Dansen

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-2, Novell

Den som inte läst Den store Gatsby har kanske sett filmen eller åtminstone hört talas om denna roman av F. Scott Fitzgerald, som blivit något av en milstolpe i amerikansk litteratur. Mindre känt är att F. Scott Fitzgerald skrev noveller och allra minst känt är att han faktiskt skrev vad vi kan kalla rena deckare. Det gäller i allra högst grad novellen The Dance (1926), som är en utomordentligt välkonstruerad berättelse, där författaren övertygande visar upp sin förmåga att strukturera en plot och avrunda den med en knorr som O. Henry skulle ha uppskattat. Och utöver allt detta doftar atmosfären av magnolior och det svänger av Charleston bland rasfördomar i den amerikanska södern. Så snart som berättelsens mord har inträffat misstänks genast ”niggrerna”. Så svårt var det att tro att en vit kunde vara den skyldige. Översättning Bertil Falk.

Jag har i hela mitt liv haft en ganska egendomlig känsla av skräck för småstäder. Inte för förorter, de är något helt annat – utan för små förkomna städer i New Hampshire och Georgia och Kansas och övre New York. Jag föddes i New York City och inte ens som liten flicka var jag någonsin rädd för gatorna eller sällsamma främlingars ansikten – men vid de tillfällen när jag befunnit mig på sådana platser jag talar om, har jag tyngts av oro i medvetande om att där finns en helt dold tillvaro, en hel serie av hemliga undermeningar, betydelser och plågor alldeles under ytan som jag inte visste någonting om. I städerna kommer allt gott eller ont till sist fram, ut ur människornas hjärtan, menar jag. Livet rör sig, går vidare, försvinner. I småstäderna – de som har mellan fem och tjugofemtusen invånare – tycks gammalt hat, gamla och oförgätliga affärer, spöklika skandaler och tragedier inte kunna dö, utan lever vidare intrasslade i den utåtriktade tillvarons naturliga ebb och flod .

Ingenstans har denna förnimmelse kommit över mig mer påträngande än i södern. Så snart jag hamnar utanför Atlanta och Birmingham och New Orleans, får jag ofta den där känslan att jag inte längre kan kommunicera med människorna omkring mig. Männen och flickorna talar ett språk där tillmötesgående kombineras med våldsamhet, fanatisk moralism med bourbondrickande hänsynslöshet på ett sätt som jag inte kan förstå. I Huckleberry Finn beskriver Mark Twain några av dessa städer, som finns utplacerade utmed Mississippifloden, med sina vilda fejder och sina i lika hög grad vilda väckelsemöten – och en del av dem har i grund och botten inte förändrats under de nya ytorna av bilskrällen och radioapparater. De är än i dag djupt ociviliserade.

Jag talar om södern för det var i en liten stad av detta slag i södern som jag en gång såg denna yta spricka upp för ett ögonblick och något grymt, kusligt och skrämmande lyfte sitt huvud. Därefter slöt sig sprickan igen – och när jag sedan dess återvänt dit, har det förvånat mig att jag lika mycket som tidigare charmats av magnoliaträden och de sjungande svartingarna på gatorna och de sköna varma kvällarna.

Jag har också charmats av den frikostiga gästfriheten, det stillsamma och makliga utelivet och det nästan allmänt utbredda goda uppförandet.

Men alldeles för ofta är jag rov för en livfull mardröm som återkallar vad jag upplevde i staden för fem år sedan.

Davis – det är inte platsens riktiga namn – har en befolkning om cirka tjugotusen människor, varav en tredjedel är färgade. Det är en stad med bomullsväverier och de som arbetar i den kommersen är flera tusen magra och okunniga ”stackars vita”, som lever i den illa beryktade stadsdel som är känd som ”Bomullshålan”. Invånarantalet i Davis har varierat under de sjuttiofem år staden funnits till. En gång övervägde man att göra den till delstatens huvudstad och därför har de äldre familjerna och deras släktingar bildat en liten stolt aristokrati, även om de individuellt har sjunkit ned i fattigdom.

Den vintern ägnade jag mig åt de vanliga förströelserna i New York till framemot april, då jag bestämde mig för att inte mera gå på någon bjudning. Jag var trött och jag ville resa till Europa och vila upp mig, men 1921 års panikunge slog hårt mot pappas affärsrörelse och då kom förslaget upp att jag skulle resa till södern och hälsa på tant Musidora Hale i stället.

Jag insåg vagt att jag skulle resa ut på landet, men den dag då jag anlände, publicerade Davis Courier en lustig gammal bild av mig i sin societetsspalt och jag upptäckte att jag hamnat i ännu en omgång fester. Fast naturligtvis i mindre skala. Det var lördagsdanser på det lilla klubbhuset med dess nio håls golfbana och en del informella middagsbjudningar och flera attraktiva och uppmärksamma pojkar.

Jag hade inte alls tråkigt och när jag ville återvända hem efter tre veckor var det inte för att jag var uttråkad. Jag ville tvärtom återvända hem för att jag tillåtit mig att bli ganska intresserad av en snygg ung man som hette Charley Kincaid, utan att inse att han var förlovad med en annan flicka.

Vi hade dragits till varandra från första början eftersom han var nästan den ende pojken i staden som varit till college norröver och jag var fortfarande tillräckligt ung för att inbilla mig att Amerika kretsar kring Harvard och Princeton och Yale. Han gillade mig också – det märkte jag – men när jag fick höra att hans förlovning med en flicka vid namn Marie Bannerman hade tillkännagivits sex månader tidigare, fanns det inget annat för mig att göra än att resa min väg. Staden var så liten att det inte gick att undvika folk och fast det ditintills inte varit något tal oss emellan, var jag säker på att – ja, att om vi fortsatte att träffas, skulle de känslor vi började känna att ta sig uttryck i ord.

Jag är inte tillräckligt lumpen för att ta en man från en annan flicka.

Marie Bannerman var nästan en skönhet. Hon kanske hade varit en skönhet om hon haft några kläder och om hon inte använt skärt puder på två utstående delar av sina kinder och pudrat näsan och hakan med begravningsvitt. Hennes hår var skinande svart. Hennes drag var förtjusande. Och en åkomma fick ett av ögonen att alltid vara halvslutet, vilket gav hennes ansikte ett skälmskt drag.

Jag skulle resa på måndagen och på lördagskvällen åt några av oss som vanligt middag före dansen på klubbhuset. Där var Joe Cable, son till den förre guvernören, en stilig och lättsinnig men ändå på sitt sätt en charmig ung man. Catherine Jones, en söt, skarpögd flicka med utsikt figur, som under pudret kunde ha varit var som helst mellan aderton och tjugofem år. Marie Bannerman, Charley Kincaid, jag själv och två tre andra.

Jag älskade att lyssna till det gemytliga flödet av bisarra anekdoter från trakten på fester som denna. Så till exempel hade en av flickorna tillsammans med hela sin familj samma kväll vräkts från sitt hus för att de inte betalat hyran. Hon berättade detta helt utan förlägenhet, snarast som om det var något besvärligt men underhållandet. Och jag älskade raljerandet som utgick ifrån att alla flickor är oändligt vackra och attraktiva samt att alla männen där de satt var hopplöst och i hemlighet förälskade i alla de närvarande flickorna.

”Vi ville dö av skratt … ”, ”- han sa att han skulle se till att han blev skjuten om han inte höll sig borta.” Flickorna ”färdiga för himlen”, männen som ”gick ed” på oviktiga påståenden. ”Hur kom det sig att du nästan glömde att titta in hos mig – ” och det oavbrutna sötnos, sötnos, sötnos, tills ordet tycktes bölja som en vätska från hjärta till hjärta.

Utanför var majkvällen het, en stilla sammetskväll, mjukt berörd och ymnigt bestänkt med stjärnor. Den drev tung och skön in i det stora rummet där vi satt och där vi senare skulle dansa. Det fanns inget ljud i den bortsett från det enstaka långa knastret av en ankommande bil ute på vägen. Just i det ögonblicket avskydde jag att behöva lämna Davis som jag aldrig förr avskytt att lämna en stad – jag kände på mig att jag ville tillbringa mitt liv i denna stad, för alltid driva omkring och dansa igenom dessa långa, heta, romantiska kvällar.

Ändå svävade redan skräcken över det lilla sällskapet, spänd avvaktade den ibland oss, en oinbjuden gäst som väljer ut timmarna tills den kan visa sitt bleka och förblindande ansikte. Under pratet och skratten var någonting på gång, något hemligt och otydligt som jag inte visste om.

Snart anlände den färgade orkestern, följd av den första rännilen dansanta. En väldig man med rött ansikte i leriga kängor och med en revolver fastspänd kring midjan klampade in och stannade för ett ögonblick upp vid vårt bord innan jag gick upp till damtoaletten.

Det var Bill Abercrombie, sheriffen, son till kongressledamoten Abercrombie. Några av pojkarna ställde i viskande ton frågor till honom och han försökte svara med dämpad ton.

”Jo … han är säkert ute i träsket. En farmare såg honom nära butiken vid korsvägen … jag vill själva gärna få tag i honom.”

Jag frågade pojken bredvid mig vad som stod på.

”Det handlar om ett överfall”, sa han, ”borta i Kisco, cirka tre kilometer härifrån. Han gömmer sig i träsket och de tänker ta honom imorgon.”

”Vad gör de med honom?”

”Dom hänger honom antar jag?”

Tanke på den eländige mannen som låg sorgligt hopkrupen i ett ödsligt kärr och väntade på gryningen och döden, gjorde mig nedstämd för ett ögonblick. Så försvann känslan och var bortglömd.

Efter middagen gick Charley Kincaid och jag ut på verandan – han hade just fått veta att jag skulle resa min väg. Jag höll mig så tätt till de andra som jag kunde och besvarade hans ord men inte hans ögon –

Någonting inom mig protesterade mot att lämna honom med så kort varsel. Frestelsen var stor att låta någonting flamma upp mellan oss här på slutet. Jag ville att han skulle kyssa mig, bara en gång, det skulle med jämnmod betyda acceptering av tanken att aldrig mera se honom, men inom mig visste jag att det inte var på det viset.

De andra flickorna började att flockas inomhus och uppe i toalettrummet för att bättra på sina utseenden och tillsammans med Charley, som fortfarande var med mig, följde jag efter. Just i det ögonblick som jag ville skrika – kanske mina ögon redan tårades eller kanske jag skyndade på ifall att det skulle ske, men jag öppnade av misstag dörren till ett litet kortspelsrum och på grund av mitt misstag trädde kvällens tragiska maskineri i funktion. I kortrummet, bara någon meter ifrån oss stod Marie Bannerman, Charleys fästmö och Joe Cable. De var i varandras armar, absorberade i en passionerad och glömsk kyss.

Jag stängde dörren snabbt och utan att se på Charley öppnade jag den rätta dörren och sprang uppför trappen.

Några minuter senare kom Marie Bannerman in i det packade toalettrummet. Hon fick syn på mig och kom fram med ett leende i någon sorts gäckande förtvivlan, men hon andades häftigt och leendet darrade en aning i hennes mun.

”Du säger väl ingenting, sötnos?” viskade hon.

”Självfallet inte.” Jag undrade vad det spelade för roll nu när Charley Kincaid visste.

”Var det någon mer som såg oss?”

”Bara Charley Klincaid och jag.”

”Åh!” Hon såg en smula förbryllad ut och tillade sedan: ”Han stannade inte kvar och sa nåt, sötnos. När vi kom ut gick han just ut genom dörren. Jag trodde att han skulle stanna och ge sig på Joe.”

”Varför inte ge sig på dig?” kunde jag inte låta bli att fråga.

”Åh! Det kommer han att göra.” Hon skrattade syrligt. ”Men sötnos, jag vet hur jag ska hantera honom. Det är bara just då han blir arg som jag är rädd för honom han har ett förfärligt humör.” Hon visslade minnesgott. ”Jag vet, för det här har hänt förr.”

Jag ville klappa till henne. Jag vände henne ryggen, gick min väg under förevändningen att låna en knappnål av Katie, negerhembiträdet.

Catherine Jones gjorde anspråk på hennes tjänster. Hon hade ett kort bomullsplagg som behövde lagas.

”Vad är det där?” frågade jag.

”En dansklänning”, svarade hon kort med munnen full av knappnålar. När hon tog ut dem, tillade hon. “Den håller på att ramla i bitar – jag har haft den för mycket.”

”Tänker du dansa i kväll?”

”Ska försöka.”

Någon hade talat om för mig att hon ville bli dansös – att hon tagit lektioner i New York.

”Kan jag hjälpa dig laga nåt?”

”Nej tack – om du inte – kan du sy?

Katie blir så upphetsad på lördagar att hon inte duger till annat än att nåla fast. Jag skulle bli tacksam i evigheter, sötnos.”

Jag hade anledning att inte vilja gå ner just nu, så jag satte mig ned och arbetade på hennes klänning under en halvtimme. Jag undrade om Charley hade gått hem, om jag någonsin skulle se honom igen jag – vågade knappt undra över om det han sett gjorde honom fri, etiskt sett. När jag slutligen gick ner syntes han inte till.

Rummet var fullpackat, borden hade flyttats undan och det var allmän dans. Vid denna tid, alldeles efter kriget, hade alla pojkar i Södern ett sätt röra på klackarna från den ena sidan till den andra och svänga på foten som kring en axeltapp och för att lära mig detta utförande hade jag använt många timmar. Där fanns många ensamma pojkar, nästan alla upplivade av majsbrännvin. Jag tackade nej till minst två drinkar per dans. Till och med när den är blandad med läsk, vilket är det vanliga, och inte ha Isas direkt ur en varm flaskhals, är det en formidabel sak.

Bara enstaka flickor som Catherine Jolles tog en eller annan klunk ur någon pojkes butelj nere vid den mörka änden av verandan.

Jag tyckte om Catherine Jones hon tycktes ha mer energi än de andra flickorna, fast tant Musidora vädrade alltid föraktfullt när Catherine stannade med sin bil för att hämta mig till biografen och hon anmärkte att hon antog att ”bottenskiktet nu hade blivit toppskiktet.” Catherines familj var ”ny och vanlig”, men för mig var hennes vanlighet snarast en tillgång. Nästan varenda flicka i Davis anförtrodde åt mig vid ett eller annat tillfälle att deras ambition var att ”komma ifrån och resa till New York”, men bara Catherine Jones hade faktiskt tagit steget att studera scendans med detta för ögonen.

Hon var ofta ombedd att dansa vid dessa nattliga kvällshistorier, något ”klassiskt” eller kanske en akrobatisk träskodans – vid ett minnesvärt tillfälle hade hon förargat direktionen med en ”shimee” (då en vildsint jazzdans) och en ovanlig och något förbluffande ursäkt man urskuldade henne med var att hon var ”så packad att hon i alla fall inte visste vad hon gjorde.” Hon gjorde intryck på mig som en märklig personlighet och jag var ivrigt nyfiken på vad hon skulle göra den här kvällen.

Klockan tolv slutade musiken alltid att spela eftersom det var förbjudet att dansa på söndagsmorgonen. Så klockan halv tolv kallade en fanfar på trumma och trumpet de dansande och paren på verandan och de som satt i bilarna utanför liksom eftersläntrarna från baren in i danshallen. Stolar bars in och man rusade in en masse och under stort buller till den lätt upphöjda estraden.

Orkestern hade evakuerat den och satt sig vid sidan om. När sedan de bakre ljusen dämpades, började de spela en melodi som ackompanjerades av egendomliga trumslag som jag aldrig förr hört och samtidigt uppenbarade sig Catherine Jones uppe på estraden. Hon hade på sig den korta, lantliga klänningen som jag tidigare arbetet på och en vid solhätta under vilken hennes ansikte, gulfärgat av puder, blickade ut på oss med rullande ögon och tom blick. Hon började dansa.

Jag hade aldrig tidigare sett något liknande och det skulle dröja fem år innan jag såg det igen. Det var Charleston – det måste ha varit Charleston. Jag minns att de dubbla trumslagen lät som ”Hej! Hej!” och de främmande svängande armrörelserna och de ojämna haltande effekterna. Hon hade lärt sig det, Gud vet var.

Hennes publik, van vid negerrytmer, lutade sig ivrigt framåt – också för dem var detta något nytt, men det finns inpräglat i mitt minne lika tydligt och outplånligt som om jag hade sett det i går. Varelsen på estraden som svängde och stampade, den upphetsade orkestern, uppassarna som grinade i dörröppningen till baren och alla runtomkring som hängde genom de många fönstren, Söderns mjuka smäktande natt som sipprade in träsk och bomullsfält och det frodiga lövverket och de bruna, varma strömmarna. Jag vet inte vid vilken punkt som en känsla av spänd oro smög sig in på mig. Dansen kunde knappast ha varat tio minuter. Kanske den barbariska musikens första trumslag gjorde mig orolig långt innan det var över satt jag stelt i min stol och min blick vandrade hit och dit i hallen, förbi utmed raderna av skugglika anleten som om jag sökte efter någon trygghet, som inte längre fanns där.

Jag är ingen nervös typ, inte heller fallen för panik, men för ögonblicket var jag rädd att om musiken och dansen inte upphörde, skulle jag bli hysterisk. Något hände runtomkring mig. Jag visste det lika väl som om jag kunde se in i dessa okända gestalter. Saker hände, men särskilt en sak lutade sig fram så nära att det nästan vidrörde oss, att det rörde vid oss … jag närapå skrek till när en hand oavsiktligt strök mig över ryggen.

Musiken upphörde. Det kom applåder utdragna rop på dacapo, men Catherine Jones skakade bestämt på huvudet åt orkesterledaren och såg ut att vilja lämna estraden. Ropen på repris fortsatte – hon skakade återigen på huvudet och det föreföll mig som om hennes ansiktsuttryck var förbittrat. Sedan inträffade en märklig tilldragelse. Som svar på de utdragna ropen från någon som stod långt framme, började orkesterledaren att improvisera musiken, som om han ville locka Catherine Jones till att ändra sig. I stället vände hon Sig mot honom och fräste till: ”Hörde du inte att jag sa nej?” och klappade förvånansvärt nog till honom i ansiktet. Musiken upphörde och ett roat mummel avbröts tvärt när ett dämpat men klart hörbart skott brann av.

Vi kom genast på benen, för ljudet antydde att det avlossats inne i eller nära huset. Ett av förklädena gav till ett litet skri, men när någon skämtare ropade ”Caesar är i hönshuset igen” övergick den kortvariga bestörtningen i skratt. Åtföljd av flera nyfikna par gick klubbens manager ut för att se sig om, men de kvarvarande rörde sig redan på golvet till tonerna av ”Good Night, Ladies”, som traditionellt avslutade dansen.

Jag var glad att det var över. Mannen, som jag kommit med gick för att hämta sin bil och jag ropade på en servitör och bad honom hämta mina golfklubbor som fanns in sin bag en trappa upp. Jag gick ut genom entrén, väntade och undrade oro Charley Kincaid gått hem.

Plötsligt blev jag medveten om, på det där egendomliga sättet som man bli medveten om något som hållit på under några minuters tid, att det var tumult där inne. Kvinnor gallskrek. Någon ropade ”O, gode Gud!” varpå ljudet av vild flykt hördes från trappen och fötter som sprang fram och tillbaka genom danshallen. En flicka dök upp någonstans ifrån och föll avsvimmad framlänges – nästan genast gjorde en annan flicka samma sak och jag hörde en vild mansröst skrika i en telefon. Sedan kom en ung blek och hattlös man ut i entrén och han grep tag i mig med händer som var kalla som is.

”Vad är det om?” ropade jag. ”Brinner det? Vad har hänt?”

”Marie Bannerman ligger död inne på damtoaletten. Skjuten genom halsen!”

Resten av den där kvällen är en serie minnesbilder som inte tycks stå i någon förbindelse med varandra. De följer varandra med skarpa, omedelbara klipp som scener i en film. Där stod en grupp och grälade i entrén med röster som ibland höjdes, ibland sänktes om vad som borde göras och att varenda servitör på klubben ”till och med gamle Moses” borde genomgå tredje gradens förhör. Att en ”nigger” skjutit och dödat Marie Bannerman var det omedelbara och obestridda antagandet – under det första oförnuftiga ögonblicket skulle var och en som tvivlat på detta ha blivit misstänkt. Den skyldiga uppgavs vara Katie Golstien, det färgade hembiträdet, som upptäckt kroppen och svimmat. Det sas att det var ”den där niggern de letat efter borta i närbelägna Kisco”. Det kunde vara vilken man som helst.

Inom en halvtimme hade folk börjat att ge sig av, var och en med sitt lilla bidrag av nya upptäckter. Brottet hade begåtts med sheriff Abercrombies pistol – han hade hängt ifrån sig bältet och alltsammans fullt synligt på väggen innan han gick ner för att dansa. Den saknades – man letade efter den nu. Ögonblicklig död, sa doktorn – kulan hade avfyrats på bara någon halvmeters avstånd.

Några få minuter senare kom sedan en annan ung man ut och meddelade med hög, allvarlig röst följande:

”De har arresterat Charley Kincaid!”

Det gick runt i huvudet på mig. Över gruppen som stod samlad på verandan föll en hemsk, bedrövad tystnad.

”Arresterat Charley Kincaid!”

”Charley Kincaid!”

”Det var det dummaste jag nånsin hört!”

Den unge mannen nickade, chockad liksom de andra, men självuppfylld i sin egenskap av informatör.

”Han var inte nere när Catherine Jones dansade – han var i männens omklädningsrum.

Och Marie Bannerman sa till en massa flickor att de hade haft ett uppträde och hon var rädd för vad han kunde ta sig till.”

Det blev åter en tryckt tystnad.

”Det var det dummaste jag nånsin hört!” sa någon igen.

”Charley Kincaid!”

Informatören väntade ett ögonblick, sedan tillade han:

”Han kom på henne när hon kysste Joe Cable – ”

Jag kunde inte hålla mun en sekund till.

”Än sen då?” utbrast jag. ”Jag var med honom hela tiden. Han var inte – inte det minsta arg.”

De såg på mig med bestörta ansikten, förvirrade, olyckliga. Plötsligt hördes tydliga fotsteg av flera män som gick genom danshallen och i nästa ögonblick kom Charley Kincaid med dödsblekt ansikte ut genom ytterdörren mellan sheriffen och en annan man. De gick snabbt genom entrén nedför trappen och försvann i mörkret.

Ögonblicket därpå hördes ljudet av bil som startade. Straxt därpå hörde jag det kusliga tjutet från en ambulans nere på vägen. Desperat reste jag mig upp och ropade på min eskort, som var en del av den viskande gruppen.

”Jag måste gå”, sa jag. ”Jag står inte ut med det här. Antingen kör du mig hem eller också åker jag med nån annan bil.” Motvilligt tog han mina klubbor – anblicken av dem fick mig att inse att jag nu inte kunde resa iväg på måndag trots allt – och han följde mig nedför trappen just som den svarta karossen till en svart ambulans svängde in vid inkörsporten – en hemsk skugga i den ljusa, stjärnfyllda natten.

Situationen efter det att de första vilda gissningarna, det första utbrottet av oförnuftig lojalitet med Charley Kincaid, dött bort, tecknades av Davis Courier och de flesta tidningarna i delstaten på följande sätt: Marie Bannerman avled på damtoaletten till Davis County Club efter att ha skjutits på nära håll med en revolver som tillhörde sheriff Abercrombie. Den hade hängt fullt synlig på väggen i rummet intill. Abercrombie befann sig själv nere i danshallen när mordet ägde rum, som många vittnen kunde vittna. Revolvern hade inte återfunnits.

Så vitt man visste var den enda människa som varit där uppe vid tiden för avfyrandet av skottet Charles Kincaid. Han var förlovad med fröken Bannerman, men enligt flera vittnen hade de haft ett allvarligt gräl på kvällen. Fröken Bannerman hade själv nämnt grälet och tillagt att hon var rädd och ville hålla sig borta från honom tills han lugnat sig.

Charles Kincaid bedyrade att han vid skottets avlossande befunnit sig i männens omklädningsrum – där han också hittats omedelbart efter det att man funnit fröken Bannermans kropp. Han förnekade att han alls bytt några ord med fröken Bannerman. Han hade hört skottet men det hade inte haft någon särskild innebörd för honom Om han trott något om skottet, så var det att ”någon sköt trädgårdskatter utomhus”. Varför hade han valt att stanna kvar i omklädningsrummet under dansen? Ingen anledning alls. Han var trött. Han väntade på att fröken Bannermann ville gå hem.

Kroppen hittades av Katie Golstien, det färgade hembiträdet, som själv hittades avsvimmad när flickorna skyndade upp för trappen efter sina ytterplagg. När hon återvände från köket, där hon ätit en liten bit mat, hade Katie funnit fröken Bannerman med klänningen våt av blod. Hon låg redan död på golvet.

Både polisen och tidningarna fäste stort avseende vid klubbhusets lokaliteter på andra våningen. Det bestod av en rad om tre rum – damtoaletten och männens omklädningsrum i den enda änden och i mitten ett rum som användes till kapprum och förvaring av golfklubbor. Damtoaletten och männens rum hade ingen utgång annat än till detta rum, som stod i förbindelse med en trappa till danshallen nedanför och med en annan till köket. Enligt vittnesmål från tre negerkockar och den vite caddiemastern hade ingen annan än Katie Golstien gått uppför kökstrappen på kvällen.

Som jag minns det efter fem år är ovanstående en ganska exakt sammanfattning av situationen när Charley Kincaid anklagades för mord av första graden och överlämnades till rättegång. Andra människor, de flesta negrer, misstänktes (på lojal tillskyndan av Charley Kincaids vänner) och flera arresteringar gjordes.

Men de ledde inte till någonting och jag har sedan länge glömt på vilka grunder de gjordes. Trots att pistolen försvunnit hävdade en grupp ihärdigt att det var självmord och föreslog en del fyndiga skäl till att vapnet saknades.

Nu när det är bekant att Marie Bannerman råkade dö så grymt och så våldsamt, vore det lätt för mig, av alla människor, att säga att jag trodde på Charley Kincaid hela tiden. Men det gjorde jag inte. Jag trodde att han hade dödat henne och samtidigt visste jag att jag älskade honom av hela mitt hjärta. Att det var jag som först råkade på beviset som frikände honom hade inte att göra med tilltro till hans oskuld utan på en märklig livfullhet som i upphetsade stämningslägen gör att vissa scener präglar sig fast i mitt minne, så att jag kan komma ihåg varenda detalj och hur varje detalj tedde sig när de hände.

Det var en kväll i början av juli, när anklagelsen mot Charley Kincaid verkade som starkast, som avskyn inför själva mordet för ett ögonblick gled bort för mig och jag började tänka på andra händelser som inträffade den där hemsökta kvällen. Något som Marie Bannerman sagt till mig inne på damtoaletten undgick mig envist, plågade mig – inte för att jag trodde att det var viktigt utan helt enkelt för att jag inte kunde komma ihåg vad det var. Det hade undsluppit mig som om det hade varit en del av de fantastiska underströmmar av småstadsliv som jag så starkt upplevde den där

kvällen, känslan att det låg något i luften, gamla hemligheter, gamla kärlekar och fejder och olösta situationer, som jag, en utomstående, aldrig kunde förstå fullt ut. Bara för ett ögonblick hade det förefallit mig som om Marie Bannerman hade dragit åt sidan draperiet, varpå det fallit på plats igen – huset som jag kunde ha blickat in i var nu mörkt för alltid.

En annan händelse, kanske mindre viktig, ansatte mig också. De tragiska händelserna som inträffade någon minut senare hade skjutit bort den ur allas tankar, men jag hade ett starkt intryck av för ett kort ögonblick hade jag inte varit den enda som var överraskad.

När publiken hade krävde ett dacapo av Catherine Jones hade hennes ovilja att dansa igen varit så häftigt att hon drivits till att klappa till orkesterledaren i ansiktet. Skillnaden mellan hans förseelse och den giftiga avsnäsningen återkom till mig om och om igen. Det var inte naturligt – eller viktigare, det hade inte verkat naturligt. Med tanke på att Catherine Jones hade druckit var det förklarligt, men det oroade mig nu liksom det oroade mig då. Hellre än att fördriva detta spöke i stället för att undersöka saken, övertalade jag en förekommande ung man att träda i tjänst och vi hälsade på hos bandledaren. Han hette Thomas, en mycket mörk, mycket okonstlad virtuos på slagverk och det tog mindre än tio minuter att klarlägga att Catherine Jones åtbörd hade överraskat honom lika mycket som den överraskat mig.

Han hade känt henne sedan länge, sett henne dansa sedan hon var en liten flicka och själva den dans som hon dansat den där kvällen var en som hon tränat med hans orkester en vecka i förväg. Och några dagar senare hade hon kommit till honom och bett honom om ursäkt.

”Jag visste att hon skulle göra det”, avslutade han. ”Hon är en godhjärtad flicka. Min syster Katie var hennes barnsköterska från när hon föddes tills hon började i skolan.”

”Er syster?”

”Katie. Hon är hembiträde på klubben. Katie Golstien. Ni har läst om henne i tidningarna i samband med Charley Kincaidfallet. Hon är hembiträde. Katie Golstien. Hembiträdet på klubben som fann fröken Bannermans kropp.”

”Så Katie var Catherine Jones barnsköterska?”

”Ja.”

På hemväg, stimulerad men otillfredsställd, ställde jag en snabb fråga till min följeslagare.

”Var Catherine och Marie goda vänner?”

”Javisst”, svarade han utan tvekan. ”Alla flickorna är goda vänner här, utom när två av dem försöker att lägga beslag på samma man. Då blir de lite heta mot varandra.”

”Varför har Catherine inte gift sig? Har hon inte en hel massa beundrare?”

”Från och till. Hon gillar bara folk en dag eller så i taget. Det vill säga – bortsett från Joe Cable.”

Nu bröt en scen fram inom mig, bröt fram som en upplösande våg. Och plötsligt darrade jag av effekten. Jag kom ihåg vad Marie Bannerman hade sagt till mig på damtoaletten: ”Var det någon annan som såg?” Hon hade fångat en glimt i ögonvrån av någon annan, en gestalt som gick förbi så snabbt att hon inte kunde identifiera personen.

Och plötsligt, samtidigt, tycktes jag se den gestalten, som om också jag varit vagt medveten om den vid det där tillfället, precis som man är medveten om ett bekant sätt att gå eller en gatas kontur innan man känner igen den. Ur min egen ögonvrå utstämplades en förbiskyndande gestalt – det kunde ha varit Catherine Jones.

Men när skottet avlossades fanns Catherine Jones fullt synlig inför femtiotalet människor. Var det troligt att Katie Golstien, en femtioårig kvinna, som i sin egenskap av sköterska varit känd och betrodd av tre generationer människor i Davis, kallblodigt skjutit ner en ung flicka på Catherine Jones befallning?

”Men när skottet avlossades fanns Catherine Jones fullt synlig inför femtiotalet människor.”

Den meningen dunkade i mitt huvud hela natten och tog sig fantastiska variationer, delade upp sig i fraser, segment, individuella ”But when the shot was fired – fanns Catherine Jones fullt synlig inför femtiotalet människor.”

När skottet avlossades! Vilket skott? Skottet vi hörde. När skottet avlossades … När skottet avlossades …

Påföljande morgon klockan nio med sömnlöshetens blekhet begravd under en mängd smink som jag aldrig haft vare sig förr eller senare, gick jag rätt uppför de skrangliga trappstegen till sheriffens kontor. Abercrombie, som var försjunken i sin morgontidning, såg nyfiket upp när jag kom innanför dörren.

”Catherine Jones gjorde det”, sa jag och kämpade för att hålla hysterin borta ur min röst. ”Hon mördade Marie Bannerman med ett skott som ingen hörde för att orkestern spelade och alla sköt undan sina stolar. Skottet vi hörde var när Katie avfyrade pistolen genom fönstret sedan musiken slutat. För att Catherine skulle få ett alibi!”

Jag hade rätt – som alla nu vet, men under en vecka tills Katie Golstien bröt samman under bister och skoningslös utfrågning var det ingen som trodde på mig. Inte ens Charley Kincaid, vilket han efteråt erkände, vågade tro att det kunde vara sant.

Vad förhållandet mellan Catherine och Joe Cable hade varit fick ingen någonsin veta, men tydligen hade hon bestämt sig för att hans hemliga affär med Marie Bannerman hade gått för långt.

Sedan chansade Marie och slank in på damtoaletten när Catherine klädde om sig till dansen – och där stöter vi åter på en otydlighet, för Catherine har alltid hävdat att det var Marie som hade revolvern och hotade henne med den och att i det handgemäng som uppstod hade skottet gått av. I trots av allt detta gillade jag alltid Catherine Jones, men i rättvisans namn måste det sägas att bara en enfaldig och mycket sällsynt jury kunde låta henne slippa undan med fem år. Och ungefär fem år från det att hon häktades ska min man och jag gå och se en massa musikaler i New York och hålla rejäl utkik på alla balettflickorna från första parkett.

Katie var tillsagd att vänta tills musiken slutat spel, avfyra revolvern genom fönstret och sedan gömma den – Catherine Jones glömde att säga var. Katie, på gränsen till sammanbrott, lydde instruktionerna, men hon var aldrig i stånd att specificera var hon gömt revolvern.

Och det visste ingen annan heller förrän ett år senare, då Charley och jag befann oss på vår smekmånad och sheriff Abercombies otäcka vapen föll ut ur min golfbag på en av Hot Springs golfbanor. Den stora bagen måste ha stått alldeles utanför omklädningsrummets dörr. Katies darrande hand släppte revolvern i första bästa öppning hon fick syn på.

Vi bor i New York. Småstäder får oss båda att känna oss obekväma. Varenda dag läser vi om brottsvågor i de stora städerna, men vågor är åtminstone något påtagligt som man kan skydda sig mot. Vad jag fruktar över allt annat är de okända djupen, de oförutsebara ebb- och flodtillstånden, de tingens hemliga former som driver genom ogenomskinligt mörker under havets yta.

 

Missad kritik

När The Great Gatsby publicerades 1925 fick den ett surmulet mottagande. Kritiker fastslog att Scott Fitzgerald passerat zenit som författare. Några gillade boken. H. L. Meneken (som tillsammans med George Jean Nathan startade Black Mask 1920) gav både ris och ros. Gilbert Seldes kallade den briljant. T. S. Eliot sa att Gatsby var ”det första steget amerikansk skönlitteratur tagit sedan Henry James.” En som inte tvivlade på boken var förlagsredaktören Maxwell Perkins: ”Vi kan vara säkra på en sak: när recensenterna och kåsörernas gapande och skrikande dött bort, kommer Den Store Gatsby att framstå som en extraordinär bok.” Han fick rätt, men då var både han själv och Scott Fitzgerald döda.

 

Noveller på svenska

”Ingen har likt F Scott Fitzgerald gjort sig till talesman för vad man numera kallar det glada tjugotalet eller, för att använda det begrepp han själv myntade, jazzeran”, skrev Anders Bellis i förordet till En skymt av Paradiset (Fantasia 1995) som innehöll fyra noveller.

Det är tack vare Anders Bellis, som vi fått ta del av en rad pärlor i F Scott Fitzgeralds novellkonst på svenska. Bellis både översatte och gav ut En skymt av Paradiset liksom Den charmiska flappern (Fantasia 1998) som innehöll ytterligare sex noveller.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22