Den enes död

Jun 27th, 2020 | By | Category: 2020-06 juni, Novell

Ulf DurlingNovell av ULF DURLING

Till minne av Jean Bolinder. Berättelsen är inspirerad av hans besök hos oss i Källvik 1988. Vi rundvandrade då i brunnsområdet, liksom vi gör med våra gäster i novellen. Vid avskedet tackade Jean för trevlig samvaro – betydligt muntrare än den jag beskriver här nedan – och gav oss två tuschteckningar. En föreställer konstnären Gottfrid Kallstenius ateljé, den andra Månberget. Den senare ses här nedan tillsammans med ett foto av samma plats taget av Ulf.

Vi hade sett fram mot en ostörd helg i vårt småländska torp. Men vad gör man om någon ringer och säger att han på väg mot Kalmar gärna vill titta förbi? Man hälsar honom välkommen. Visar det sig då att sambon Gunilla medföljer och att de inte hinner fram förrän sent på eftermiddagen – från Kungsholmen i Stockholm rör sig en bilfärd på tjugofem mil – erbjuder man middag vid ankomsten och övernattning i gäststugan.

Om det inte rört sig om Sven Eliasson skulle jag ha beskrivit besöket som en våldgästning  en så mild och hänsynsfull person att kan man inte beskylla för att vara påträngande. Men varför detta plötsliga initiativ? Man kunde undra.

Vi hade träffats i Sällskapet Deckarvännerna. Vid vårt första möte hamnade vi vid samma bord hos Odd Fellows i Stockholm – Odd Fellows, observera det, no comment i övrigt – varvid han lite generat nämnde att han skrivit några kriminalnoveller och fått dem publicerade under pseudonym. Han trodde nämligen att det kunde bli problem för Svenska Kyrkan om det ryktades att en präst, må vara pensionerad, sysslade med ond bråd död som fritidsnöje.

Han är ingen muntergök precis, men vänlig och sympatisk och, i motsats till sin glada och livliga livskamrat Gunilla, mycket lågmäld.

Sedan de anlänt och inkvarterats körde vi det vanliga programmet. Det inleds med Helenas fläskfilégryta och hallonpaj, varunder vår dvärgschnauzer Elin hela tiden sitter och matfriar nära intill oss. Svens beska min visade tydligt att hennes bordsskick störde honom. Det föranledde mig att berätta om våra tidigare och erkänt välartade katter, siamesen Dina och koraten Dorinda, uppkallade vi efter de två flickorna i Det blåser på månen av Eric Linklater, en bok som visade sig tillhöra Gunilla absoluta favoriter.

MånbergetEfter kaffet vidtog promenad. Det var då Sven avslöjade det egentliga skälet till besöket. Hans föräldrar hade på 30-talet, kurortens storhetstid, druckit brunn här, och han var nu vara nyfiken på miljön som de så ofta lovprisat.

Turen varade en dryg timme. Elin lufsade med i vetskap om att ibland kunna få en bit Dogman, ett lättuggat belöningsgodis för gott uppförande.

Med tanke på att vi bor i en före detta kurort kan man kalla strövtåget för en grötlunk. Den går förbi Sjöbacken till Kallsteniusstigen, som avsmalnar utmed granntomten och mynnar vid Månberget. Vi njuter av utsikten på dess krön, fortsätter runt viken till Ångbåtsbryggan och återvänder i sakta mak hemåt.

Eftersitsen blev en seg tillställning. Vi förslösade två timmar under en allt trögare konversation. Spritskåpets innehåll lättade knappt upp humöret, även om damerna efter ett par glas vitt fick upp lite ånga och blev faktiskt en smula skämtsamma. De påtalade det ganska moraliskt tvivelaktiga i att försörja sig på konstruerat underhållningsvåld. Gunilla hade rentav mage att säga något om … hur var det nu igen? Den enes död, den andres död?
Varvid Sven påpekade Sven att hans låga pension gjorde varje kassabidrag välkommet. Kunde lokaltidningen tänkas betala en slant för en kortare text?

Helena betvivlade det. Vi övergick raskt det samtalsämnet.

För min del stod jag med knapp nöd ut enbart tack vare ett par dry Martinis. Torrbollen Sven, som enbart drack mineralvatten, satt mest tyst och dolde emellanåt en gäspning i sin kupade hand.

MånbergetDags att tänka på refrängen, sade Gunilla vid tiotiden. Sven bidrog med ett spirituella lån från Karin Boye om att bryta upp och att den nya dagen gryr.

***

Vid frukosten var han som förbytt. Vi hade väntat på honom ett bra tag och undrat var han höll hus. Gunilla meddelade att han lyst med sin frånvaro när hon kvicknat till efter vad hon påstod varit en skön och ostörd natt.

Vid sin ankomst var han som sagt på ett strålande humör. Kunde det vara det fina vädrets förtjänst, frågade jag mig. Solen sken och Helena föreslog att vi alla skulle unna sig ett dopp vid Stenhammars brygga.

Intuitivt kände jag ett behov av känna Sven på pulsen så jag tackade nej. Det tycktes passa honom utmärkt. Följaktligen lämnades vi snart ensamma under parasollet på däcket – i fred, skulle man också kunna säga.

 Du tycks ha vaknat på rätt sida, anmärkte jag. Igår verkade du liksom lite förströdd och … ja, bekymrad.

 Jaså, märktes det? Det var efter motionspasset igår, eller hur? Sen vi passerat … brottsplatsen. Vill du höra?

Det var en retorisk fråga. Jag besvarade den genom att nicka.

 Det rör sig om ett länge ouppklarat mord, sade han högtidligt, och det förövades här i trakten för tio år sedan.

 Fallet med den ihjälsparkade kvinnan bortåt Mistekärr 2012. Men det var en ren olyckshändelse. På hennes kropp hittade man spår av saliv som visade sig härröra från älg. Hon kan ha skrämt eller retat …

 Nej, för höge farao! Jag syftar på det hemska som skedde Källvik 2005 på bara några hundra meters avstånd härifrån!

Hans kraftuttryck har sällan hörts sedan 1950-talet. Han har en del sådana uttryck på sin repertoar. De fanns nog i väggarna när han övertog pappa kyrkoherdens våning på Kaplansbacken vid Bolinders plan på Kungsholmen.

Efter sin dramatiska inledning övergick Sven till att förklara anledningen till sin kännedom om den närbelägna tragedin. Det blev en tålamodsprövande redogörelse. Vissa individer är svåra att skynda på eller stoppa. Till dem hör Sven Eliasson. Hur hade folk orkat med hans tirader, om några alls infunnit sig till högmässan under de söndagarna då han häckat i predikstolen?

Hur som helst – föregående kväll hade han erinrat sig vad han i april 2005 fått höra under ett telefonsamtal från en vän i Loftahammar, en som rapporterat om ett cirka tre månader gammalt lik som nyss hittats på Månbacken.

 Ett ögonblick, avbröt jag honom. Vem ringde dig?

 Det … tja, det kan vi kanske lämna därhän.

Han återtog sin berättelse. I det följande framgick det att hans sagesman blivit förhörd av polisen om sina eventuella iakttagelser i Källvik strax efter årets trettondagshelg. Det hade nämligen rapporterats att ägaren till den fastigheten där dådet förövats hade kontaktat honom strax före den tidpunkt då mordet måste ha skett, och bett denne att göra henne en tjänst.

Vilken henne? undrade jag och fick genast besked  Lotten Berg. Hon var 70 år och släkt med den kände landskapsmålare som 1903 låtit uppföra huset och bebott det till sin död 40 år senare. Där hade han sin ateljé liksom hustrun, fast i en separat byggnad. Även hon var en framstående konstnär.

Samtidigt mindes jag förstås hur Sven föregående kväll dröjt på stegen när vi gick utefter Kallsteniusstigen och efteråt verkat så påtagligt distraherad.

Av allt att döma hade han denna morgon smugit sig upp tidigare än vi andra och återvänt till Månbacken för att ägna sig åt rekonstruerande funderingar.

Nåväl, det var en rimlig förmodan – hade kriminalaren framhållit under sitt samtal med Lottens kontaktman i Loftahammar – att han sett eller och hört något som kunde belysa det inträffade. Spaningsledare hade varit en äldre håglös inspektör, Alf Gnilrud, som ideligen tittat på klockan. Vad väntade han på, att övertidsersättningen skulle träda i kraft? Kunde han ha rekvirerats ur Västervikspolisens reservlager? Vid förhöret med Svens anonyme informatör i Loftahammar, den man som …

Avbrottet i min gästs talflöde fick efter en stunds tvekan sin förklaring. Av allt att döma hade han insett det obefogade i att hemlighålla uppgiftslämnaren för mig. Så nu kröp namnet fram, Anders Lind.

***

Den döde hette Erik Larsson och var vid sin död 46 år. Liket, som påträffats i en bod på Månbackens tomt efter ett drygt kvartal, hade befunnits vara i ett bedrövligt postmortalt skick. Det antogs att karlen tagit tillfället i akt att ge sig dit från Loftahammar på sin moped under det elavbrott som drabbat hela Tjust en vecka efter nyårsaftonen. Tanken hade varit att utnyttja situationen för att obemärkt kunna ta sig in i huset och stjäla vad han nu var ute efter. Risken att bli upptäckt av någon i grannskapet var låg eller ingen, utan ström i fungerade ju vare sig varselljus eller larmsystem.

Så när sedan Lotten lämnat sin lägenhet på Lidingö och åkt till Småland för att ta sommarbostaden i besittning inför det instundande halvåret … vad mötte henne då på golvet i skjulet? Hon fick sitt livs garanterat värsta chock!

Det visade sig att det länge funnits en antagonism mellan Anders och Erik, som aldrig kallades annat än Errol eller Error. Han hade fått sina tillnamn eftersom han i sin snarfagrare ungdom burit en trådsmal tangorabatt och därmed liknat den gamle matinéhjälten Errol Flynn, vilket kan ha påtalats av någon dåvarande flickväns mamma, eller snarare mormor – någon som stirrat sig vindögd på Kapten Blod hundratals gånger och De tappra 600 lika många. Att Error, förr och framgångsrikt, jagat kjoltyg var allmänt omvittnat.

Kjoltyg! Svens vokabulär var sannerligen sensationellt urmodigt.

 Varför Error? frågade jag.

 För att det mesta han företog sig blev fel. Vad var förresten hönan och vad var ägget? Kan namnet ha bidragit till att göra honom till den buse han blev – en arbetsskygg, alkoholiserad och småkriminell slashas? Som före detta tjejtjusare från Slite antogs han för övrigt ha spritt vildhavre både på ön och fastlandet. Vi går vidare, är du redo?

I samband med den skyndsamt inledda mordutredningen hade det framgått att Lotten Berg vädjat till Anders om att kontrollera ifall det uppseglande blåsvädret hotade att fälla något av träden innanför hennes staket och kunde krossa taket på grannens lada. Främst hade hon oroat sig för en hög tall. Den växte i en sänka mellan ett par pucklar i berggrunden och hade ett delvis friliggande rotsystem. Det låg i farans riktning att furans ytliga och instabila förankring … och blåste den omkull, vem skulle då bli skadeståndsskyldig?

 Jag fattar, interfolierade jag otåligt. Fortsätt! På vad sätt skulle det finnas ett samband mellan Anders och den där Larsson?

 Jo, det förmodades att han nådde Månbacken som Error just gått in genom grinden för att … ja, husen är alltså omsorgsfullt larmade med tanke på de många värdefulla tavlorna av paret Kallstenius, fast de är förstås registrerade enligt konstens alla regler, som det heter, och går inte att avyttra ens på den illegala marknaden. Varje försök att kränga en enda skulle genast ha misslyckats. Men Error var bara ute efter sprit, tro mig.

 Och då hände exakt vad?

 Att Error såg strålkastarljuset från Anders bil och att han snabbt som ögat sprang och gömde sig på första, bästa och närmaste ställe.

 I boden!

 Stämmer, där man långt senare påträffade hans kvarlevor. Men Anders hann uppfatta en rörelse i mörkret och se en otydlig gestalt brådstörtat försvinna utom synhåll. Han skulle nog varit rätt ställd och rådlös i det läget om inte fotspåren i den nyfallna snön visade var flyktingen gömt sig. Kan jag fortsätta min redogörelse?

Jag nickade. Tiden gick och … hade damerna fått solsting eller drunknat?

 Dramats fortsättning, deklarerade Sven, förblev till en början mörklagd. Den var dold i dunkel.

Hans ord ”dolt i dunkel”, möjligen uttalade i stundens ingivelse, manade honom nu till en hörbarligen njutningsfull utvikning. Syftet tycktes vara att inge mig något slags skräckromantisk förfäran. Det rådde som redan sagts ett totalt mörker i trakten efter ett elavbrott vid sjutiden. En kraftledning hade fallit ner och strömmen slogs inte på förrän efter två timmar. Vidare vankades iskalla kastvindar, vajande trädkronor och en måne som oroligt vandrade sin tysta ban mellan blytunga skyar. En uggla utstötte spöklika hoanden, en gök gol söderöver och snart skulle väl kraxande olyckskorpar komplettera fågelsången om ingen hejdade honom, jag till exempel:

 Men Anders var en handlingens man och tog ett ödesdigert beslut?

 Ja. Han rusade fram till Errors hideaway och … en enkel vridning på trätappen som var fäst vid dörrspringan, från vertikal till horisontell position, och så var inlåsningen ett faktum. Varpå han avlägsnade sig!

Hade meningen varit att låta karlen tillbringa natten där inne för att få gott om tid att begrunda sina många synder, kanske inte ens i sällskap av en ficklampa? För att nästa morgon bli hämtad av polisen, som fått besked om Errors belägenhet vid ett telefonsamtal? Ja, troligen.

Men hur kunde Anders veta vem han burat in?

Jag hann inte ställa frågan förrän Sven besvarade den.

 Han måste ha hört när tvärslån vreds om, misslyckats med att ta sig ut och börjat bulta och ropa på hjälp, ”släpp ut mig, din jävel, släpp ut mig”. Och då röjdes han ju av sin gotländska dialekt!

 Varpå Anders gav sig av hemöver, fortsatte jag. Utan att nästa morgon underrätta sheriffen om Larssons fångenskap så att fanskapet blev omhändertaget. Mycket besynnerligt! Varför gjorde han inte det?

 Gissa!

Svens retfulla attityd störde mig. Vad för hade han nu i bakfickan?

 Säg inte att dom hade en olöst konflikt, en gammal surdeg som … Errol var ju expert på att sabba för sig och eftersom Anders hatade honom …

 Så vad?

 Så han lät honom sitta där och svettas ett helt dygn! Eller rättare sagt frysa häcken av sig! Och när han for tillbaka för att befria honom fick stora skälvan! För där låg hans antagonist stendöd på golvet!

 Ihjälfrusen?

 Ja, eller …

En hemsk eventualitet slog mig:

 Diabetes! Han hade missat sitt sena insulin och avlidit i ett sockercoma!

 Fel! Det skulle obduktionen ha visat. Bättre kan du!

Jag tog mig ytterligare en funderare. Efter nästan en minut gav jag upp.

 Tja, det … nej, ingen aning.

 Försök!

Jag teg ett tag till och skakade sedan uppgivet på huvudet, framför allt åt ett alternativ scenario som svagt börjat föresväva mig.

 Kan han på återvägen till Loftahammar ha vurpat i Aleglokurvan och blivit så svårt skadad att han efter intensivvårdvård i Västervik ådragit sig en minnesförlust och av den anledningen … inte?

 Nej. Det är enklare än så!

Jag slapp vänta på förklaringen. Och när nu Sven äntligen presenterade den insåg jag att han avsiktligt hade vilselett mig. Det gjorde mig rent ut sagt förbannad.

Anders hade mycket riktigt genomfört sin inspektionstur till Månbacken men den ägde rum, erkände Sven, ett bra tag innan Error tog sig dit! Vid respektive besökstillfälle var det lika beckmörkt – sen eftermiddag snarare än sen kväll. Solen hade gått ned redan vid fyratiden på eftermiddagen, om den alls varit synlig på himmelens fäste under de senaste dygnen!

 Men den springande punkten är att fru Lund just denna fredag råkat träffa Errol på ICA vid sextiden, en timme före affärens stängning!

Ett häftigt skyfall hade utbrutit samtidigt som hon betalat sina varor i kassan och skulle traska hemåt, vilket tvingat henne att stå vid utgången och vänta på att regnet skulle avta. Detsamma gjorde många kunder, bland dem Errol som köat bakom henne med en sexpack Norrlands Guld i vardera nypan. Han hade varit aningen onykter och lite högljudd. Efter cirka tjugo dryga minuter kunde hon ge sig av  inte utan en suck av lättnad, enligt Anders.

När hon kom hem hade hon beskrivit Errors beteende i ICA-butiken för äkta maken, som strax dessförinnan återvänt från sin expedition till Källvik och både hunnit duka och koka potatis till middagen. Efter måltiden bänkade de sig vid teven.

 Vilket, konkluderade Sven, innebar att herrarna inte samtidigt kunnat råkas i Källvik. Anders var där före elavbrottet och Error efteråt, sedan han insett att mörkläggningen säkert borgade för en lyckad stöldraid! Så vad drar du för slutsats av det?

 Att du är en jävla bluffmakare!

 Milda makter! Hur förtjänar jag ett så hårt omdöme?

 Exempelvis på grund av det egendomliga i att paret Lind, som nyss fick heta Lund, skulle ha tillbringat aftonen framför en strömlöst tom ruta!

 Bravo, min vän! Vilket betyder?

 Det jag redan sagt, att du ljugit och fört mig bakom ljuset! Inte ett ord har varit sant!

Sven tycktes välja mellan att knäppa händerna i en tacksägelsens bön eller klappa dem i en applåd.

 Touché, sade han. Jag fick liksom embryot till en slags novell igår och ville testa upplägget på dig. Fast i min skröna kommer faktiskt Errol  som förstås aldrig existerat i sinnevärlden liksom inte heller Anders  ändå att hittas som lik ett skjul på Månbacken under mars månad i onådens år 2005.

 Avliden hur, om jag får fråga? Alltså inte mördad?

 Jo, om jag nånsin publicerar min berättelse hade jag nog tänkt att det var i den övertygelsen som Anders levt ända tills han – och med honom mina läsare – fick veta sanningen.

 Av din ordinarie gåtlösare Sam Ingman?

 Just det. Eftersom pappskallen Gnilrud inte var någon resurs i det här sammanhanget, tvärtom. Varför förstod du att mesta av intrigbygget var fejkat?

Flera omständigheter, utöver de redovisade, hade väckt mina dubier. Jag hade tidigt fäst mig vid att Sven efter bara ett halvt dygn i Källvik kunnat vara så märkligt detaljinformerad om ett femton år gammalt cold case! Och fotspåren i snön utanför boden  borde ju ha smält och försvunnit i det påstått häftiga störtregnet!

Till detta kom Svens synbara förtjusning under sin redogörelse. Han hade roligt, föreföll det. Var nöjet och uppsynen förenliga med ett sant kristet sinnelag? Rörde det sig inte om ett tragiskt mänskligt olycksöde som …

 Hög tid för det stora avslöjandet, sade jag. Storyns upplösning, tack!

 Kör i vind.

Sven beledsagade sin replik med ett lite egenartat och omotiverat skratt.

 Du spelade först ut ett falskt lockbete åt läsaren för att sen trolla fram verkligt skyldige ur rockärmen? Korrekt?

 Visst, my dear Watson.

 Smart och originellt! Samma stuk som i oräkneliga andra crime stories! Och vem är gärningsmannen i detta fall?

 Gärningspersonen, som man numera säger i könsneutralitetens namn.

 Kan hon eller han redan vara introducerad i din … med namn och allt?

I exakt detta kritiska ögonblick uppenbarade sig damerna. De var iförda morgonrockar, var blöta i håret efter doppen och simpassen och fyllda av vad de sett vid ett stenröse invid stranden. En orm! En lång slingrande otäcking som slunkit in i ett buskage! Något sicksackband på ryggen hade de i hastigheten inte hunnit skymta men de visste att så här års var de extra giftiga och därmed livsfarliga.

 Orvar, sade jag. En snok, han bor där. Skräms men är snäll och fredlig. Dom som inbillar sig att han kan vara på hugget blir besvikna när dom får höra hur oskyldig han är. Samma gäller oss människor, dom flesta är inte så skumma som det kan förefalla, andra …

Ingen lyssnade på mig och inom kort drog sig våra gäster mot lillstugan för att plocka ihop och packa före sin avfärd.

***

Vid avskedet lyckades jag få ett par ord på tu man hand med Sven.

 Nå! Vem låste in honom i boden? Och varför?

 Fortfarande ingen aning? Kan du nöja dig med att han lämnade en ledtråd efter sig? Att han på sitt yttersta, på gravens rand, ritade tre bokstäver i golvdammet och att dom ger klart besked om saken?

 Dom pekade ut den skyldige, dom röjde hans namn och …?

 Ja. Eller hennes.

 Ett budskap på dödsbädden, ett … äsch, vad heter det?

 En sista hälsning! Just precis!

 Men vilken? Ut med språket!

Han skakade på huvudet.

 Jag är ledsen, mina läppar är tills vidare förseglade.

Tills vidare, vad betydde det? Att det fanns en deadline, en utgående preskriptionstid? Han betraktade mig med sorgset beklagande  ändå anade jag i hans blick en viss belåtenhet.

Innan jag hann svara honom citerade han en rad ur Evert Taubes Möte i monsunen, för övrigt en synnerligen väl vald sådan eftersom den effektivt demaskerar Fritiof Andersson som en fullfjädrad mytoman.

 När vi träffas nästa gång ska jag besvara dina ord. Tack för oss!

En minut senare backade Gunilla ut på Rosenborgsvägen och så försvann bilen mot Kalmargärdet. Vid avskedet hade Sven gett Elin en flyktig klapp och snabbt dragit undan handen som om han befarade att få den avbiten.

***

I sinom tid fick jag mina misstankar bekräftade. Sven hade lyckats prångla in sin berättelse på www.dast.nu under titeln Det blåser på Månberget.
Den handlade, inte överraskande, om ett makabert mordfynd i badorten Källvik. Dit hade offret begivit sig en kväll strax efter nyårshelgen 2005. Den döde, en medelåldring från Loftahammar, hade förmodligen tänkt bereda sig tillträde en tvåvåningsvilla där genom en krossad ruta på dess bottenplan, sno all tillgänglig sprit och sedan försvinna. Men allra först hade han sökt sig till en bod på tomten. Varför? Jo, utmattad och frusen efter färden dit – per moped!  förmodades han ha haft behov av en kort återhämtning i skydd för den isande sydvästliga stormen … varpå han inte lyckades ta sig ut! Han var inlåst! Och vad i det fönsterlösa, klaustrofobiskt trånga och beckmörka utrymmet kunde användas som bräckjärn? En yxa eller slägga hade till nöds dugt, men inte den gräsklippare han tvingades samsas med under de närmaste dygnen. Den tiden ägnade han åt att fråga sig vem som smugit sig fram i dunklet utanför och ställt den vridbara tappen på skjulets utsida i tvärläge över dörrspringan …

Jag hoppade över ett parti med en onödigt omständlig redovisning av låsanordningens konstruktion och gick direkt till upplösningen.

I dammet på brädgolvet hade den döende ritat tre lätt tydbara versaler, en vokal mellan två konsonanter – G U D.

”Herre min Skapare”, utbrast Sam Ingman som av en lycklig slump befann sig i Loftahammar och hade tillkallats av ett par förbryllade polismän under ledning av en uppenbart både oengagerad och inkompetent klant som presenterat sig som Alf Gnilrud.

”Ja, inte sant? En så hemsk död! Han kan ha levt i flera veckor till dess han slutligen … helt oförmögen att ta sig ut!”

”Visst. Fast det var framför allt hans budskap på dödsbädden, som jag syftade på. En raritet numera, förekommer mest i gamla pusseldeckare!”

”Och hur ska man tolka meddelandet?

”Något förslag?

”Kan han ha ångrat sina synder på sitt yttersta och vänt sig till Vår Herre för att … eller trott att Gud straffat honom för hans många synder?

Ingman skrockade förnöjt och kisade mot de höga, solbelysta tallarna på tomten. De böjde sig sakta i vinddraget, som om de bugade sig för honom.

”Vid den aktuella tidpunkten” berättade han, ”rådde det full orkan i landet, inte minst Götaland var drabbat. Verkningarna av den blev hart när oöverskådliga  ett oräkneligt antal kubikmeter fälld skog, påföljande risk för brand och ökad förekomst av skadeinsekter, däribland barkborrar. Värden för miljarder gick till spillo”.

Han drog efter luft och fortsatte:

”Vid en extra kraftig vindstöt måste boden ha skakats så häftigt att den lodrätt ställda tappen föll ner och spärrade utgången. Larsson var inte dummare än att han fattade vad som hänt och sekunden innan han dog ville han väl förklara vem som … men hann inte skriva mer än halva hennes namn”.

”Hennes?”

”Ja. Ett märkligt fall på det hela taget och på flera sätt. Både A Dying Message och A Case of the Least Suspected Murderer!

Gnilrud och hans följeslagare stirrade förvirrat på honom.

”Vilket namn? sade deras chef. Vad skulle G U D betyda?”

”Gudrun, mina herrar! Stormen Gudrun!”

***

Jag stängde av datorn och suckade. Till råga på allt skulle Sven när som helst ringa mig och ivrigt förhöra sig om hur jag … Vad i himlens namn fanns då att säga om detta överansträngda mischmasch utan att såra honom?

_____________________________

Novellen är till minne av Jean Bolinder. Ulf Durling har skrivit en minnesteckning över kamraten i Deckarakademin.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22