Caribbean Dream

Dec 29th, 2009 | By | Category: 2009-5, Novell

Av BERTIL ÖSTRÖM

——————

Född och uppvuxen i Måttsund (kusten av Norrbotten). Akademiker. Har arbetat mycket ute i u-länder. Lärare. Forskare. Har publicerat två böcker, båda läroböcker (en om vuxenstudier  Studera Mera, 1992, och en lärobok i tillämpad matematik för medicinsk personal, Rätt medicin, 2005). Har en tidigare parallell verksamhet som frilansande journalist; skrev många artiklar (populärvetenskap) för tidningen Arbetet, medan den fanns. Har publicerat ett rikligt antal kulturartiklar genom åren (Norrbottens-Kuriren, Dagens Nyheter, NSD m fl). Har publicerat ett oräkneligt antal vetenskapliga artiklar i internationella tidskrifter. Har publicerat en del poesi. Återvände till Norrbotten efter tjugosex år. Det här med novellerna är en ganska ny hobby; jag har över trettio stycken på lager.

——————

Lisa Da Beira arbetade som sjuksköterska på det nybyggda kryssningsfartyget Caribbean Dream. Det hade byggts på varv i Finland, och var utrustat med all den moderna teknik som fanns tillgänglig. Det var i sanning en dröm för sjöfarare, så till den grad att man inte alltid kom ihåg att man befann sig till sjöss. Swimmingpooler, skönhetssalonger, biografer, gym, massageinstitut, läkarmottagning, bibliotek; allt som en småstad på land kunde erbjuda fanns också där ombord. Plus gigantiska gyrostabilisatorer, vilka gjorde att rörelsen i fartyget knappt märktes, även vid hårt väder.

Lisa hette Svensson från början, men hon hade varit gift en kort tid med en portugisisk man, och bar nu namnet Da Beira. Dessutom hade hon på senare tid, när hon arbetade till sjöss i en helt internationell omgivning, börjat stava sitt namn Leesa. Det var enklare, annars trodde de flesta att hennes namn uttalades ’laisa’ efter engelsk sed, och hon ville helst fortsätta att heta Lisa med det svenska uttalet. Hon var född i Jämtland, i en liten by som hette Långvattnet. Hon var ganska grovt byggd, beigeblont hår, ganska brett, lite rundat ansikte, blå ögon. Och kroppen var stadig, kanske med några kilo för mycket i förhållande till längden. Det fanns något lite obestämt i hennes utseende. Hon var inte frånstötande, men inte heller tilldragande. Alldaglig, skulle man väl kunna säga om hennes utseende. Och så fanns det något lite trubbigt, lite grunt, i hennes minspel. Hon reagerade inte adekvat. Eller snarare lite stereotypt. Hon smålog lite, nästan vänligt, vid alla sorters tilltal från människorna i sin omgivning, rent oavsett vad saken gällde, eller vad tilltalet handlade om. Men hon var omtyckt som sjuksköterska ombord. Till och med väldig omtyckt av några. Det hade sin förklaring.

Leesa Da Beira hade en dotter i Sverige. Men dottern hade hon lämnat för många år sedan hos sin dåvarande sambo. En snäll och enkel man, som efter bästa förmåga tog hand om flickan, och som aldrig gjorde henne något ont, men som inte heller kanske hade kapacitet att bibringa henne några intellektuella intressen i livet. Men det gick bra för flickan ändå. Hon gick igenom de vanliga tonårsstadierna, med lite trots och lite strul, men det var snart över. Sedan blev hon en hästflicka. Hon red så ofta hon kunde, skötte om de tre hästarna hos en granne som hade travhästar, lärde sig köra, blev travkusk, och övertog så småningom i praktiken grannens häströrelse. Nu hade hon stadig pojkvän sedan många år, man kan nog säga att hon hade egen familj, även om hon ännu inte hade några barn.

Leesa hälsade på hos dottern och sin före detta sambo så ofta hon var hemma, och nu sedan dottern fått eget, hälsade hon enbart på dottern. Fast hon hade inget otalt med sin före detta sambo, som ju bodde granne med dottern på gården intill, och de hälsade vänligt på varandra och talades vid när de möttes ute, även om de inte längre umgicks regelbundet. Hennes före detta sambo hade skaffat en ny kvinna, från Thailand, men även med henne hade Leesa ett vänligt och avspänt förhållande när de träffades som grannar. Tidigare, när Leesa nyss hade lämnat dottern och sin sambo, så arbetade hon i några år i Norge som sykepleier på ett sjukhus i Nordnorge. Hon tjänade bra med pengar, och det var inte så långt att åka hem och hälsa på, vilket hon också gjorde, så ofta tiden tillät. Nu, när hon arbetade på kryssningsfartyg sedan många år, blev inte besöken hemma så frekventa. Men minst en gång om året var hon hemma, och hon sparade pengar för att så småningom kunna köpa sig en egen gård, helst i närheten av dottern.

Att Leesa tjänade bra med pengar, berodde på att hennes arbetsgivare, rederikoncernen Caribbean Moon med huvudkontor på Caymanöarna, och med sina sju kryssningsfartyg registrerade i Panama, väldigt gärna ville ha henne som sjuksköterska ombord under sina kryssningar. Varför visste ingen riktigt, inte ledningen heller, men ägaren som hade en särskild intuition för affärer, för vad hans kunder ville ha, hade vid några tillfällen märkt att kunderna ville ha just henne som sjuksköterska ombord. Vid olika tillfällen hade mycket välsituerade kunder, sådana som brukade hyra överdäckssviterna à tvåtusen dollar per dygn, frågat och antytt, ja sagt i klarspråk, att de skulle boka nästa resa om Leesa arbetade ombord. Och ägaren, som var en skicklig affärsman, ville inte veta hur det kom sig. Bara det faktum att Leesa drog till sig kunder räckte för honom. Här hade han en kundmagnet, men han behövde inte veta hur den fungerade. Han ville ha den kvar. Därför hade Leesa en lön ombord som var omkring tio gånger större än den rikliga månadslön hon hade tjänat på sjukhuset i Norge

Men faktum var att Leesa tjänade ännu mer pengar direkt från de kunder som brukade uttrycka sin uppskattning över att ha henne ombord. Nej, hon var inte prostituerad, inte alls. Långt därifrån. En del av hennes beundrande kunder var också kvinnor. Nej det låg till på ett annat sätt, som är lite svårt att förklara. Men man kan säga att hon hade en avsaknad av distans till sina medmänniskor. Man kunde komma henne hur nära som helst, på ett psykologisk eller på ett intimt plan. Man kan säga att hon saknade integritet. Inget var henne främmande. Hon ryggade inte för något, tog inte avstånd från något, hon hade inga tabun, inga gränser, inga förbjudna områden. Hon var öppen för alla typer av samtal, hon talade saklig och smått vänligt om vilka svåra saker som helst. Alla kunde anförtro sig. Hon tog emot. Och hon tog emot utan fördömanden, utan åsikter, utan att uttrycka någon kraftig medkänsla eller motkänsla. Bara en lagom svag känsla utgick från henne i alla de sammanhang hon hamnade i. Hennes sjuksköterskemottagning var öppen åtta timmar per dag, fem dagar i veckan. Och hennes tidlista var alltid fullbokad många dagar i förväg. Hon hade inte något direkt att göra med läkarmottagningen vägg i vägg; fartygsläkaren hade en egen mottagningssköterska, som skötte alla hans bokningar och allt det administrativa omkring honom. Men ibland hände det att Leesa fann saker hos dem som sökte henne på mottagningen, som hon remitterade till läkaren. De hade ett gott samarbete. Och faktum var att läkaren var en av dem som sökte henne på mottagningen. När han behövde tala om sig själv. Och när han behövde tala om saker som direkt rörde deras yrken ombord så sökte han henne även ibland rent privat för ett samtal under hennes frivakter.

Nej, nyckeln till Leesas popularitet och ekonomiska framgång var av ett annat slag. Den hade att göra med en sorts diskretion hos henne. En förmåga att inte uppmärksamma saker för mycket, att inte göra så stor affär av saker, att förbigå vissa saker som om hon inte hade lagt märke till dem. En dam, en av stamkunderna på deras kryssningar, med lite problematik av fetma och en diabetes typ A, hade vid en undersökning klagat på smärta i ljumskarna. Leesa palperade för att undersöka om lymfkärlen var svullna, vilket kunde tyda på betydligt alvarligare saker, i värsta fall någon form av cancer. Men allt var normalt, lymfkärlen var normala, ingenting verkade onormalt. Smärtan kunde möjligen härröra från en för stor ansträngning, helt enkelt en träningsvärk, vid övningar på testcykeln i gymmet dagarna innan. Men Leesa märkte, när hon noggrant gick igenom konstitutionen i ljumskarna att kvinnan reagerade starkt på ett annat plan, hon vred huvudet åt sidan, det fanns en stark anspänning i hennes ansikte, en sorts frustration speglades, hon hade starka spänningar runt vulvan och den täta hårpälsen över hennes sköte darrade lite. Leesa lade, fastän lite som i förbigående, sin hand fast över hårkullen, rörde den lite som i en oval några gånger och skakade sedan till lite häftigare några gånger, varvid kvinnan riste till och reste sig en aning mot henne som i en båge uppåt, för att sedan med ett gnyende sjunka tillbaka igen och slappna av fullständigt. Det var som om en urladdning hade skett, som om en tung last hade tippats av. Leesa låtsades som om ingenting särskilt hade inträffat, tog bara en av de stora vita handdukarna som låg vid undersökningsbritsen och täckte kvinnans lår och mage med den, och gick sedan ut en stund i det lilla sidorummet. Strax kom hon tillbaka, och sade till kvinnan att hon kunde klä på sig igen, att hon inte hittat några som helst tecken på sjukdom, att allt var friskt och bra. När kvinnan hade klätt på sig och var beredd att gå, så log Leesa vänligt mot henne och sade att hon var välkommen tillbaka. Att det allra trevligaste man kunde ha som sjuksköterska var när man hade friska och fina patienter som hon. Dagen efter hade hon en check utskriven på femtusen dollar till sig personligen, och en ny tidsbokning från kvinnan.

Vid ett annat tillfälle hade hon en lite äldre manlig patient som inte hade några påtagliga besvär för egen del, men han ville prata. Behövde en psykoterapeut, sade han. Leesa sade vänligt att hon i och för sig inte var utbildad terapeut, men att hon gärna lyssnade och gav de råd hon kunde. Det visade sig att hans bekymmer främst gällde hans fru. Hon var också lite till åren kommen, och han kände, med ett uttalat tyvärr underströk han, att hans attraktion till henne inte längre var så stark längre. Leesa tog genast tag i problematiken. Hon sade direkt att hon kunde ordna med Viagra för honom från läkemedelsförrådet. Om han ville kunde hon remittera honom till läkaren dörr i dörr. Men om han tyckte det var besvärligt att tala med flera olika personer, så kunde hon själv ordna tabletter till honom, utan att han behövde tala med läkaren. Han nickade. Hon förklarade också noga att tabletterna i sig inte hjälpte om det bara gällde lusten, om lusten var för svag. Tabletterna gällde bara förmågan. Bara om han hade en attraktion, så kunde förmågan återställas med Viagra. Han lovade att tänka igenom hur det egentligen var med den saken. Och så tog han upp sitt nästa problem, hans begynnande diabetes. De gick tillsammans igenom vad han kunde göra när det gällde livsstil. Leesa påpekade att fartygsköket hade en utmärkt vegetarisk kompetens. De gick igenom och skrev ner tillsammans en veckomeny för honom med enbart grönsaker och fisk, som han skulle lämna till fartygsköket, de gick igenom ett träningsprogram som han skulle genomföra i gymmet varannan dag utom på helgen. När han gick gav hon honom diskret i handen två stycken Viagratabletter av den högsta styrkan, och hon lovade honom att inte tala med läkaren om Viagra, det skulle stanna dem emellan. Men hon skulle remittera honom till läkaren angående hans begynnande diabetes för att få även dennes bedömning av livsstilsråden beträffande kost och motion. Några dagar senare mötte Leesa honom i koridoren, när hon stängde sin mottagning. Han kom henne till mötes, lämnade över ett litet kuvert, gav henne en lätt kram, och gick vidare. Kuvertet innehöll en check på fyratusen dollar ställd till henne personligen, och en liten handskriven lapp med texten ’Det var inget fel på lusten’. Under stod det ’PS. Behöver några tabletter till + önskar ny tid för samtal’.

Och så där höll det på. Och hennes rykte spred sig bland passagerarna. Leesa blev en biktmor och en samtalspartner och en terapeut och en medmänniska. Hon tog emot allt, tröstade alla, talade med alla, talade om allt. Men på sitt bara halvengagerade sätt, sitt lite svala, lite avmätta, lite bara delvis intresserade sätt. Men ändå var hon omedelbar, ryggade inte, förstod deras problematik, såg genast om den gällde själen eller kroppen. Passagerarna älskade henne. Det var på den här resan, vid jultid, efter bara ett par dagars kryssning, som hon fick sin svåraste uppgift som sjuksköterska ombord. En uppgift, som när den väl var avklarad, också fick henne att gå iland för alltid. Det var en man. Han var mitt i livet, lite över femtio, solbränd, vältränad, med ett attraktivt yttre. Men han var märkt av döden. Han var amerikan, hette Gary. Han kom till henne på en bokad halvtimme. Den räckte inte alls. Leesa gjorde något för henne mycket ovanligt; hon avtalade att de skulle fortsätta samtalet genom att äta middag tillsammans i matsalen samma dag. Det blev ett mycket långt samtal. Klockan tio på kvällen satt de fortfarande i samspråk, när de övriga middagsgästerna vid borden runt omkring hade glesnat till nästan inga alls. Gary ville ha hjälp att dö. I och för sig behövde han ingen hjälp, han hade en cirrhos, hans lever var slut, han hade fått högst tre månader till att leva. Hans plan var enkel. Han hade tänkt hoppa överbord från fartyget. Gå upp i naturen, gå in i kretsloppet. Försvinna utan spår. Han var rik, hade ärvt en förmögenhet redan i sin ungdom, när föräldrarna omkom i en bilolycka. Nå, inte så vettlöst rik, men rik. Hans pengar skulle ha kunnat räcka för flera livstider. Men han hade bara fått drygt en halv livstid till sitt förfogande. Och han hade inga egna arvingar. Ingen heller som han tyckte hade gjort sig förtjänt av hans pengar. Men att bara försvinna utan vidare, utan förberedelser, utan att någon visste om det, kändes så trivialt. Han ville tala om det, ha samtal för att försöka ge det hela en vackrare ram, söka en sorts mening i det han egentligen tyckte var meningslöst. Och, helst av allt skulle han vilja ha roligt när han dog. Nej, inte sex, det hade han haft nog och övernog av under sina år. Med både män och kvinnor. Nej han skulle vilja leka. Leka så som barn gör. Leka, finna sitt barnasinne, gå upp i en glad lek till det ögonblick han dog. Helst omärkligt utan att förstå det, bara gå över från leken till döden på ett ögonblick. Han hade journaler och dokument som visade att han talade sanning. Och Leesa kunde se av olika tecken på hans kropp att han hade en långt gången cirrhos. Att hans tid var ute inom kort. Det var sorgligt. Han skulle komma att fråga henne om hon ville leka med honom tills han dog. Det kom att bli både hennes prövning och hennes lycka.

Caribbean Dream stävade ut mot öppet hav efter ett strandhugg i Chile, en halv dag i hamnen i Valparaiso. Rederiet var inte alltför angeläget om långa vistelser i land. Det var bättre för dem om passagerarna spenderade sina pengar på de rika utbud av aktiviteter som fanns ombord. Stilla Havet var denna dag verkligen stilla. Caribbean Dream gick ut över Stilla Havet för halv maskin, av samma orsak; det var aldrig bråttom under kryssningar, tvärtom. Ordförande Maos devis, som han lånat av Sokrates och flera tidigare tänkare, gällde här i allra högsta grad : ’det är vägen som är målet’. Det vill säga; ett kryssningsfartyg var egentligen inte på väg någonstans. Det var själva kryssningen som var upplevelsen. Caribbean Dream skar vattenytan i jämn fart över ett blankt hav. Det var paradisiskt. Målet just nu var Galapagosöarna. För ännu ett kort strandhugg, några timmar på redden, med möjlighet att gå iland en stund med hjälp av mindre båtar, för dem som så önskade. Den leversjuke Gary och sjuksköterskan Leesa Da Beira satt intill varandra i var sin solstol på akterdäck och samtalade. Gary kände alldeles klart i sin kropp att hans slut var nära. Och han hade hur som helst bestämt sig för att avsluta det nu. Det var därför han hade köpt resan. Den här kryssningen skulle bli hans sista upplevelse. Han hade ett förslag till Leesa. Han ville att hon skulle följa med honom till hans hytt. Han skulle rita, skriva och förklara. De reste sig upp, lämnade parasollerna som hade skuggat dem från den varma klara solen. De stod en stund och såg ut över havet. Chiles horisontlinje kunde inte ses, ja inte ens Andernas höga kam kunde längre skönjas akterut. Överallt runtom var det öppet hav. Ljusblått i det blåvita diset. Stilla. Då och då skar ryggfenan från stora hajar en lång sträcka över den blanka havsytan. Annars syntes inget liv. Gary tänkte en stund på hajarna, dessa märkliga primitiva urdjur, som inte ens var fiskar, som utgjorde en mycket tidigare utvecklingskedja, långt före fiskarnas tillkomst. Hajarna var en relik från en avlägsen urtid, från dinosauriernas epok på land. En haj måste röra sig ständigt genom vattnet, annars dör den. Den har inga gällock som kan föra syrerikt vatten över gälarna, den måste simma ständigt för att få syre, simma utan uppehåll, i hela sitt liv. Han kom på sig med att stå och önska att han blev uppäten av hajar, det skulle vara ett vackert sätt för ett återinträde i naturens kretslopp. Han hade ju ändå bara dagar kvar i det här livet. Och något annat liv trodde han inte på. Han räknade med att de atomer och molekyler som nu utgjorde hans kropp skulle komma att ingå i nya konstellationer i levande och döda ting. Men just han, just Gary, skulle inte finnas mer.

Inne i Garys rymliga hytt slog de sig ner vid det mindre väggfasta bordet. Han ville visa henne sin ekonomiska situation, hur han tänkt sig att avsluta sin ekonomi, och framföra sitt förslag till henne. Det visade sig att han redan hade gjort en donation och skänkt bort hälften av sin förmögenhet, tre miljoner dollar, till stadsdelsförvaltningen i Greenwich Village i New York där han bodde. Med instruktioner om att allt skulle gå till insatser för barnen i området. Till upprustning av lekplatser, till ett utomhusbad för svalka under stekheta sommardagar, till cyklar och till leksaker och fritidsvistelser för fattiga och utsatta barn i området.

– Barnen är de enda som har brytt sig om mej, sade Gary. De enda som har sett mej. De brukade be mej spela basket med dem vid nätkorgen på gårdsplanen. Jo, för att jag är lång, givetvis, dubbelt så lång som de var. Men jag brukade spela i mittfältet, lära dem passningsspelet men låta dem göra målen. De älskade mej verkligen. Brukade klänga på mej. Bad mej spela kula med dem. Det gjorde jag. Bad mej följa dem hem till porten när de var rädda för barn från andra områden, eller när det började mörkna och de inte vågade gå hem själva. Barnen var mitt egentliga liv. Att leka med barnen i kvarteret har varit min största glädje som vuxen.

– Resten ser Du här, fortsatte han, och visade henne ett kontoutdrag. Ganska exakt tre miljoner dollar. Vad är det i din valuta?  Nitton miljoner kronor ?  Kanske tjugo. Jag ger dem till dej. Det är utan villkor. Jag känner att jag bara har någon dag kvar. Inget läge att förhandla.

Han tystnade, skrev ut en check på beloppet i hennes namn. Han sköt över checken till hennes sida, på bordet framför henne. Han sköt också över ett vitt kuvert utan text. Det är ett brev som förklarar mitt handlande, undertecknat av mej. Ifall du på något sätt senare skulle bli misstänkt för något, för att ha medverkat i mitt beslut. Du får också nyckeln till min bostad i Greenwich Village, ifall du skulle vilja stanna där en tid. Om du inte vill så behövs det inte. Hyran är betald i tre månader. Sedan återgår den till hyresvärden.

– Nu har jag två önskningar sa han. Lek med mej. På lördag, i övermorgon, lever jag troligen fortfarande. Då är du ledig. Då är vi ännu inte framme på Galapagos. Lek med mej hela lördagen. Så som jag lekte med barnen hemma. Sedan, hjälp mej från livet. Tala inte om hur. Du är sjuksköterska. Du kan många sätt. Jag vill inte veta hur. Hjälp mej bara ut ur livet medan vi ännu leker.

Leesa hade sett på honom oavbrutet hela tiden som han talade. Hon förstod att han menade allvar. Hon bedömde att han var vid sina sinnens fulla bruk. Hon fortsatte att betrakta honom och hon nickade sakta.

– Jag ska försöka, sade hon. Jag ska göra mitt bästa.

– Och hjälper du mej . . .  ut . . .  ur livet ? frågade Gary.

– Ja, sade Leesa dröjande, jag hittar på något.

Gary och Leesa kramade varandras händer länge, länge. Så tog hon checken, nyckeln och kuvertet, och gick till sin egen hytt.

På fredagen ordnade Leesa flygbiljetter. Hon skulle mönstra av direkt vid ankomsten till Galapagos på söndagen och flyga till Quito, och sedan vidare till New York. Hon visste inte om hon skulle stanna någon tid i Greenwich Village. Men hon trodde inte det. Det kändes inte meningsfullt, och inte heller möjligt, att bättre lära känna en person som då redan skulle vara död. Troligen skulle hon fortsätta vidare hem till Sverige, utan uppehåll. Hon kontaktade också rederiet och meddelade att hon måste avbryta arbetet denna resa, och åka hem på grund av privata händelser i familjen. Men inom sig visste hon att hon aldrig skulle arbeta på deras kryssningsfartyg mer. Det var med en sorts sorg. Hon tyckte i grunden om sitt arbete. Men livet hade gett henne en ny möjlighet, erbjudit en annan väg i hennes liv.

På lördagsmorgonen tog hon med en frukostbricka för dem båda och väckte Gary i hans hytt med frukost på sängen. Det var en överraskning, hon hade inte meddelat honom i förväg. Han riktigt strålade av glädje när hon kom. Det här var hans dröm; att bli sedd. Att bli uppmärksammad, att någon kom och  besökte honom utan att det var avtalat. Som en vän som råkar vara i närheten och bara tittar förbi. Några sådana vänner hade han inte annars.

– Vi ska leka du och jag, sade Leesa, när juice och yoghurt och varma bröd med marmelad var avklarade. Vi ses i relaxen om tjugo minuter. Jag har bokat den bara för oss. Du ska ha badbyxor.

Hon tog brickan och gick tillbaka. Sedan gick hon till sin hytt och satte på sig sin baddräkt, den i klara färger med rederiets logga på, som hon brukade ha när hon hade sjukgymnastpatienter i varmvattenbassängen. Hon hade bokat hela avdelningen med den salta varmvattensbassängen som höll över trettio grader, med en salthalt som i Döda Havet. Plus relaxen. Det var inga problem med det, hela avdelningen var ändå stängd när det var lördag, de hade inga patienter för saltvattensbehandling just nu, och hela anläggningen var hennes ansvarsområde i arbetet. Hon hade meddelat städledningen ombord att hela avdelningen var abonnerad och att hon inte ville bli störd under dagen. Gary kom efter tjugo minuter, iklädd badbyxor, som hon bett honom om. Hon tog med honom bort till bubbelpoolen där hon hällde i en bägare skum. Sedan satt de i det växande skummet och samtalade i vänlighet och samförstånd om livets små saker. Om hobby, om intressen, om böcker och teater. Sedan tvålade hon in hans sjuka och försvagade kropp med en särskild flytande tvål för barn.

– Nu doftar du som en baby, sade hon.

Utan att ta bort tvålen ledde hon honom uppför trappan till rutschbanan som mynnade ut i den varma saltvattenbassängen. Rutschbanan var ganska lång, gick i vindlingar och på slutet genom en tub, ett vridbart slutet rör, innan det upphörde strax över vattenytan i bassängen.

– Det går fortare med tvålen, sade Leesa. Jag går ner och tar emot dej, åk när jag ropar.

Hon gick ut i det varma salta vattnet och bort till rörets mynning. Gary ropade av förtjusning redan längs vägen i de branta böjarna och kasten längs vägen ner. Han kom med en väldig fart ut ur röret, och en kaskad av varmt saltvatten sköljde över henne när hans fart bromsades upp i bassängen. Hon tog honom och ställde honom upp i det en och en halv meter djupa vattnet i bassängen, och kramade honom en stund. Han frustade, han strålade. Så gick han genast uppför trappan och slängde sig ner i rutschbanan igen. Och igen tog hon emot honom och kramade honom en stund, och han gick upp igen för åk efter åk i den glatta banan. Framåt elvatiden på förmiddagen började Gary bli trött. Hans sjuka kropp orkade inte lika mycket som förr. Leesa hade en ishink på bassängkanten, och ur den tog hon flaskan med champagne och smällde iväg korken ut över bassängen. Hon hällde upp av champagnen i två höga glas som hon hade med sig, lite, lite åt sig själv, ett fullt som flödade över åt Gary. De skålade för lyckan, drack ur, och hällde upp en ny omgång, på samma sätt; lite till henne, överfullt till honom.

Gary började bli lite lummig, och han var påtagligt trött. Värmen i bassängen, och ansträngningen att gå uppför trappan och åka gång på gång, plus verkan av champagnen försvagade krafterna i hans pinade kropp. Han tog den tomma champagnebuteljen, och läste på etiketten innan han ställde tillbaka den i ishinken. Han sluddrade lite.

– Gula Änkan, sade han. Är det du? Snart?

Hon svarade inte. Log bara mot honom och kramade honom länge.

– Orkar du åka en gång till, frågade hon.

– Tror det, svarade han.

– Stanna där uppe tills jag ropar, sade Leesa. Jag har en överraskning till dej.

Han gick med lite ostadig steg uppför trappan. Leesa gick in i maskinrummet intill bassängen. Caribbean Dream hade en anordning för bad ute i öppet hav, när fartyget låg stilla. En sensation som de ibland, i varma vatten, kunde erbjuda sina passagerare på begäran. Det gick att vrida om den yttersta delen av tuben längst ner på rutschbanan så att den mynnade utanför fartyget strax över vattenytan. Det gick också att fälla ut ett skyddsnät, en sorts nätkasse med botten och väggar och en flytande kant, som de badande fick hålla sig inom. Den var också ett skydd mot hajar, eftersom utebaden alltid skedde i varma och därför ibland hajrika vatten. Det fanns också en liten observationsplattform där fartygets badvakter höll ett öga på de badande i nätbassängen, så att inga missöden kunde inträffa. Leesa vred om rutschbanans tub så att den mynnade utanför fartyget. Men hon fällde inte ut skyddsnätet. Det skulle inte heller ha gått att fälla ut, nu när fartyget var under gång framåt i sin marschfart av tolv knop. Hon gick ut till bassängen, och ropade upp till Gary att han kunde komma. Sedan gick hon ut på den lilla plattformen. Man kunde redan se Galapagosöarna i riktning framåt, som en mörkblå rand vid horisonten. Gary kom ut ur tuben på fartygssidan, lite slapp, men med ett oförändrat förtjust uttryck, och försvann under havsytan. Strax efter kom hans kropp upp igen i turbulensen från propellrarna efter fartyget. Ett tiotal hajfenor styrde omedelbart mot den plats där han syntes i vattnet. Vattnet kokade upprört en kort sekund på den plats där han hade synts, men snart var allt lugnt. Hajfenorna syntes inte längre. Hajarna fanns längre ner i vattnet, delande på det oväntade rov som de hade funnit. Gary hade snabbt, och utan att veta om det, gått in i naturens kretslopp, precis som han hade önskat.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22