DAGON

Sep 9th, 2009 | By | Category: 2006-2, Novell

Dagon publicerades första gången 1923 i Weird Tales. Den här översättningen av Bertil Falk publicerades 1971 i Jules Verne Magasinet.

AV H. P. LOVECRAFT

Jag skriver dessa rader under trycket av en påtaglig själslig anspänning. Ty från och med i natt skall jag inte mer finnas till. Jag är utfattig och framme vid slutet av mitt förråd av den drog som allena har förmågan att göra mitt liv uthärdligt. Jag står inte längre ut med denna tortyr. Jag tänker kasta mig ut genom detta vindsfönster mot den smutsiga gatan därnere. Tro nu inte att jag är en vekling eller en fördärvad människa bara för att jag är slav under morfinet. När Du har läst dessa hastigt nedklottrade sidor kan Du kanske gissa, även om Du aldrig fullt kommer att kunna förstå, varför jag måste uppnå glömska eller död.

Det var ute på en av de mest öppna och minst trafikerade delarna av det stora Stilla havet, som postångaren, på vilken jag var fraktstyrman, föll offer för en tysk jagare. Första världskriget hade just inletts och preussarnas havsstyrkor hade ännu inte förfallit till den längre fram så vanliga mentaliteten. Så vår farkost blev i laga ordning uppbringad och vi som utgjorde dess besättning behandlades med all den respekt och hänsyn som tillkom oss i vår egenskap av krigsfångar till sjöss. Våra fångvaktares övervakning var faktiskt så liberal, att jag några dagar efter uppbringandet lyckades rymma ensam i en liten båt med vatten och proviant för lång tid framöver.

När jag slutligen fann mig drivande vind för våg i frihet, hade jag bara en vag föreställning om var jag var någonstans. Efter som jag aldrig varit någon vidare kompetent navigatör, kunde jag bara svagt gissa mig till med hjälp av solen och stjärnorna att jag befann mig någonstans söder om ekvatorn. Longituden hade jag ingen aning om, och jag hade varken öar eller kustlinjer i sikte. Vädret höll sig vackert, och i ett oräkneligt antal dagar drev jag mållöst omkring under den stekande solen. Jag hoppades att det antingen skulle passera ett fartyg eller att jag skulle kastas i land på stranden till något beboeligt land. Men varken fartyg eller land kom i sikte, och jag började att misströsta i min ensamhet inför den tunga blåa oändligheten som aldrig bröts.

Förändringen kom när jag sov. Detaljerna i scenväxlingen kommer jag aldrig att få veta. Min sömn var visserligen orolig och hemsökt av drömmar, men den var också oavbruten, är jag till sist vaknade, var det för att finna mig halvt insugen i en slemmig omgivning av djävulskt svart gyttja som utvidgades omkring mig i monotona vågrörelser så långt ögat kunde nå. Min båt stod på grund en bit bort.

Man skulle kunna tänka sig att min första känsla skulle ha varit förvåning vid en sådan häpnadsväckande och oväntad scenförändring. Men i verkligheten var jag mer förskräckt än förvånad. Det fanns nämligen i atmosfären och i den småruttna myllan en illvillig egenskap, som spred köld in i mina hjärterötter. Nejden fullkomligt stank av lämningarna efter förmultnad fisk och de knappt beskrivbara företeelser jag såg skjuta fram ur den vämjeliga sörjan, som hade ändlös utsträckning. Jag ska kanske inte hoppas på att med blotta ord kunna förmedla upplevelsen av otrolig vederstygglighet, som kan dväljas i total tystnad och fruktlös ändlöshet. Det fanns inget inom hörhåll, och inget som syntes bortsett från denna vidsträckta vidd av svart slam. Stillhetens själva totalitet och landskapets homogena struktur tryckte ändå ned mig med äcklig fruktan.

Solen stekte ned från en himmel som föreföll mig nästan svart i sin molnlösa grymhet, som om den speglade den becksvarta sumpen under mina fötter. När jag kravlade ned i den strandade båten insåg jag att det bara fanns en teori som kunde förklara var jag hamnat. Genom en vulkanisk omvälvning utan motstycke måste en del av oceanens botten ha slungats upp till havsytan och blottlagt områden som under oräkneliga miljoner av år legat dolda under omätliga havsdjup. Storleken hos detta nya land som rest sig ur djupen under mig var så väldig att jag inte kunde uppfatta det minsta lilla skvalp från den svallande oceanen, trots att jag ansträngde min hörsel. Inte heller fanns det någon sjöfågel som åt av de döda företeelserna.

I flera timmars tid satt jag och tänkte eller snarare grubblade i båten, som låg på sidan och till och med kastade en svag skugga allteftersom solen rörde sig över himlen. Allteftersom dagen framskred, förlorade draggen en del av sin klibbighet, och skulle sannolikt ha torkat tillräckligt för att bli användbar efter en kort tid. Den natten sov jag bara lite, och dagen därpå gjorde jag i ordning ett knyte med mat och vatten och gjorde mig beredd för en landpromenad i avsikt att söka det försvunna havet och kanske finna räddning.

Den tredje morgonen fann jag att myllan blivit tillräckligt torr, så att jag kunde gå på den utan svårighet. Fiskstanken kunde göra en galen, men jag var alldeles för upptagen med viktigare göromål för att oroa mig över en så pass lindrig plåga. Djärvt gav jag mig iväg mot okänt mål. Hela dagen pinade jag mig framåt västerut, vägledd av en långt avlägsen kulle som reste sig högre än någon annan höjd på den gungande ödemarken. Den natten slog jag läger, och påföljande dag fortsatte jag mot kullen, fast den föreföll knappast närmare mig än den gjort då jag först fick syn på den. Den fjärde kvällen nådde jag fram till foten av högen, som visade sig vara avsevärt mycket högre än den hade förefallit på avstånd – en mellanliggande dal fick den att avteckna sig i skarpare relief mot den övriga omgivningen. För trött för att orka klättra upp, lade jag mig att sova i skuggan av höjden.

Jag vet inte varför mina drömmar var så vilda den natten. Men innan den glåmiga och fantastiskt buckliga månen hade stigit högt över vidden i öster, vaknade jag kallsvettandes och förutbestämd att inte få någon mer sömn. De syner jag sett i drömmen var för mycket för mig. Jag vågade inte uthärda dem igen. I månskenet upptäckte jag nu hur dumt det hade varit att färdas på dagtid. Hade jag inte haft den svidande solen i ögonen skulle min vandring ha blivit avsevärt mindre ansträngande. Nu kände jag mig fullt kapabel att genomföra den klättring som jag hade avskräckts från i solljuset. Jag tog mitt knyte och började bestiga kullens krön.

Jag har sagt att jag upplevde den oupphörliga monotonin hos den gungande ödemarken som upphovet till en svag skräckkänsla inom mig. Men jag tror att min fruktan var ännu större när jag nådde kullens topp och på dess andra sida blickade ned i en oändlig grop eller klyfta. Månen hade ännu inte stigit tillräckligt högt för att belysa dess svarta djup. Jag kände mig som om jag stod vid världens egenskarpa kant och stirrade över randen ned i ett bottenlöst kaos av evig natt. Min fasa genomborrades av egendomliga minnesbilder ur Det förlorade paradiset, om Satans klättring genom mörkrets oformliga rike.

Medan månen klättrade allt högre på himlen började jag skönja att dalens sluttningar inte var fullt så lodräta som jag hade inbillat mig. Avsatser och bergutsprång tillhandahöll ganska lättfunna fotfästen för en nedstigning. Men efter en fallhöjdslängd om några hundra fot, blev sluttningen mindre brant. Sporrad av en impuls, som jag inte klart kan analysera, kravlade jag med svårighet nedför klipporna och stod på den mindre branta sluttningen nedanför och blickade ned i de underjordiska djupen dit inget ljus ännu hade trängt in.

Min uppmärksamhet fångades omedelbart av ett ofantligt och egendomligt föremål på den motsatta sluttningen, som reste sig brant cirka hundra yards framför mig. Det var ett föremål som glimmade vitaktigt i den uppgående månens just framträngande strålar. Att det helt enkelt var ett gigantiskt stenstycke fick jag strax klart för mig. Men jag hade också ett distinkt intryck av att dess kontur och läge inte bara var ett naturens verk. En närmare granskning fyllde mig nu med sinnesförnimmelser som jag inte kan ge uttryck för. Ty trots dess enorma storlek och dess placering i en avgrund som gapat öppen på botten av havet alltsedan världen var ung, så insåg jag utan någon som helst tvekan att det sällsamma tinget var en välgjord monolit, vars välformade skapnad var ett resultat av yrkesskickliga levande och tänkande varelsers arbete, varelser som kanske också dyrkat den.

Vimmelkantig och förskräckt, men ändå inte utan den där särskilda rysningen av vällust, som en vetenskapsman eller arkeolog känner, undersökte jag omgivningarna närmare.

Månen, som nu nästan stod i zenit, sken spöklikt och livfullt över de upptornade stupen som inneslöt svalget, och avslöjade det faktum att en vidsträckt vattenmassa flödade på bottnen och slingrade sig utom synhåll åt båda hållen och nästan slickade mina fötter där jag stod på sluttningen. På andra sidan av det gapande svalget sköljde små krusningar den jättestora monolitens bas, på vars yta jag nu kunde urskilja både inskriptioner och grovhuggna skulpturer. Skriften var utförd i ett hieroglyfsystem som jag inte känner till, och som inte liknade någonting som jag någonsin sett i någon bok. De bestod till större delen av konventionella havssymboler som fiskar, ålar, bläckfiskar, kräftdjur, mollusker, valar och liknande. Flera tecken föreställde uppenbarligen marina företeelser som är okända i dagens värld, men vilkas former i upplösningstillstånd jag hade observerat på ödemarken som stigit upp ur oceanen.

Det var emellertid de uthuggna bilderna som främst höll mig trollbunden. Klart synliga på andra sidan vattnet, tack vare deras väldiga storlek, fanns en rad av basreliefer vilkas innehåll skulle ha eldat avundsjukan hos en Doré. Jag tror att dessa företeelser skulle föreställa människor – åtminstone en sort människor, fast varelserna framställdes tumlande som fiskar i någon undervattensgrotta eller betygande sin vördnad för någon sorts monolitiskt skrin, som också tycktes befinna sig under vattnet. Om deras ansikten och former vågar jag inte uttala mig i detalj.

Blotta tanken på dem gör mig svimfärdig. De var groteska på ett sätt som ligger bortom såväl Poes som Bulwers föreställningsvärldar. De var skändligt mänskliga i sin allmänna utformning trots simhud mellan fingrar och tår, chockerande breda och slappa läppar, glasartade, utstående ögon, och andra drag som det är mindre angenämt att erinra sig. Underligt nog tycktes de ha blivit uthuggna med föga hänsyn tagen till proportionerna mellan dem själva och bakgrundens sceneri.

En av varelserna framställdes i färd med att döda en val, som bara var en aning större än varelsen själv. Jag lade som sagt märke till deras groteska utseende och sällsamma storlek, men jag fastslog också genast att det bara var frågan om inbillade gudomligheter hos någon primitiv stam av fiskare eller sjöfarare, en stam vars sista avkomlingar försvunnit i ett förflutet långt innan stamfadern till Piltdown- och Neanderthalmänniskan hade fötts. Fylld av skräck och vördnad inför denna oväntade inblick i en förflutet bortom fattningsförmågan hos den djärvaste antropolog, stod jag där och grubblade medan månen kastade underliga reflexer på den tysta kanalen framför mig.

Då plötsligt såg jag det. Med bara ett lätt skvalp som markerade dess ankomst till ytan, gled företeelsen inom synhåll ovanför det mörka vattnet. Oerhörd, lik en Polyfemus, och vämjelig, störtade det likt ett vidunderligt monster i en mardröm till monoliten, kring vilken det slängde sina enorma fjälliga armar, samtidigt som det böjde sitt vederstyggliga huvud och avgav säregna taktfasta läten. Jag tror det var då jag blev galen.

Jag minns inte mycket från min ursinniga klättring uppför sluttningen och klippan, och inte heller min sinnesförvirrade färd tillbaka till den strandade båten. Jag tror att jag sjöng en hel del, och skrattade underligt när jag inte kunde sjunga. Jag har obestämda minnesbilder av en stor storm strax efter det att jag nått fram till båten. I varje fall vet jag att jag hörde brak och dunder och andra ljud som naturen bara ger ifrån sig när den är på sitt vildaste humör.

När jag kom fram ur skuggorna igen var jag i San Francisco på ett sjukhus. Jag hade förts dit av kaptenen på det amerikanska fartyg som hade plockat upp min båt mitt ute i oceanen. I mitt delirium hade jag berättat mycket, men jag upptäckte att det jag hade sagt tillmätts föga intresse. Mina räddare visste ingenting om någon landhöjning i Stilla havet. Jag fann det inte heller nödvändigt att insistera på något som jag visste att de inte skulle tro på. En gång har jag sökt upp en ansedd etnolog. Jag roade honom med konstiga frågor om den ålderdomliga filistéerlegenden om Dagon, fiskguden, men då jag insåg att mannen var hopplöst konventionell, var jag inte påstridig.

Det är nattetid, särskilt när månen är bucklig och blek, som jag ser saker. Jag prövade morfinet: men drogen ger bara kortvarig lättnad och har fått mig i sina klor, så att jag är dess hopplöse slav. Så nu ska jag göra slut på alltsammans, sedan jag gett denna fullständiga redogörelse med information till mina medmänniskors hånfulla förnöjelse. Jag har ofta frågat mig själv om det hela inte kan ha varit en ren fantasm – ett hjärnspöke fött ur min feber när jag låg solstungen och yrade i den öppna båten efter det att jag flytt från den tyske örlogsmannen. Det har jag frågat mig själv, men som svar har det alltid kommit till mig en ohyggligt levande syn. Jag kan inte tänka på det djupa havet utan att rysa åt de namnlösa ting som just i detta ögonblick kanske kravlar och plumsar på den slemmiga flodbädden, dyrkar sina uråldriga stenbeläten och hugger ut sina egna avskyvärda avbilder på undervattensobelisker av blötlagd granit. Jag drömmer att de en dag kanske ska sticka upp ur böljorna för att i sina stinkande klor dra ner till sig resterna av en ynklig, krigstrött mänsklighet – en dag när land skall sjunka, och den mörka havsbottnen skall resa sig mitt i alltsammans som ett universellt tillhåll för onda andar och våld. Slutet är nära. Jag hör oljud vid dörren, som om en kolossal, slipprig kropp dunsade mot den. Det får inte finna mig.

Gode Gud, den där handen! Fönstret! Fönstret!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22