Den andre mannen

Mar 18th, 2010 | By | Category: 2010-1, Novell

Hans Stigsson Michajlov

Hans Stigsson Michajlov är 41 år och till vardags politisk redaktör på Norrköpings Tidningar. Sedan en tid tillbaka är han också elev på Deckarskolan med Helena Sigander som läromästare. Michajlov har inte bara en vitrysk hustru, därav efternamnet, utan också en rysk favoritförfattare: Boris Akunin.

——————————————————————————————————

Taket till den gamla nedlagda spannmålssilon var perfekt. Härifrån kunde han se flera kilometer åt i stort sett alla håll. Han rättade till sin rånarluva. Från sin ryggsäck drog han fram en stark kikare och ställde in skärpan. Därefter tog han fram sitt prickskyttegevär från dess skyddsfodral och gjorde om proceduren med gevärets kikarsikte.

Nästan 300 meter därifrån stod en liten pojke och såg upp mot silon. Han tyckte att någonting hade blänkt från dess topp och försökte upptäcka vad det var. Men han blev avbruten.

”Kjell! Har du packat dina grejer än? Jag har sagt att du inte ska stå mitt på gräsmattan! Du får vara ute sedan, när vi är framme hos mormor.”

Pojkens mamma hämtade honom och föste med låtsad stränghet pojken framför sig in i huset. Hon var inte arg på honom, men orolig. Polisen hade sagt att hotet kanske inte var så stort, att hon inte skulle oroa sig i onödan. Det var illa nog. Att de räknade med ett hot över huvud taget var nog för henne. Att vara utomhus var farligt. Att svara i telefon var farligt. Att över huvud taget existera var farligt.

När telefonen ringde försökte pojken inte rusa fram och svara. Han visste att han inte fick. Mamman frös inombords till is medan telefonen ringde ilsket. Hon följde polisens instruktioner. Först tre signaler, därefter skulle det ringa igen. Om det var polisen.

Tre signaler gick fram, därefter gick det några sekunder och telefonen ringde igen. Hon suckade av lättnad och lyfte luren.

”Det är Aronsson på polisen,” hördes en torr och välkänd röst i andra ändan. ”Vi vill bara kolla att allt är i sin ordning. Börjar ni bli klara?”

”Vi har packat det mesta, tror jag. Kjell ska hämta sina saker förstås. Det är svårt för honom. Han förstår inte varför vi måste lämna villan och jag kan inte förklara. Jag väntar på att Micke ska komma.”

”Det är bra. En polis följer med Micke.”

”Vad har hänt?”

”Ingenting. Det är vanligt rutinförfarande.”

”Är det samma rutin som att vi inte kan bo i vårt hus, att jag måste ljuga för min son och säga att vi ska åka till mormor, att hon inte heller får bo i sitt hus av säkerhetsskäl, att…”

”Sonja, ta det lugnt. Kanske kommer du att skratta när allt är över.”

”Dödshot är inget att skratta åt!”

Hon ångrade genast vad hon sagt. Ett par meter från telefonen stod sonen och tittade frågande på henne. Hon skyndade sig att avsluta telefonsamtalet.

* * *

Mannen på taket kontrollerade sitt gevär. Accuracy International, samma gevär som armén hade under benämningen PSG 90. Han hade monterat sin kikare på en liten trefot av gummi och spanade över omgivningen. Långt borta kom en bil körande, en vanlig civilregistrerad Volvo V70. Den körde snabbt genom samhället och in framför tvåplansvillan där pojken och hans mor bodde. En man gick ut från passagerarsidan fram. Mannen på taket kände igen honom. Mikael Karlsson, pojkens mammas nye pojkvän.

Mikael försökte gå fram till ytterdörren med vanliga, långsamma steg. Egentligen ville han rusa in, hugga mamman och pojken under var arm och springa därifrån för att aldrig komma tillbaka. Istället tvingade han sig själv att försöka uppträda normalt.

Sonja hade redan kikat ut bakom gardinerna till ett fönster. Hon hade sett att det var Mikael.

Fast när han ringde på dörrklockan glömde hon säkerhetsspärren på och ryckte ett par gånger nervöst i dörren. Hon stängde dörren, tog ett djupt andetag för att lugna nerverna och hakade av spärren. Hon öppnade dörren precis så mycket att Mikael kunde smita in.

”Micke, tack gode Gud!” Hon kramade honom hårt.

”Lugn Sonja, allt blir bra. Är ni klara? Var är Kjell? Det är bäst vi kör på en gång. Polisens säkerhetsrutiner gör oss bara stressade. Sedan blir det bättre.”

”Allt är packat. Du ser väl väskorna. Det är bara Kjell som ska packa sina grejer. Jag har förstås redan packat det mesta åt honom. Jag tänkte att det vore bra om han också gjorde något. För att hålla sig lugn.”

”Det är bra. Jag går upp och hjälper honom.”

* * *

Mikael gick uppför trappan och sneglade in genom den öppna dörren till Kjells rum. Några leksaker och öppna barnböcker låg kringspridda på golvet tillsammans med hans ryggsäck och en halvtom bag. Kjell själv stod vid fönstret och tittade ut.

”Hej Kjell, hur är det?”

Pojken hoppade till av överraskning och tog ett steg bakåt. Han visste att han inte fick dra ifrån gardinerna, än mindre stå vid fönstret och titta ut.

”Bra,” svarade han frånvarande utan att se på Mikael.

”Du vet att du inte borde stå vid fönstret. Det är okej, vi ska åka nu. Ska jag hjälpa dig att packa det sista?”

Mikael gick snabbt fram till fönstret och drog för gardinerna. Sedan hjälpte han pojken att packa sina saker.

* * *

Mannen på taket kontrollerade ammunitionen. Gevärets magasin var laddat med tio helmantlade patroner av kaliber 7,62. Det skulle räcka för att slå igenom en skottsäker väst till och med på långt håll. Dessutom hade han ett magasin till liggande vid sidan om geväret. Han skulle förstås inte behöva använda det. Ett välplacerat skott borde räcka. Han följde emellertid noga sin väl inarbetade plan, med säkerhetsmarginaler för alla eventualiteter.

Han rättade sin ställning lite grand och tog ett par djupa andetag för att lugna pulsen. Nu var det nära. Han skulle inte få många chanser när pojken kom ut från huset.

”Får jag säga hej då till Pelle?” undrade pojken på väg nerför trapporna.

”Vem är Pelle?” frågade Mikael som gick precis bakom och försökte skynda på honom.

”Min vandrande pinne. Du har träffat honom! Han bor i akvariet i vardagsrummet. Fast det heter något annat som jag glömt. Ternånting. Vem ska ta hand om honom nu?”

”Det hade jag glömt. Jovisst har jag träffat Pelle. Terrarium kallas hans hus. Svårt ord. Pelle kommer att klara sig fint, det lovar jag. Gå du och prata med honom. Ta inte för lång tid bara.”

Pojken sprang in i vardagsrummet. Samtidigt kom Sonja in genom ytterdörren efter att ha tagit ut de sista väskorna till bilen.

”Jag är klar. Var är Kjell?”

”Han säger hej då till sin vandrande pinne. Jag lät honom göra det. Fan vet, vem som tar hand om den när vi är borta. Tänkte inte på det.”

”Det är mycket vi inte tänkt på. Åh herre Gud! Gardinerna är väl fördragna i vardagsrummet?”

”Lugn Sonja, de är fördragna i hela huset och har varit så länge. Det vet du ju. Ända sedan…”

Mikael bet sig i tungan. Det var onödigt att prata mer än nödvändigt om det.

”Ända sedan polisen varnade mig för att Max menar allvar,” fyllde hon i. ”Ända sedan Max visste att det var du och inte han som var Kjells far. Ända sedan han sa att han vägrade gå med på skilsmässa, att han hellre mördade mig och Kjell än att gå med på någonting. Ända sedan hela världen spårade ur.”

* * *

Mikael kände igen Sonjas blick, han hade hunnit bli van vid den de senaste veckorna. Hennes ögon fylldes av fruktan och ilska, hjälplöshet och hysterisk nervositet. Alla känslor på en och samma gång. Mikael sade ingenting. Han visste att inga ord hjälpte längre. Max hade fått frispel och stuckit till skogs med sitt gevär. Han var en van jägare och bra skytt. Vad som helst kunde hända.

”Ska vi åka? Jag har sagt hej så länge till Pelle.”

Tyst hade pojken tassat fram genom vardagsrummet till tamburen. Mikael och Sonja såg först på honom och sedan på varandra. Hade han hört något?

”Det är bra, då går vi,” sa Sonja och tryckte ner sin ångest i magen.

* * *

Det var nu eller aldrig. Mannen på taket kontrollerade kikarsiktet en extra gång. Dörren till huset öppnades. Pojken gick ut först. Han var ett öppet mål. Mannen på taket spanade febrilt i närområdet. Där blänkte det till. Trappnedgången till en källarlokal som varit gammal mopedverkstad. En man i militärens gröna överskottskläder och med ett jaktgevär ålade sig upp för de sista trappstegen. Han riktade vapnet mot huset där pojken just gått ut.

Mannen på taket visste att det handlade om sekunder. Genom kikarsiktet såg han den grönklädde, siktade mot det oskyddade huvudet, kompenserade för vindavdrift och tryckte av.

Knallen fick pojken, Sonja och Mikael att frysa mitt i steget. Polismannen i bilen skrek åt dem att kasta sig på marken. Själv drog han sitt tjänstevapen, sprang ut ur bilen och siktade oroligt i alla riktningar.

Han behöver inte göra sig besväret, tänkte mannen på taket. Han anropade sina överordnade i polisradion.

”Rudolf Viktor.”

”Rudolf  Viktor, kom.”

”Från Bertil Sigurd. Har oskadliggjort ett hot mot Kjell Larsson med familj. Tvingades skjuta för att döda. Upptäckte personen vid den gamla mopedverkstaden samtidigt som familjen skulle åka. Mannen var beväpnad och tog sikte mot pojken som just lämnat huset. Träff i huvudet, omedelbart dödande. Kollegan vid bilen vet inte vad som har hänt och behöver underrättas. Kom.”

”Det är uppfattat. Vid mopedverkstaden? Kom.”

”Korrekt. Den som var ansvarig för genomsöket i går kan ha gjort ett riktigt dåligt jobb. Kom”

”Den skjutne är Max Larsson? Kom.”

”Något annat vore ytterst osannolikt. Slut kom.”

”Klart slut.”

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22