inte märke till något egendomligt med ränseln när ni undersökte den?” frågade inspektören, som nu var tänd på denna nya idé.

”Nej, men det var inte det jag sökte efter. Jag såg bara revan som jag letade efter.

”Det är bäst att vi går dit och tar oss en ny titt. Vi kan ju när det kommer till kritan alltid koka ihop någon förklaring till varför vi snokar omkring.”

Klokt eller inte, kommissarien gav sig av och före klockan fyra stod de båda på verandan till Stick Johnsons hus. Tjänaren gjorde inga invändningar när de steg in utan accepterade deras förklaring att de ville byta ut brevlappen med tanke på Bwanas utdragna bortovaro och några minuter senare befann de sig på knä vid ränseln.

När de denna gång noga undersökte den såg de att tyget var försett med ett antal veck utom alldeles i överdelen.

”Ser ut som om han packat ned en eller två rostgrillar!” viskade Grant.

Plötsligt tappade kommissarien hakan. Det var ordet grill som gav honom ett uppslag. ”Det är en tråd av metall som han använt!” flämtade han till. En ram gjord av metalltråd – eller något i den stilen som han sträckte från bottnen till en bit någon decimeter under överdelen. På toppen packade han kläderna ni såg. Där under packade han lådan som ni inte såg!”

”För tusan, sir, ni har rätt!” utropade Grant. ”Ni har utan tvekan rätt! Det löser hela problemet!”

Manton kom snabbt på fötter. ”Nu tar vi honom!” sa han. ”Vi låter brevet ligga kvar som jag skrev i morse och går direkt och telegraferar. Vi klarade det till sist.”

På vägen till samhället var kommissarien närmast uppsluppen. ”Tänka sig att en karl av hans kaliber hittar på ett sånt knep!” sa han. ”Så enkelt och ändå…”

”Så förbryllande!” insköt Grant. ”Det har tagit oss nästan åtta veckor att klara ut.”

”Det är bäst att ni skickar någon att bevaka huset tills vi får arresteringsordern”, sa Manton tankfullt när han kom tillbaka från telegrafstationen.

”Det är fortfarande en sak som förbryllar mig och det är när stoppade han kassalådan i bagen”, anmärkte inspektören när de satt och drack thé. ”Så vitt jag minns var han aldrig ensam inne i kupén!”

Kommissarien viftade åt sidan påpekandet. ”Huvudsaken är att han gjorde det!”

Påföljande morgon möttes de emellertid av en chockartad motgång. Strax före frukost återvände konstapeln som Grant placerat ut för att bevaka Stick Johnsons hus. Han talade om att Bwana inte kommit tillbaka och att tjänarna låst huset och gett sig av till sina hem.

”Men vad sa de?” ropade Grant.

”De sa att Bwana skulle vara borta mycket, mycket länge”, rapporterade konstapeln.

”Då har han fått nys om vad som är på gång och gett sig av!” insköt kommissarien. ”Hur i helsike har det gått till?”

”Antagligen via telegrafexpeditörerna. Det är där som alla nyheter läcker ut på det här stället.”

”Det är på tiden att vi får en vit man på telegrafen”, röt Manton. ”Man kan inte arbete på det här sättet! Skicka i alla fall ut några män som spårar upp honom och vi följer efter så snart som arresteringsordern kommer. Det här är ett jäkla elände!” rasade han.

Grant hade knappt haft tid att skicka iväg sina poliser förrän Lawrence kom in. Han kom för att rapportera att hans boy försvunnit föregående kväll. Han undrade, sa han, om det kunde ha något med fallet att göra. Han visste inget om Stick Johnson, men han var plågsamt angelägen om hjälpa till med att klara ut mysteriet – och givetvis om sitt eget anseende.

”När ni och Stick Johnson var i korridoren, var befann sig er boy då?” frågade kommissarien.

”Jag vet inte. Jag tror att han var nånstans i korridoren han med”, sa Lawrence.

”Var fanns han när han ropade till er?” insköt Grant.

”I dörröppningen till kupén, vid fönstret. Jag minns att jag gick förbi honom när han gick fram till vårt fönster.”

Kommissarien och Grant utväxlande snabba blickar. Mysteriet med vem som stoppat kassalådan i ränseln var löst! Lawrences boy hade lyft upp lådan medan de stod med ryggen mot honom och pressat ned den i ränseln, som Stick Johnson sedan han ”plockat fram” de där cigarrerna – lägligt låtit stå framme på sätet. Därmed var det sista problemet klarlagt. Stick Johnson hade erkänt sin skuld genom att ta till sjappen, medan Lawrences boy – som otvivelaktigt flytt tillsammans med Stick – drivit in den sista spiken i bevisföringen.

Samma kväll kom polisen med rapporten att Bwana Johnson med bara tolv boys begett sig av västerut.

”Han försöker ta sig till Belgiska Kongo”, sa kommissarien när han fick rapporten. ”Det är den bästa nyhet vi kunde få. Det är lång färdsträcka och vi borde hinna upp honom innan han går över gränsen.”

Vidare förfrågningar på plantagen dit Johnson begett sig, avslöjade det faktum att en boy kommit springande på kvällen och haft ett långt samtal med Johnson. Denne hade skickat en av sina boys tillbaka till sitt hus och omedelbart köpt en fältsäng och koklådor från sin värd och inom en halvtimme gett sig iväg. Det fastslogs att han varken hade tält eller moskitnät och inga andra kläder än de han gick och stod i. Allt detta gjorde kommissarien mäkta belåten.

”Den idioten!” skrattade han. ”Han måste ha tappat huvudet fullständigt. Han kan inte hoppas på att nå gränsen under sådana förutsättningar.”

Påföljande dag anlände den väntade arresteringsordern och då begav de sig ut två dagar sena i västlig riktning med halsbrytande fart. Under tre långa veckor färdades de och fast de ofta var inom skotthåll för Johnson, så lyckades bytet undkomma.

Det stod klart redan tidigt under förföljandet att Johnsons kunskap om terrängen var långt mycket större än hans förföljares. Han drog fördel av varje liten förändring i landskapet, varje flod, vartenda vadställe och varje klippformation. I en jakt som denna har haren alltid en fördel. När haren kan landet där den befinner sig utnyttjar den möjligheterna och kan i slutänden klara sig.

Gång på gång förde dem spåret in i ödsliga områden, där inte den minsta information kunde uppbringas. Det enda de kunde göra var att fortsätta rakt fram och när de sedan kom fram till någon by var det mestadels för att finna att Johnson gått i sicksack.

Om han varit väl utrustad hade han säkerligen lämnat förföljarna efter sig, men som det nu var tvingades han hålla sig till byarna för att få mat och logi och byarna förde naturligtvis vidare informationen till de förföljande poliserna. Det var bara genom att röra sig i ständiga krokvägar, som flyktingen förblev fri och samtidigt så närmade han sig ändå sakta men säkert gränsen.

Ju närmare de kom honom, desto snabbare färdades poliserna. De tillryggalade troligen hälften så mycket väg som Stick Johnson att döma av de rykten som nådde dem i byarna och som de inte vågade nonchalera. De tog inga chanser utan färdades allt snabbare och längre sträckor i förhoppning att hinna upp honom innan han nådde säkerheten i Belgiska Kongo.

Det var kvällen på jaktens trettioandra dag och det borttynande ljuset manade dem att göra halt, när den främste polisbetjänten stelnade till i spåret.

”Vad är det?” frågade Grant, som såg pojken stanna upp.

”Röster, bwana – där borta.”

De båda männen lyssnade, men hörde ingenting.

”Jag tror det är ett läger” tillade pojken.

Nu hörde också flera andra infödingar någonting, så de vita männen beslöt sig för att undersöka saken.

”Fortsätt”, beordrade kommissarien. Och safarin fortsatt mellan träden i en ny riktning.

”Det var här nånstans”, sa pojken efter cirka en kvarts timmes marsch.

De båda männen stannade upp och såg sig omkring. Det tilltagande mörkret fick allt att se större ut än det var och avståndsbedömningen blev osäker.

”Vad är det där?” frågade kommissarien och pekade mot något, som såg ut som ett nedfallet träd.

Pojken gick framåt ett par steg.

”En zareba, bwana!” viskade han upphetsat.

”Ett läger!”

Mycket försiktigt gick poliserna närmare. Det var en ny zareba, som uppförts samma dag, för löven var alltjämt gröna på de fällda grenarna.

”Här!” ropade Grant och pressade sig fram. ”Den här vägen!”

Mitt i gläntan – likt en grav i mörkret stod tältsängen. Kommissarien rusade fram, fattade tag i filtarna och drog undan dem.

Någon låg under dem och sov. Han tände en tändsticka och höll den över sängen. En blick räckte.

Där låg stilla och fridfullt mannen, som de färdats för att fånga. Till sist hade de fått tag i honom – men svartvattenfebern hade hunnit före dem.

Stick Johnson var stendöd!

De begravde honom samma kväll med alla tecken på respekt – och utförde så mycket av jordfästningsritualen som de sinsemellan kunde påminna sig. Döden sonar allt och i Afrika är en vit man alltid en vit man.

Fortsatta efterforskningar i Berago bringade i dagen det faktum att Lawrences boy, Johnsons boy och telegrafstationens boy alla var blodsförvanter och att det var den senare som hade varnat Stick i rättan tid.

Det var inte något tvivel om annat än att George Johnson hade tagit kassalådan och placerat den där polisen hittade den och vidare att han hade medverkat i förfaringssättet vid rånet. Det gick emellertid inte att säkra några bevis mot honom, så han kom undan skottfri.

Inte en enda rupie återfanns och vad som hände med Sticks andel kunde bara de tre infödingarna säga. Lustigt nog kunde inget bevisas mot de båda återstående pojkarna – Lawrences boy kunde aldrig lokaliseras efter Sticks död – och när pojkarna någon tid senare beslöt sig för att lämna platsen, försökte polisen inte att hindra dem.

Det enda som förblir ett ogenomträngligt mysterium är varför Stick Johnson alls stal lådan. Han hade helt säkert inget behov av pengarna och den slutsatsen polisen ansåg sig kunna dra med viss säkerhet var att det på något sätt hade att göra med George Johnson.

Lawrence blev, naturligtvis, helt rentvådd.

Översättare Bertil Falk

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22