BRASAN I LONDON

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-2, Novell

Av Arnold Bennet

Häromåret utannonserade The Mysterious Bookshop på Manhattan till försäljning The Loot of Cities som kom ut 1904. Dels ett inbundet exemplar och dels ett häftat. Båda betingade 4500 dollar. Författare var engelsmannen Arnold Bennet (1867-1931), som i denna novellsamling lanserade Cecil Thorold, en miljonär som gärna använde sig av brott för att komma åt brottslingar. Översättningen av The Fire of London är gjord av Bertil Falk.

”Ni har telefon, sir.” Mr. Bruce Bowring, verkställande direktör på Consolidated Mining and Investment Corporation (kapital två miljoner i pundaktier, som stod i tjugosju pund och sex pence), vände sig om och såg grinigt rakt över det av elljus upplysta utrymmet i sitt överdådiga privatkontor på privatsekreteraren som tilltalat honom. Mr. Bowring i skjortärmarna framför en florentinsk spegel borstade håret med samma omsorg som en mor som misslyckats med att uppfostra större delen av en stor familj.

”Vem är det?” frågade han, som om detta var det näst sista strået för honom. ”Klockan är nästan sju denna fredagskväll!” tillade han martyrlikt.

”Jag tror att det är en vän, sir.”

Den medelålders finansiären släppte sin guldinfattade borste och vadade genom den orientaliska mattans djupa massa till telefonkabinettet och stängde dörren om sig.

”Hallå!” tilltalade han telefonen, besluten att inte låta arg. ”Hallå! Är nån där? det här är Bowring. Vem är ni?”

Nrrr”, viskade den svaga, omänskliga rösten i hans öra. ”Nrrr. Cluck. Jag är en vän.”

”Hur var namnet?”

”Inget namn. Jag tror att ni kanske vill veta att ett planerat rån ska försökas i kväll i ert hus på Lowndes Square, en stöld av kontanter – och det före klockan nio. Nrrr. Jag tänkte att ni kanske ville veta det.”

”Ah!” sa Mr. Bowring till telefonen.

Det halvhjärtade utropet var allt han lyckades åstadkomma till att börja med. I telefonhyttens instängda värme och tystnad ingöt detta meddelande, som gåtfullt kom till honom från Londons stora vidsträckta okända, en plötslig och sjuk fruktan i honom för att hans makalöst organiserade schema skulle gå galet i sista ögonblicket. Varför denna kväll av alla kvällar? Och varför före klockan nio? Kunde det vara så att hemligheten läckt ut?

”Har ni några fler intressanta detaljer? frågade han och ansträngde sig att låta orubblig och muntert kallsinnig.

Men det kom inget svar. Och när han efter viss svårighet får flickan i växeln att avslöja numret som samtalet ringts från, så fann han att den andre deltagaren i samtalet använt en offentlig telefon på Oxford Street. Han återvände till sitt rum, tog på sig sin bonjour, tog ett stort kuvert från en låst utdragslåda och stoppade det i fickan och satte sig ned för att tänka en smula.

Vid denna tidpunkt var Mr. Bruce Bowring en av de mest berömda trollkarlarna i The City. Han hade börjat tio år tidigare med bara en sidenhatt och ur denna tomma hatt hade han först plockat fram Hoop-La Limited, en sydafrikansk guldgruva med många stämplar och en ständig ström av återbäring. Därefter Hoop-La No. 2 Limited, en gruva med lika många reinkarnationer som Buddha och sedan en bländande serie av gruvor och gruvkombinationer. Ju mer hatten tömdes, desto mer fanns det i den, och de objekt som kom ut (som nu omfattade huset vid Lowndes Square och ett perfekt drömställe i Hampshire) blev hela tiden större och trollkarlen blev alltmer imponerande och övertygande och publikens applåder allt mer entusiastiska. Slutligen plockades i en unik demonstration och med uppkavlade ärmar, som visade att det inte förelåg något skoj, C.M.I.C. upp ur hatten en sorts enorm Union Jack-flagga, som inneslöt alla de andra objekten i sin praktfulla famn. Aktierna i C.M.I.C kallades kärleksfullt i Kaffircirkusen för ”Solider”. De ynglade av sig frikostigt genom oregelbundna utdelningar, till största delen intjänade genom emissioner och spekulationer. Cirkusen trodde på dem. Och inför det årliga aktieägarmötet som skulle hållas påföljande tisdag kväll (med trollkarlen i högsätet och hatten på bordet) hade marknadspriset, efter en nedgångsperiod, stärkts.

Mr. Bowrings funderingar avbröts snart av ett telegram. Han öppnade det och läste: Kocken är full igen. Äter middag med dig på Devonshire klockan sjuochtrettio. Omöjligt här. Har ordnat med bagaget. – Marie. Marie var Mr. Bowrings hustru. Han sa till sig själv att telegrammet fick honom att känna sig lättad. Han kramade det och hans humör steg. I vilket fall så kunde han nu skratta åt rånhotet eftersom han nu inte behövde komma i närheten av Lowndes Square. Han tänkte på vilket underbart fenomen Försynen var när det kom till kritan…

”Äsch då”, sa sekreteraren, som helt diskret sympatiserade med sin arbetsgivare som var ett offer för en rumlare till kock. ”Jag antar att ni som vanligt åker ner till Hampshire över natten, sir?”

Mr. Bowring svarade att han skulle göra det och att allt tycktes vara klart inför mötet och att han skulle vara tillbaka på måndag eftermiddag eller allra senast mycket tidigt på tisdagen.

Med några avslutande instruktioner och med den där örnblicken runt sitt eget rum och de omgivande rummen, som en verkligt effektiv företagschef aldrig avstår från när han lämnar kontoret över veckoslutet, lämnade Mr. Bowring helt lugnt, men ändå magnifikt, de fina lokalerna på C.M.I.C.

”Varför telegraferade Marie i stället för att ringa?” undrade han medan ett tvåspann gråa hästar skyndsamt förde honom och hans kusk bort mot Devonshire.

Devonshire Mansion, en ljus byggnad i elva våningar i Foster-and-Dicksee-stil med järnkonstruktioner av Homan, hissar från Waygodd och dekorationer av Waring och med terrakotta ligger i utkanten av Hyde Park. Det är en sammansatt byggnad. Dess fundament står fast förankrat ovanför tunnelbanan. Där ovanpå ligger vinkällaren, sedan det stora tvättutrymmet och därpå (en rad fönster som knappt når upp till gatunivån) en sportklubb, ett biljardrum, en grillbar och en cigarettförsäljare vars namn slutar på ”opoulos”. På första våningen ligger den berömda Devonshire Mansion Restaurant. Som alltid i London, finns det bara en restaurang där man, om man nu är den helt korrekta personen, ”kan äta en anständig måltid.” Stället flyttar från säsong till säsong, men det finns aldrig mer än ett sådant ställe i taget. Denna årstid råkade det vara Devonshire. (Devonshires chef hade uppfunnit måltider, tripes à la mode de Caën och dessa måltider var en succé.) Följaktligen åt alla korrekta människor självklart på Devonshire eftersom det inte fanns någon annan passande plats att gå till. Restaurangens popularitet påverkade gynnsamt efterfrågan på de möblerade sviterna nio våningar ovanför restaurangen. De var alltid uthyrda och de himlastormande vindsutrymmena där tjänarna tog av sig sina smarta livrén och blev mänskliga igen, innehöll en hel del välstånd. Restaurangens popularitet utövade också ett välgörande inflytande över Kitcat Clubs status, som var det ställe där tuppar och hönor av senaste modellen höll ”hus” på tredje våningen.

Det var straxt efter klockan halv åtta som Mr. Bruce Bowring högdraget besteg den pampiga trappuppgången till denna överflödets tillflyktsort och stannade upp för ett ögonblick framför den kolossala eldstaden högst uppe (september var omild och brasan brann trivsamt) för att fråga hovmästaren om Mrs. Bowring beställt ett bord. Men Marie hade inte anlänt – Marie, som aldrig kom för sent! Osäker och harmsen gick han eskorterad av hovmästaren till den glittrande Salle Louis Qatorze och valde, med hänsyn till sin morgonklädsel, ett bord som halvt skymdes av en onyxpelare. Trots att det var september var det stora rummet lagom fyllt med fagra damer och dominerande män. Omedelbart därpå intog ett ungt par (mannen snyggare och bättre klädd än kvinnan) rummet på andra sidan pelaren. Mr. Bowring väntade i fem minuter, varpå han beställde in Sole Mornay och en flaska Romanée-Conti och därpå väntade han i ytterligare fem minuter. Han kände en viss oro för hustrun och ville inte börja utan henne.

”Kan du inte läsa?” Det var den unge mannen vid det andra bordet som höjde sin röst mot en vindögd lakej som höll en telegramblankett i handen. ”Solider! Solider!”, min vän. ”Sälj – Solider – till – vilket – pris – som – helst – i morgon – och på – måndag!” Fattar ni? Så skicka det då omedelbart.”

”Jag förstår, my lord”, sa lakejen och flydde. Den unge mannen stirrade fixerat men frånvarande på Mr. Bowring och tycktes se rakt igenom honom på tapeten i bakgrunden. Till sin egen förtrytelse rodnade Mr. Bowring nu. Delvis för att dölja rodnaden och delvis för att det nu var kvart i åtta och han hade ett tåg att hinna med, sänkte han ansiktet och högg in på sjötungan. Några minuter senare återvände lakejen, gav den unge man lite växel och förvånade Mr. Bowring genom att avancera mot honom och lämna över ett kuvert ett kuvert som var försett med ”Kitcat Club” på fliken. Inne i det låg ett meddelande nedklottrat med hans hustrus handstil och löd:

Jag har just kommit. Försenad av bagaget. Jag är för nervös för att gå till restaurangen och äter en kotlett här uppe. Ensam. Stället är lyckligtvis tomt. Kom och hämta mig så snart du är klar.

Mr. Bowring suckade argt. Han avskydde sin frus klubb och denna successiva serie av telefonsamtal, telegrafmeddelanden och kalligrafi retade upp honom.

”Inget svar!” utbrast han och vinkade han till sig lakejen. ”Vem är gentlemannen med damen vid bordet här intill?”

”Jag är inte helt säker, sir” kom det framviskade svaret. ”En del säger att han är den starke mannen på Hippodromen medan andra påstår att han är någon sorts amerikansk miljonär.”

”Men ni tilltalade honom my lord?”

”Just då trodde jag han var den starke mannen”, sa lakejen och drog sig tillbaka.

”Min nota!” krävde Mr. Bowring ilsket av uppassaren och samtidigt reste sig den unge gentlemannen och hans följeslagerska och gick.

Vid hissen fann Mr. Bowring att det var den vindögde lakejen som skötte ruljangsen.

”Är ni hisspojke också?”

”I natt är jag det, sir. Jag är så många saker. Faktum är att den vanlige hisspojken har fått några timmar ledigt – han har just blivit far till tvillingar.”

”Nå – ta mig till Kitcat Club.”

Hissen tycktes skjuta långt upp och Mr. Bowring trodde att lakejen tagit fel på våning, men när de nådde korridoren såg han mitt emot på ingången de kända orden i guld ”Bara för Kitcat Clubs medlemmar”. Han sköt upp dörren och gick in.

I stället för den välbekanta vestibulen till sin hustrus klubb upptäckte Mr. Bowring ett litet förrum och bortom skymtade han genom en dörröppning, halvt avskärmad av ett draperi ett överdådigt, rosenrött upplyst sällskapsrum. Vid dörren, med ena handen på draperiet stod den unge mannen som tvingat honom att rodna i restaurangen.

”Förlåt”, sa Mr. Bowring stelt, ”är detta Kitcat Club?”

Den andre mannen avancerade mot ytterdörren med sina lysande ögon fästa på Mr. Bowrings blick. Hans arm försvann ut bakom dörrposten och återvände med guldtexten. ”Nej, det här är inte alls Kitcat Club”, svarade han. ”Det är min lägenhet. Kom in och sitt ner. Jag väntade på er.”

”Det tänker jag inte alls göra”, sa Mr. Bowring hånfullt.

”Men om jag säger att jag vet att ni tänker rymma fältet i kväll, Mr. Bowring – ”

Den unge mannen log älskvärt.

”Rymma?” Finansmannens ryggrad blev plötsligt sladdrig.

”Jag använde det ordet ja.”

”Vem fan är ni?” fräste finansiären och tvingade sin ryggrad att stelna igen.

”Jag är ’vännen’ i telefonen. Jag ville alldeles särskilt ha hit er till Devonshire i kväll och jag trodde att fruktan för ett rån vid Lowndes Square skulle säkerställa er ankomst hit. Jag är den som fabricerat historien om den berusade kocken och uppmuntrat er med ett telegram undertecknat ’Marie’. Jag är humoristen som med hög röst låtsades skicka iväg telegrafiska instruktioner att sälja ”Solider” i avsikt att iakttaga er hållning under testet. Jag är experten som förfalskade er hustrus handstil på ett brevpapper från Kitcat. Jag är beskyddare till den vindögde lakejen som nyss förde er för högt upp med hissen. Jag är skaparen av dessa guldbokstäver, en exakt kopia av den genuina skylten två våningar under oss, som fick er att komma in på besök. Enbart skylten kostade mig nio-och-sex. Tjänarens livré gick på två pund och femton pence. Men jag struntar i utgifterna när jag med hjälp av generösa utlägg kan undvika våld. Jag hatar våld.”

Han viftade långsamt fram och tillbaka med skylten.

”Och min fru –”, stammade Mr. Bowring i panikartat raseri.

”Är troligen på Lowndes Square och undrar vad som i hela fridens namn har hänt med er.”

Mr. Bowring drog in andan, erinrade sig att han var en stor man och lugnade sig.

”Ni måste vara galen”, anmärkte han tyst. ”Öppna genast den här dörren.”

”Kanske”, medgav främlingen självkritiskt.

”Kanske en sorts galenskap. Men kom in och sitt ner. Vi har ingen tid att förlora.”

Mr. Bowring stirrade på det stiliga ansiktet med dess fina näsborrar, stora mun och fyrkantiga, rena haka och de svarta ögonen, det svarta håret och den långa svarta, mustaschen. Och han lade märke till de långa, tunna händerna. ”Dekadent!” blev hans slutsats. Icke förty, och fast det var med en min av eftergivenhet inför en galnings infall, så böjde han sig faktiskt för främlingens begäran. Det var ett vackert Chippendale-sällskapsrum som han steg in i. Nära härden, som en liten brasa tillförde ett glättigt intryck, fanns två fåtöljer och mellan dem ett litet bord. I bakgrunden stod en fyrdubbel skärm som skydd mot drag.

”Jag kan bara ge er fem minuter”, sa Mr. Bowring och satte sig ned auktoritativt.

”Det bör räcka”, svarade främlingen, som också satte sig ned. ”Ni har i er ficka, Mr. Bowring – förmodligen i er bröstficka – femtio stycken sedlar om tusen pund vardera från Bank of England och ett antal mindre sedlar som uppgår till ytterligare tiotusen pund.”

”Nå?”

”Jag måste be er om de förstnämnda femtio.”

Där Mr. Bowring satt i tystnaden i det rosafärgat upplysta sällskapsrummet, tänkte han på hela Devonshire Mansion med dess ändlösa korridorer och oräkneliga rum, dess kvadratkilometrar av mattor, dess skogar av möbler, dess guld och silver och dess juveler och dess viner, dess vackra kvinnor och dominerande män – hela detta surrande mikrokosmos skapat under den enhälliga förevändningen att den heliga äganderätten var en naturlag. Och han tänkte på hur förbryllande det var att han infångats här, hjälplös, mitt i denna ändlösa förevändning och tvingas att medge att den heliga äganderätten var en rent konstlad konvenansregel.

”Med vilken rätt ställer ni detta krav?” frågade han, djärvt sarkastiskt.

”Med den rätt som mina unika kunskaper ger mig”, sa främlingen med ett ljust leende. ”Lyssna till vad bara ni och jag vet. Ni har kommit till slutet av tjudret. Consolidated är i samma läge. Ni har bakom er ett förflutet som huvudsakligen består av nitton bedrägliga emissioner. Ni har betalat utdelningar från kapitalet tills det inte finns något kapital kvar. Ni har spekulerat och förlorat. Ni har perfekt förfalskat balansräkningar och förblindat synen på revisorerna med pengar. Ni har levt som om ni var tio adelsmän. Era hus är intecknade. Ni innehar en samling obetalda räkningar som saknar motstycke. Ni är värre än en vanlig tjuv. Förlåt att jag bli personlig.”

”Men snälla ni, sir –”, avbröt Mr. Bowring pampigt.

”Tillåt mig. Vad som är mer allvarligt är att ert självförtroende gradvis har undsluppit er. Till sist inför insikten att någon klantig person är förutbestämd att köra foten igenom det spröda skal som omger ert skrytsamma uppträdande och inte finna något fotfäste någonstans samt förutseende en framförliggande omedelbar framtid som i huvudsak består av Hollowayfängelset, så har ni genom att överanstränga ert geni lånat ₤f60.000 från en bank mot en säkerhet som består av en interimsaktie i C.M.I.C. – på en vecka, inte sant? – och ni har arrangerat så att ni och er fru ska smälta bort i tomma intet. Ni tänker låtsas att ni som vanligt far ut till ert lantställe i Hampshire, men det är Southampton som ska se er i natt och Havre ska se er i morgon. Ni kanske reser till Paris för att växla några sedlar, men på måndag är ni på väg till uppriktigt vet jag inte vart, kanske Montevideo. Ni riskerar naturligtvis att bli utlämnad, men den risken är att föredra framför den visshet som väntar er i England. Jag tror att ni kan undgå utlämning. Om jag trodde annat skulle jag inte ha tagit hit er i kväll, för när ni väl har utlämnats kanske ni roar er med att prata om mig.”

”Så detta är utpressning”, sa Mr. Bowering barskt.

De svarta ögonen mitt emot honom gnistrade muntert.

”Det gör mig bedrövad”, anmärkte den unge mannen, ”att jag måste överlämna er till avgrunden med bara tiotusen. Men inte mindre än femtiotusen återgäldar mig för de hjärnvävnader som jag har offrat på studiet av er intressanta situation.”

Mr. Bowering konsulterade sin klocka.

”Hör nu”, sa han hest. ”Jag ger er tiotusen. Jag smickrar mig med att jag kan se fakta i ögonen och jag är beredd att ge er tiotusen.”

”Min vän”, sa spindeln, ”ni kan bedöma karaktärer. Tror ni verkligen att jag inte menar exakt det jag säger? Ni tar, om jag så får säga, till i underkant.”

”Och om jag vägrar att lämna ifrån mig?” sa Mr. Bowring eftertänksamt. ”Vad händer då?”

”Jag har erkänt för er att jag avskyr våld. Ni skulle då kunna lämna rummet oantastad, men ni skulle inte komma ifrån den här ön.”

Mr. Bowring läste av främlingens angenäma drag. Sedan, medan hissarna steg och sjönk och vinet sprakade och juvelerna gnistrade och guldet klirrade och de vackra kvinnorna var vackra i alla Devonshires fyra hörn, så räknade Mr. Bowring i det tysta sällskapsrummet upp femtio sedlar på bordet. Det var trots allt en förmögenhet, denna lilla hög på det karmosinrött polerade träbordet.

Bon voyage!” sa främlingen. ”Tro nu inte att jag saknar sympati för er. Ni har bara haft otur. Bon voyage!”

”Nej ! I himlens namn!” Mr. Bowring nästan skrek, rusade tillbaka från dörren och drog en revolver ur sin bakficka. ”Det är för mycket! Jag hade inte tänkt – men fan också, vad ska man annars med en revolver till.”

Den unge mannen hoppade snabbt upp och lade händerna på sedelbunten.

”Våld är alltid dumt, Mr. Bowring”, mumlade han.

”Ger ni mig dem eller inte?”

”Inte.”

Främlingens fina ögon tycktes tindra av glädje åt dramat.

”Då –”

Revolvern höjdes, men i samma ögonblick ryckte en liten hand den ifrån Mr. Bowring, som vände sig om och såg en kvinna vid sin sida. Den stora skärmen sjönk långsamt och tyst till golvet på det överraskande sätt som är typiskt för skärmar som välter.

Mr. Browning svor. ”En medhjälpare! Jag borde ha förstått det!” muttrade han med slutlig avsmak.

Han sprang till dörren, låste upp den och har sedan dess inte synts till.

Damen var tjugosju eller så, av medellängd och slank med ett enkelt, mycket intelligent och uttrycksfullt anlete, som lystes upp av modiga, grå ögon och kröntes med ett utslaget överflöd av luftigt hår. Det var kanske det luftiga håret, kanske var det munnen som det ryckte i när hon släppte revolvern – vem kan veta? – men hela atmosfären i det rosenfärgat upplysta rummet förändrades plötsligt. Det oförutsedda hade invaderat det.

”Ni verkar förvånad, Miss Fincastle”, sa innehavaren av sedlarna och skrattade glatt.

”Förvånad!” ekade damen och fick kontroll över sin mun. ”Min käre Mr Thorold, när jag enbart i egenskap av journalist accepterade er inbjudning, förutsåg jag uppriktigt sagt inte denna utveckling.”

Hon försökte att låta kall och lugn utifrån antagandet att en journalist inte har sex på arbetstid. Men just då råkade hon varken vara mer eller mindre kvinna än vad en kvinna alltid är.

”Om jag haft oturen att förarga dig – !”

Thorold slog ut med armarna i ridderlig förtvivlan.

”Förarga är inte rätta ordet”, sa Miss Fincastle och log nervöst. ”Får jag sätta mig ner? Tack. Låt oss gå igenom det här. Ni anländer till England någonstans ifrån som son och arvtagare till framlidne Ahasuerus Thorold, New York-spekulanten, som dog värd sex miljoner dollar. Det blir känt att ni befinner er i Alger under våren då ni bodde på Hotel St. James, berömt för scenen för det som kallas ”Det algeriska mysteriet”, bekant för engelska tidningsläsare sedan april. Redaktörerna för min tidning har därför instruerat mig att göra en intervju med er. Det gör jag. Det första jag upptäcker är att fast ni är amerikan, så har ni ingen amerikansk accent. Ni förklarar det genom att säga att ni sedan barndomen alltid har levt i Europa med er mor”.

”Men ni tvivlar väl inte på att jag är Cecil Thorold!” sa mannen.

”Naturligtvis inte. Jag bara repeterar. För att fortsätta, så intervjuade jag er om det algeriska mysteriet och fick en del nya fakta i fallet. Sedan serverar ni mig te och era uppfattningar och mina frågor blir av mer personlig art. Då frågar jag er, och jag gör det bara för min tidnings skull, om era tidsfördriv. Och plötsligt svarar ni: ’Ah! Mina tidsfördriv! Kom på middag i kväll, helt informellt, så ska jag visa er hur jag roar mig!’ Jag kommer. Jag äter. Jag placeras bakom skärmen och uppmanas att lyssna. Och – och – miljonären visar sig vara inget annat än en utpressare.”

”Ni måste förstå, min bästa dam…”

”Jag fattar allting. Mr. Thorold, bortsett från er avsikt med att släppa in mig på scenen.”

”Ett infall!” utbrast Thorold livfullt. ”Ett av mina hugskott! Antagligen beroende på den eviga och universella önskan hos en man att visa sig på styva linan för en kvinna”.

Journalisten försökte småle, men något i hennes ansikte fick Thorold att rusa till serveringsbordet.

”Drick det här”, sa han när han återkom med ett glas.

”Jag behöver ingenting!” Hennes röst var en viskning.

”Gör mig den tjänsten.”

Miss Fincastle drack och hostade.

”Varför gjorde ni det?” frågade hon sorgset och betraktade sedlarna.

”Ni menar väl inte”, utbrast Thorold, ”att ni är ledsen för Mr. Bruce Bowrings skull? Han har bara blivit av med det han stulit. Alla människor som han stal från, stjäl. Och de aktiviteter som rör sig kring aktiebörsen är helt enkelt olika uttryck för en ursprunglig instinkt. Antag att jag inte ingripit. Ingen skulle ha tjänat på det bortsett från Mr. Bruce Bowring. Alltmedan – ”.

”Tänker ni återlämna dessa pengar till Consolidated?” sade Miss Fincastle ivrigt.

”Inte riktigt! Det förtjänar inte Consolidated. Ni får inte betrakta dess aktieägare som en skock oskyldiga klippta lamm. De kan spelet. De visste vad de gav sig in på. Dessutom, hur skulle jag kunna återlämna pengarna utan att avslöja mig själv? Jag vill själv ha pengarna.”

”Men ni är en miljonär!”

”Det är just därför att jag är en miljonär som jag vill ha mer. Alla miljonärer är sådana.”

”Jag är ledsen att det visat sig att ni är en tjuv, Mr. Thorold.”

”En tjuv! Nej. Jag går bara rakt på och undviker mellanmannen. Vid middagen visade ni upp ganska så avancerade åsikter om egendom, äktenskap och hjärnornas aristokrati. Ni sa att etiketterna är för den dumma majoriteten och att den kloka minoriteten undersöker idéerna bakom etiketterna. Ni etiketterar mig som tjuv men undersök idén att ni lika väl kan kalla er själv för tjuv. Er tidning undertrycker varje dag sanningen om The City och det gör den för att leva vidare. Med andra ord, den deltar i spelet. I dag har den infört en femtio raders annons med en falsk balansräkning från Consolidated för två shilling raden. Dessa fem pund, en del av bytet i en stor stad, bidrar till att betala dig för den intervju du gjorde med mig i eftermiddags.”

”Vår intervju i kväll”, korrigerade Miss Fincastle honom kyligt, ”och allt det som jag sett och hört.”

Vid dessa ord ställde hon sig upp och medan Cecil Thorold betraktade henne ändrades hans ansikte.

”Jag börjar önska”, sa han, ”att jag berövat mig nöjet av ert sällskap denna kväll.”

”Ni hade varit en död man om ni avstått från min närvaro”, replikerade Miss Fincastle och när hon såg hans uttryckslösa ansikte rörde hon vid revolvern. ”Har ni redan glömt det?” frågade hon syrligt.

”Den var självfallet inte laddad”, anmärkte han. ”Det hade jag förstås sett till tidigare på dagen. Jag är ingen klåpare…”

”Så jag räddade inte ert liv?”

”Ni tvingar mig att säga att ni inte gjorde det och att påminna er om att ni gav ert ord att inte träda fram från bakom skärmen. Emellertid, med tanke på motivet, så kan jag bara tacka er för den försyndelsen. Det tråkiga är att det gör er hopplöst komprometterad.”

”Mig?” utbrast Miss Fincastle.

”Ni. Fattar ni inte att ni är insyltad? – i detta rån, om vi nu ska etikettera händelsen. Ni var ensam med rånaren. Ni undsatte rånaren i ett kritiskt läge … ’Medhjälpare’ som Mr. Bowring själv uttryckte saken. Min bästa journalist, episoden med revolvern förseglar era läppar, fast den var oladdad.”

Miss Fincastle skrattade ganska hysteriskt och lutade sig över bordet med händerna på det.

”Min bäste miljonär”, sa hon snabbt, ”ni förstår er inte på den nya journalistiken, som jag har äran att tillhöra. Ni hade vetat bättre om ni bott mera i New York. Det enda jag kan säga är att oavsett om jag är komprometterad eller inte, så kommer en full redogörelse för denna affär att stå i min tidning i morgon. Nej, jag tänker inte informera polisen. Jag är helt enkelt en journalist, men en journalist det är vad jag är.”

”Och ert löfte som ni gav mig innan ni ställde er bakom skärmen, ert högtidliga löfte att ni inte skulle avslöja någonting?”

”En del löften, Mr. Thorold, är det ens plikt att bryta och det är min plikt att bryta detta. Jag skulle aldrig ha avgett det om jag haft den minsta aning om era fritidsnöjens natur.”

Thorold log fortfarande, fast matt.

”Det här börjar verkligen”, mumlade han, ”att ta en allvarlig riktning.”

”Det är mycket allvarligt”, stammade hon.

Och sedan lade Thorold märke till att den nya journalisten stilla grät.

Dörren öppnades.

”Miss Kitty Sartorius”, sa den förutvarande hisspojken, som nu var vardagsklädd och på ett mystiskt sätt slutat skela.

En vacker flicka, en flicka som var anmärkningsvärt behaglig och medveten om det (en av de vackraste kvinnorna i Devonshire) kom impulsivt inrusande i rummet och tog Miss Fincastle i handen.

”Min kära Eva, du gråter ju. Vad har hänt?”

”Lecky” sa Thorold och vände sig till tjänaren. ”Jag sa att du inte fick släppa in någon.”

Den vackra blondinen vände sig skarpt till Thorold.

”Jag sa till honom att jag ville in”, sa hon diktatoriskt med halvslutna ögon.

”Ja, sir”, sa Lecky. ”Så var det. Damen ville komma in.”

Thorold bugade sig

”Det får duga”, sa han. ”Det räcker, Lecky.”

”Nu är vi ensamma, sa Miss Sartorius. ”Presentera oss, Eva och förklara.”

Miss Fincastle som återvunnit självbehärskningen, presenterade sin goda vän, den lysande stjärnan på Regency Theatre för sin bekantskap miljonären.

”Eva kände sig inte helt säker på er”, förklarade aktrisen, ”så vi bestämde att om hon inte kom till min våning klockan nio, så skulle jag komma ner och sondera. Vad har ni gjort för att få Eva att gråta?”

”Oavsiktligt kan jag försäkra er –”, började Thorold.

”Det har hänt något mellan er båda” sa Kitty Sartorius skarpt med betecknande betoning. ”Vad är det?”

Hon satte sig ned, rörde vid sin schäferhatt, slätade ut sin vita klänning och trummade med fötterna. ”Vad är det nu? Jag tror att det är bäst att ni talar om det för mig, Mr. Thorold. ”

Thorold höjde på ögonbrynen började lydigt att berätta med ryggen mot brasan.

”Så perfekt!” utbrast Kitty. ”Jag är så glad att du trängt in Mr. Bowring i ett hörn. Jag träffade honom en kväll och jag tyckte att han var förfärlig. Och detta är sedlarna? Ja, av alla –!”

Thorold fortsatte sin berättelse.

”Ah, men kan du inte göra, Eva!” sa Kitty, som plötsligt blev allvarlig. ”Du kan inte bara göra det! Det skulle innebära alla möjliga problem. Din usla tidning skulle hålla dig kvar här i London och vi skulle inte kunna inleda vår semester i morgon. Eva och jag ska resa ut på en långresa i morgon, Mr. Thorold. Vi börjar med Ostende.”

”Verkligen!” sa Thorold. ”Jag ska också bege mig i den riktningen snart. Vi kanske kan träffas.”

”Jag hoppas det”, log Kitty och så tittade på Eva Fincastle. ”Du får inte göra det, Eva”, sa hon.

”Jag måste, jag måste!” insisterade Miss Fincastle och knöt händerna.

”Och det kommer hon att göra”, sa Kitty tragiskt efter att ha betraktat sin väns ansikte. ”Och vår semester spolieras. Jag ser det – jag ser det klart. Hon har en av sina idiotiska stunder av samvetsnöd. Hon är fruktansvärt avancerad och oförsiktig och okonventionell i teorin, men när det kommer till praktiken – ! Mr. Thorold, ni har lyckats skapa ett förfärligt problem. Varför vill ni absolut ha dessa sedlar?”

”Jag vill inte ha dem så där absolut.”

”I alla fall är det här en mycket märklig situation. Mr. Bowring räknas inte och det där Consolidated-grejset är inte heller värst ute. Ingen lider som inte borde lida. Varför inte kasta de förbaskade sedlarna i brasan?”

Kitty skrattade åt sin egna skojfriska humor.

”Självfallet”, sa Thoroid. Och med en snabb rörelse kastade han de femtio bagatellerna på elden.

Båda kvinnorna skrek till och rusade upp.

”Mr. Thorold.”

”Mr. Thorold!” (Han är gudomlig”, andades Kitty.)

”Därmed hoppas jag att det här äventyret är avslutat”, sa Thorold lugnt, men hans mörka ögon glittrade. ”Jag måste tacka er båda för en underhållande kväll. Vid något annat tillfälle får jag kanske möjlighet att vidare förklara min filosofi för er.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22