Bokmysteriet

Apr 22nd, 2019 | By | Category: 2019-04 apr, Novell

Gudrun Winfridsson

 

Novell av GUDRUN WINFRIDSSON

Alla har säkert upplevt oron när något viktigt försvunnit. En vardaglig rysare berättas i denna novell som ingår i nyutkomna samlingen Uppväxtår i Blekinge. Författaren debuterade med en deckare, Döden på verket. Hon har arbetat som journalist och finns på webben: https://www.winfridsson.se

 

– Kom Blixten! Berit har sprungit ut på gårdsplanen utan ytterjacka och börjar frysa. Kom så går vi in!

Blixten är en två år gammal lapphund med inslag av andra, för matte och husse, okända raser. Pälsen är gråvit och svansen pekar alltid uppåt i en glad virvel. Berit försöker locka med honom till köksingången på baksidan av boningshuset men han är mer intresserad av katten. I förra veckan fick hon fem små källingar som ligger och snusar på en halmbädd inne på logen. Nu står hon utanför och vaktar ingången dit. Oftast är katten och hunden goda vänner men i dag fräser hon så fort han försöker ta sig förbi henne och till slut finner Blixten för gott att springa därifrån och följa med Berit.

Utanför köksdörren hänger tvättlinor mellan träden. När de passerar dem vänder Blixten demonstrativt bort blicken. En gång fick han bannor för att han rivit ner tvätt och den nesan har han inte glömt.

Inomhus är allt väl förberett inför kvällens stormöte. I köket trängs fat med hembakade kakor – kanelsnurror, mandelmusslor, brysselkex och mycket annat. För säkerhets skull täckta med handdukar så att inte Blixten kommer åt att norpa från faten vilket har hänt tidigare i ett obevakat ögonblick. Trägolven är skurade. Porslinsfigurerna, som mor är så rädd om, lyser dammfria. Mor är noga. ”Även om man har ett smutsigt arbete, betyder det inte att man ska ha det smutsigt inomhus”, brukar hon säga när Berit försöker slippa ifrån städandet.

Elementen är påslagna, också i salen där man inte vistas till vardags. Kökspannan, som värmer alla elementen i det stora huset, har gått för högtryck de senaste två dagarna. Berit går i småskolan och hennes bror Bengt i storskolan och efter skolans slut har de fyllt skottkärran med ved från vedboden flera gånger och fyllt de utfällbara vedlårarna i köket med björkved. Den ger den bästa värmen, enligt mor, inte som trä från tall som knastrar och har sig.

Stolarna har barnen burit ner från vinden och torkat av. I två dagar har de stått i stugvärmen, ingen ska behöva sitta på en kall sits och riskera förkylning eller blåskatarr, det är mor noga med. De flesta stolarna är svartbetsade av jugendmodell, med ett utskuret äpple längst upp på den höga ryggen. De dystra stolarna förpassades till vinden när föräldrarna köpte ett nytt matsalsmöblemang i ek med bekvämt stoppade stolar i ljusrandigt tyg. Det var i början av 1950-talet när halvgamla möbler stod lågt i kurs och retro var ett okänt begrepp. Men den här novemberdagen, vid det årliga mötet med föreningarna för tröskan och Stärkelsefabriken, behövs många sittplatser och då är stolarna bra att ta till.

***

Allt är väl förberett. Ändå är stämningen uppgiven. En tjock bok i liggande format med bruna, hårda pärmar har försvunnit. Det är där alla noteringar finns om det som ska avhandlas under kvällen.

Den ena delen av boken rör den stora maskinen för tröskning som ett 15-tal bönder äger gemensamt i en ekonomisk förening och som cirkulerar mellan ägarnas gårdar. Far är ordförande och håller i bokningarna, vilket innebär otaliga telefonsamtal när skörden av säd har högsäsong. I boken noteras körschema och allt som har med ekonomin att göra som kostnader för underhåll och lön till den anlitade maskinisten.

Bokens andra del handlar om Stärkelsefabriken där potatis blir till potatismjöl. Fabriken ligger vid en bäck, nära landsvägen strax innan man kommer fram till Lönnemåla by. Tre anställda sköter hanteringen. Fabriken drivs som en ekonomisk förening där bönderna får teckna hur mycket potatis de avser att leverera och därmed hur stor del av vinsten som ska tillfalla var och en. Verksamheten kräver en hel del skriftlig redovisning och leds av en särskild styrelse. Också här är Berits far ordförande.

Och nu är boken borta.

Far hade gett djuren mat och mjölkat korna tidigare än vanligt. Innan sex hade han både duschat och ätit kvällsmat för att hinna förbereda sig inför kvällens möte. Det var då han upptäckte att boken saknades. Och klockan är snart sju då alla ska komma.

***

Så de har letat. Far har ett skrivbord i hörnet av vardagsrummet. Där förvarar han alla sina papper och barnen är strängt förbjudna att röra något som finns i eller på skrivbordet.

– Det är väl ingen av er som har flyttat på boken, säger han och spänner ögonen i Olle, deras lillebror, och därefter i Berit och Bengt.

Deras samfällda ”nej” godtar han utan vidare, tror säkert inte att de skulle våga trotsa hans förmaningar. Men var finns boken?

Efter att far först undersökt lådorna i skrivbordet hjälper familjen till med att leta i resten av vardagsrummet. De lyfter på soffkuddar. Flyttar fram skåp och hyllor för att se om boken fastnat bakom. Men utan resultat. Far kastar en nervös blick på sitt armbandsur. Klockan närmar sig obönhörligt sju.

Efter vardagsrummet fortsätter de med köket. Kontrollerar på samma sätt om boken fallit ner bakom ett skåp. Berit kryper in under kökssoffan och letar. Bengt öppnar vedlådorna, men ingen bok sticker upp mellan klabbarna.

Så faller fars ögon på Blixten. Hunden har cirkulerat runt dem i letandet. Verkar tro att de har hittat på en ny kurragömmalek.

– Du har väl inte norpat åt dig boken och förstört den, säger han som om Blixten kunde förstå människospråk. Kanske tänker han på den gången då Blixten bet sönder Oskars galosch.

– Han har varit ute nästan hela dagen, säger Berit och klappar Blixten som står och viftar med svansen och inte alls tycks förstå varför alla ser så modstulna ut.

– Ut med dig! säger far och öppnar köksdörren varpå Blixten far ut som en oljad blixt. Det är inte för inte som han har fått sitt namn.

Fars röst är hård och bestämd. Han skämmer inte bort Blixten så som resten av familjen gör. Försöken att koppla honom har misslyckats. Blixten lyckas få av sig kopplet, kanske för att barnen tycker synd om honom och spänner fast det för löst. Så hunden springer runt som han själv vill och hans utflykter är många. Att far fått ta emot telefonsamtal från en ilsken taxägare, vars valpar har Blixten som pappa, har inte precis värmt upp hans känslor för hunden.

***

Förutom Blixten och katterna har barnen ofta ett favoritdjur. I somras var det en getabock som stod tjudrad på gräsmatten. Han buffade på Blixten så snart han kom åt men Blixten var retsam och höll sig precis utanför kedjans räckvidd. I början av hösten skickades bocken till slakt. Berit saknar honom, han var så mjuk att kela med. Hon undrar om far är ledsen när han skickar ett djur till slakt, ett djur som han har sett och skött om dag efter dag. Berit frågade honom en gång men han sa bara: ”Det är ju det vi lever av”.

Far tittar på nytt på klockan. Svettpärlor börjar glänsa i pannan.

– Var kan den ha tagit vägen? säger han för femtioelfte gången. Det är väl ingen annan som har tagit den, men vem skulle ha intresse av den? Och inte har vi haft besök av nån främmande.

– Men…, säger mor och tystnar. Ser konfunderad ut.

– Drickaköraren var här och lämnade ett par dunkar med svagdricka. Han var inne och lånade telefonen och den står ju på skrivbordet där boken brukar ligga. Fast inte kan jag tro honom om att ta nåt som inte är hans.

– Det tror inte jag heller, säger far och drar en suck. Hur ska jag förklara det här?

***

Far är känd för att ha bra hand med papper och siffror. Ofta får han besök av grannar som vill ha hjälp med att tyda brev från myndigheter eller sätta ihop skrivelser av olika slag. Att han har slarvat bort en bok med räkenskaper som han ansvarar för, det svider i självkänslan.

Klockan är fem minuter i sju och den förste besökaren kommer cyklande in på gården. In genom köksdörren kommer också storasyster Birgit, som haft en lång skoldag. När hon får höra vilket dilemma far står inför kommer hon med ett förslag:

– Ni kan väl börja med att dricka kaffe så fortsätter vi andra att leta.

– Vi brukar ju alltid avsluta med kaffe men vi får väl ändra på det. Inte tror jag att ni hittar boken, den verkar spårlöst försvunnen, säger far och stönar på nytt. Men vad har jag för val. På det här sättet får jag en liten respit.

Han går ut i hallen och öppnar ytterdörren. Männen strömmar in så gott som samtidigt. Några har promenerat men de flesta har cyklat. Berits far är nästan den ende i trakten som har bil.

Berit hjälper till att bära in kakfaten och ställer dem på borden i salen. Mor häller upp kaffe och bjuder runt socker och grädde som alla tar av.

Det är idel väderbitna män med starka nypor som har samlats runt borden. Det är män som trotsar dåligt väder och inte är rädda för att smutsa ner sig, men inför mötet här har de tvättat sig och bytt kläder. Påfallande många har rutiga skjortor, uppknäppta i halsen, och vattenkammat hår. Ingen har skägg, det anses vara något för gamla gubbar. Nu sitter de runt borden och verkar trivas för det pratas livligt och ljudnivån stiger allt eftersom. Endast far är tyst och ovanligt blek.

***

Berit förstår väl inte riktigt vidden av faderns vånda. Hon går runt mellan borden och stannar till nära en farbror som heter Nils. Han brukar ha kolor i fickan. Mycket riktigt, han halar fram två chokladkolor och ger dem till Berit. Hon niger och tackar.

Efter en stund är kaffet urdrucket och mötet ska börja. Far harklar sig gång på gång. Samtidigt har resten av familjen bänkat sig runt köksbordet, någon bok har de inte funnit. De hör Blixten krafsa på ytterdörren, ett tecken på att han vill komma in. När mor öppnar dörren pilar han snabbt iväg till salen, dörren dit från köket står uppslagen. Han har något mellan käftarna men de hinner inte se vad det är. Mor försöker utan framgång hindra honom från att gå dit.

Plötsligt fylls salen av gapskratt och mor och barnen kikar nyfiket in genom dörröppningen för att få veta vad som är så roligt. Allas blickar är riktade mot Blixten som står framför fadern och viftar på svansen. Mellan tänderna har han den försvunna boken. Far ler med hela ansiktet. Han greppar boken varpå Blixten släpper taget om den. Sedan stryker han hunden över ryggen gång på gång. Därefter spatserar Blixten tillbaka till köket och verkar njuta av all uppmärksamhet. I samma stund kommer mor på vad som skedde under eftermiddagen. Hon ville släppa in frisk luft i vardagsrummet innan gästerna kom. Men då fönstret som hon öppnade saknar hasp, tog hon boken och klämde in den mellan fönsterbrädan och fönstret för att därmed låsa fast fönstret i öppet läge. Tydligen hade hon inte klämt fast boken ordentligt för den hade fallit ut genom fönstret och hamnat i blomrabatten som sträcker sig utmed husgaveln. Och det var där Blixten hade hittat den.

Blixten sträcker ut sig på köksgolvet bredvid mors stol och värmer hennes fötter. Snart ger han ifrån sig en snarkning. Berit önskar att hon hade sitt ritblock i handen. Hon har försökt rita av Blixten många gånger men han rör sig alltid så snabbt så hon hinner inte göra teckningen färdig. Nu skulle hon nog klara det när han ligger så avslappnad, till och med svansen ligger utslätad mot golvet.

Slutet gott, allting gott, brukar man ju säga. För Blixten blev det fyra kanelbullar som han slukade med blixtens hastighet. Säkert ingen traktering som blivande hundexperter skulle rekommendera.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22