Brådstörtat mord

Apr 24th, 2015 | By | Category: 2015-04 apr, Novell

Omslag till ParadisvägenNovellen Ta dej en titt på liket, Hogan i tidningen Se 1973 fick heta Brådstörtat mord när den 2011 kom med i novellsamlingen Paradisvägen. Författaren tror att den hette så också 1973 men att tidningens redaktion bytte till vad de tyckte var bättre. Läs också artikeln om Ben Hogan-böckerna.

Av KJELL E. GENBERG

Kvällssolen sänkte sig långsamt över högplatån när Ben Hogan red ner från sin farm bland Dragonbergen för att läska sig med en öl på saloonen Chrystal Palace i Tombstone. Ben gillade Chrystal Palace. Där fanns den längsta bardisken i hela västern och Smiling Tom som serverade var en trevlig jeppe.

Ben gillade Tombstone också. Det var en verklig hålligångstad. Den enda håla väster om Missourifloden som höll sig med en likvagn som hade rundslipade hörnfönster. Fast på sista tiden hade inte begravningsentreprenör O’Shaugnessy haft så mycket att göra.

Stan hade lugnat ner sig.

På Chrystal Palace serverades svalt fatöl och Ben Hogan njöt där han satt vid ett av borden och klunkade i sig av drycken. Vid den långa bardisken stod folk och sörplade whisky och rökte cigarrcigarretter som kallades stogies och tillhandahölls gratis. Pris efter värde tyckte de flesta som rökt av dem.

***

Ben Hogan hade suttit där i över två timmar och pokulerat om gamla tider – “Minns ni den där höstdagen då bröderna Earp och Doc Holiday klämde dit Clantons och McLaurys på tomten vid OK Corral?” – när Frank Bridger, en av sheriff John Slaughters vicesheriffer, kom inrusande på saloonen och var alldeles röd i synen. Han brydde sig inte om att stanna vid gottdisken utan fortsatte direkt uppför trappan till andra våningen. Ben höjde ögonbrynen. Något måste ha hänt, annars skulle inte Bridger ha haft så bråttom upp till sin chefs kontor. Sedan dröjde det bara två minuter innan sheriff Slaughter kom nerrusande. Ännu i trappan pysslade han med att knäppa byxorna.

Ben reste sig och gick fram för att genskjuta sheriffen.

– Har det hänt något, John? frågade han.

Sheriffen gav honom en skarp blick.

– Ett dödsfall, troligen ett självmord, svarade sheriffen. Det är inget som du ska bry dig om. Utredningar sköts av folk som fattar nånting. Själv har du väl inget i skallen utan det du kommer med är en stor jäkla Colt vid höften.

Ben Hogan andades in djupt och blängde tillbaka.

– Ska vi slå vad? sa han hett. Vad det gäller huvud så är ditt bäst som hatthängare.

– Topp, vi slår vad! sa Slaughter. Min häst mot resten av din öl och du visar dig vara klyftigare än jag, din förbaskade revolverknekt.

Fem minuter senare befann de sig nere på baksidan av brandstationen på Toughnut Street, en bit från gruvarbetarnas baracker. På en stenbänk satt en död man. Ett par av Slaughters vicesheriffer stod och tittade på liket utan att riktigt veta vad de skulle göra. Slaughter pekade på den döde mannen.

– Ta dig en titt på liket, Hogan! väste han mellan tänderna. Kom sen med ett utlåtande och en bra motivering till varför du tror som du tror. Får du fram lösningen snabbare än jag så får du min häst! I annat fall ska hela Tombstone få veta vilken sprätthök du är!

Ben Hogan gick fram till liket och började undersöka det. Kroppen var fortfarande varm. I levisjeansens vänstra bakficka fann han en plånbok med ett par brev adresserade till mister Percival Durand. I plånboken låg bara en sak till – ett urklipp från Tucson Sentinel som berättade att en P. Durand råkat trilla av sin häst i berusat tillstånd mitt utanför Mimi LaRues horhus och brutit armen. Ben antog att klippen gällde liket, för den dödes högerarm var gipsad från fingertopparna till en bit ovanför armbågen.

I vänster hand hade framlidne mister Durand en finkalibrig revolver. Det fattades en patron i magasinet, men ett hål i mannens vänstra tinning fick Ben att ana att den saknade blybiten fanns innanför skallbenet. Durand var våt i håret och luktade tjärtvål. Det kände Ben när han flyttade kroppen en aning för att komma åt de övriga fickorna. Ben kastade en blick över axeln. Några meter bakom honom stod en hånfullt grinande sheriff Slaughter med fickuret i handen och räknade minuter.

I den dödes högra byxficka låg tolv dollar i endollarsedlar och i samma ficka fanns också 62 cent i småmynt. I vänster västficka hade han en packe tändstickor.

Ben rätade på ryggen och vände sig om.

– Du kan sluta ta tid nu, John, sa han till Slaughter. Jag vet vad som hänt.

Sheriffen rynkade pannan. Det hade gått tio minuter sedan han och Ben Hogan anlände till den mörka platsen bakom tegelhuset som inrymde brandstationen.

Ben började själv ta tid när John Slaughter och hans vicesheriffer började granska den döde. Under tiden tog han fram papper och penna och skrev ner några rader. Han vek ihop papperet och stoppade det i västfickan. Sedan tog han upp skinnpåsen med Bull Durham–tobak och rullade sig en cigarrett. Klockan tickade. När det gått tio minuter steg han fram till lagens män som fortfarande arbetade vid kroppen.

– Är du inte klar än? flinade han mot Slaughter som dystert skakade på huvudet. Då har jag vunnit vadet! Din häst har fått en ny husse!

Han räckte papperslappen till sheriffen.

– Percival Durand mördades och placerades här för att det skulle se ut som självmord, läste sheriff Slaughter. Han sköts till döds när han badade, kläddes på efter döden och fördes hit. Saken går att kolla på det hotell som finns angivet på brevet till honom.

Utan dröjsmål skyndade sheriffen, medhjälparna och Ben Hogan till Occidental Hotel. På golvet i den dödes rum stod ett badkar med ännu ljummet vatten. Vätskan var lätt rödfärgad och på trägolvet fanns tydliga blodspår.

– Hans rumskompis kan inte ha hunnit långt, sa Ben Hogan. Sätt efter honom så har ni mördaren fast.

***

Ben återvände till Chrystal Palace. Fyra svala öl senare kom sheriff Slaughter tillbaka. Han tittade på Ben Hogan och skakade på huvudet.

– Vi hittade karlen! sa han. Halvvägs till Bisbee på en halt häst. Han har erkänt. Hur fan kunde du veta hur det gick till?

Ben tog en slurk öl och log.

– Jag behöver inte revolvern varje gång, sa han och klappade på den tunga Colt Peacemaker som han hade hängande vid låret. Det var faktiskt inte svårare än att du själv borde ha kommit på det. Mördaren gjorde ju en hel massa misstag.

– Vilka? frågade Slaughther och svalde snabbt ett glas tequila som Smiling Tom påpassligt kom fram med.

– Tja, det som fanns i fickorna visade att han knappast hade klätt på sig själv, sa Ben. Han var blöt i håret och luktade tvål. Det var därför jag gissade att han blev skjuten när han tog ett bad. Pengarna låg i höger byxficka. Dem kunde han inte komma åt med gipsad arm. De låg inte i plånboken, där han borde ha haft dem för att kunna använda dem. Så dyrt som allt blivit på sistone behöver man pengar så fort man sticker näsan utanför dörren. Dessutom borde höger ficka ha varit tom helt och hållet.

– Ta hästen, för tusan! sa sheriff Slaughter och beställde en tequila till. Kusen och jag har i alla fall inte varit så goda vänner på sistone.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22