Blodsmak 
( Coney Island Baby)


May 11th, 2016 | By | Category: 2016-05 maj, Novell

Dennis JakobssonNovell av DENNIS JAKOBSSON

Mitt namn är Dennis Jakobsson. Jag är en urgöteborgare född -68 som skriver inom genren fantastik. Närmare bestämt mörk thriller med övernaturliga inslag. Gillar korta snärtiga meningar och mycket driv i berättandet. 
Hittills har det blivit en roman och en halv uppföljare. Nu senast har jag precis avslutat en samlingen Berättelser Från Andra Sidan Stängslet med tolv noveller. Allt utspelar sig i Göteborg och novellerna har kopplingar till varandra, och även till romanerna. På så sätt skapar jag ett eget universum fyllt av magiker, häxor, sällskap och andra dimensioner. Alla berättelser bildar pusselbitar och det lämnas alltid lite kvar så läsaren kan skapa sin egen uppfattning och konspirationsteori om hur allt hänger samman.
 Blodsmak/Coney Island Baby är faktiskt ett undantag och tillhör min handfull steampunknoveller. En mörk berättelse med lite sagokänsla. Den är skriven i jag-form vilket ger ett personligare berättande. 
Håller just nu på att hitta vägar ut i litteraturvärlden. Novellen Götheborg ( som ingår i samlingen) kom nyligen 3:a av 117 bidrag i en fantastiktävling. Vetskapen att “vara på banan” betyder mycket.

———————————————

Jag var i desperat behov av sömn och rakning. Vargskiftet höll på att ta knäcken på mig, den saken var klar. För du ska veta att nattsjået i Brooklyns hamn inte var nåt kneg för veklingar. Ute på piren var det undertecknad som basade för lastningen. Övrigt manskap bestod av daglönare. Löst folk som kom och gick innan man lärt sig deras namn. Fast flertalet var okej gubbar, det ska sägas. Mitt distrikt hette Pir Arton och här lastades de tunga zeppelinarna med destination Asien.

I ärlighetens namn var det sådär med papper och kvitton. Det var en verksamhet som gick lite på lösen. Allt byggde på hederskodex och min rutin som lastbas. En handskakning dög likaväl som en namnteckning. Det var så hamnarbetet funkade på den tiden, och gör än idag.

Gudarna ska veta att vissa nätter var tyngre än andra. För snart två år sen närmade jag mig botten. Utarbetad och med alldeles för lite sömn. Ibland kunde jag gå hem utan att minnas ett skit av arbetsdagen…med blodsmak i munnen.

Fritiden var också en sorglig historia. Nästan alla barndomsvänner fanns kvar i mellanvästern. Min fru stack för snart sju år sen. En tönt vid namn Wilbur agerade gyllene riddare. Revisor av alla jävla jobb. Hon hoppades väl på ett bättre liv. Egentligen kan jag väl inte klandra henne heller. Fick ett vykort från Miami nån månad senare. Jag kom mig aldrig för att svara och ja, det var det.

Mitt hem bestod av ett andrahandskontrakt neråt Coney Island till. Ett kyffe ovanför krogen Port Archie. Själva baren låg på bottenplan och en knarrig trappa ledde upp till min tvåa. En gång sällskapsrum åt sjömän som ville få sig ett billigt skjut efter en lång resa.

Egentligen kände jag bara två personer. Ex-ludret Vera Bronson bakom bardisken och en hund.

Vera var ett rekorderligt fruntimmer som kunde ta vara på sig. Hon hade slängt ut stökiga karlar mer än en gång. Sjömän eller gangsters, det sket hon högaktningsfullt i. Och var dessutom känd för att svänga ihop godaste Bloody Maryn på denna sidan floden.

Hunden hette Seamus och var en okänd blandras av fan vet vad. Blind på ena ögat var han och halt men mer trofast än nån människa jag nånsin mött.

När mina pass var slut bröt ofta det första solljuset genom Brooklyns eviga dimma. Stan vaknade till liv och jag masade mig hemåt. Tyvärr låg trappan upp till lägenheten bakom baren. Allt som oftast jag blev sittandes där med en Jack eller absint. Vera tog det på krita och la på vid nästa hyresbetalning. Men jag gjorde alltid rätt för mig ska ni veta. Har alltid hatat att vara skyldig folk pengar. På så sätt var vi lika, jag och Vera. Ordning och reda med cashen.
En dag efter jobbet satt jag som vanligt där i baren. Gasollyktorna var släckta. Det enda som lyste upp Port Archie den natten var ett par fladdrande stearinljus i gamla romflaskor på borden. Veras absint var så förbaskat stark att man knappt behövde svälja. Den liksom förångades redan i munnen och letade sig rätt upp i skallen. Men likväl bästa medicamentet för att varva ner och kunna slagga.

Sjappet var stängt och Vera hade gått hem till sig. Men jag var inte ensam. Seamus låg där framför fötterna. Han tittade på mig med sina oskyldiga ögon, eller ja, öga. De senaste dagarna hade förändrat mitt liv och det fanns ingen att dela det med. Så jag fyllde en spetsig bägare och började berätta för Seamus. Och jag svär, byrackan lyssnade på vartendaste ord. Här är den otroliga berättelsen om hur jag blev New Yorks bäste sjåare tillika flitigaste mördare.

***

Dagen började som alla andra. Jag befann mig längst ut på Pir Arton, halvfärdig med en trettiotonnare för destination Shanghai. Tänkte väl som vanligt på inget speciellt. Då fick jag syn på henne. En silhuett borta i dimman. Helt stilla stod skepnaden bara där likt ett spöke. Jag blev nyfiken och tog några steg närmare. Det var sällan som andra än hamnsjåare rörde sig här överhuvud taget.

Då såg jag att det var en kvinna. Svartklädd och med ett paraply uppfällt. Verkade stå och stirra på mig likt en gast. Jag skulle just ropa att detta var avstängt område när mistluren dånade ute från vattnet. Så jag gick fram till henne istället.

Det var en sällsam syn. Ansiktet låg dolt under en bredbrättad hatt med ett sorgflor som hängde ner. Hon var svartklädd från topp till tå med prålig spetsklänning och gammaldags paraply. Rösten lät hes och orden liksom viskades fram när hon äntligen tog till orda.

“Ursäkta, jag vet att man inte får gå här.”

“Söker du efter någon?”

Hon nickade.

“Ja. Jag vill tala med den som lastar zeppelinarna här.”

“Vi är några stycken men det är jag som håller i verksamheten. Vad gäller det?”

Kvinnan verkade fundera ett ögonblick innan hon fortsatte.

“Jag kommer härifrån Brooklyn…Coney Island närmare bestämt. Det är så att min man nyligen avlidit. Kräftan tog honom för en vecka sedan.”

“Beklagar.”

“Tack.”

Hon tog ett darrande andetag.

“Jo, jag har ett problem.”

Jag begrep inte vad det angick mig men ville inte vara oartig. Det var nåt med hennes uppenbarelse som gjorde mig nyfiken.

“Jaha? Är det nåt jag kan hjälpa dig med?”

“Faktiskt. Lee, min man alltså, kommer ifrån Shanghai och hans sista önskan var att få begravas i sin hemstad.”

Jag började ana vartåt det barkade men lät henne fortsätta.

“Jag är en ganska fattig änka och…ja det kostar ju en del att frakta över kvarlevorna till Kina. Rätt mycket mer än jag har råd med.”

Hennes hand svepte bort floret från ansiktet och jag flämtade nästan till högt. Dragen, ögonen, linjerna. Det var den vackraste kvinna jag skådat i hela mitt liv. Sammetssvarta hårslingor inramade ett blekt näpnet ansikte med irisar så blå att de verkade lysa. Och vaniljdoften som omgav henne fick mig att bli knäsvag.

Hon pekade mot zeppelinaren bakom kranen.

“Dom där går väl till Shanghai om jag inte hört fel?”

Jag hade ingen aning om hur hon visste det och jag hade ingen aning om hur man kunde säga nej till en sån här kvinna. Efter lite diskuterande hörde jag mig själv gå med på en deal. Den avlidne makens kista skulle anlända på piren kommande natt och lastas på som sista gods i mån av plats. Jag mindes inte ens om vi avtalat pris men ett tu tre tog vi i hand. Och jag är som sagt av den gamla skolan. Handskakning gäller. Punkt slut.

Ögonblicket senare var hon som uppslukad i dimman och jag fortsatte med mitt. En liten stund senare kändes det nästan som en dröm. Hon hade inte ens sagt sitt namn men jag mindes vart hon kom ifrån. I mitt huvud fick hon namnet Coney Island Baby.

***



Efterföljande nattpass började bli färdigt. Då och då hade jag kikat bort över piren men ingen hade synts till. Vid det här laget var jag säker på att allt bara varit inbillning. Ett spöke skapat av min överarbetade hjärna. Jag började till och med le för mig själv när jag tänkte på hur fånig hela historien lät.

Men så, i ögonvrån, formades något ur dimmorna på piren. En stor bil. Sakta och tyst rullade den närmare och snart såg jag att det var en likbil. Elegant och glänsande svart med kromade ekrar i hjulen. En chaufför klev ut och gjorde en liten honnör mot skärmmössan. Jag nickade tillbaks. Han skred runt och öppnade luckan bak.

“Madame kände sig dålig så hon stannade hemma. Men hon hälsar och tackar. Här är kvarlevorna.”

En halvtimme senare var den ombord. Först hade jag räknat med en liten urna och inte en stor kista. Prålig pjäs med inskriptioner och annat. Till det fanns tydligen pengar, tänkte jag. Efter lite omstuvning fick vi till slut in schabraket. Jag tog plats i kabinen tillsammans med de två piloterna. Hade lovat att hjälpa till med hanteringen av hennes avlidne make. Egentligen gjorde det inte så mycket. Det hände enstaka gånger att jag följde med till de asiatiska destinationerna för hjälp vid avlastning. Såg det mest som ett avbrott från supandet på Port Archie tillsammans med Seamus.

Ombord på zeppelinaren satt jag och funderade på Coney Island Baby, denna mystiska änka. Det var något overkligt och drömskt över alltihop. Ja vore det inte för kistan hade jag nog undrat om hon ens var på riktigt.

Färden gick utan strapatser och efter nästan tre dygn skymtade Shanghais dramatiska skyline under molnen. Vi lade till i den vanliga gästhamnen och proceduren startade.

Snart var det bara kistan kvar. Vi hjälptes åt att få ut den. Kvinnan hade skrivit upp namnet på en person som skulle möta oss vid kajen. Jag var påstridig om att kontaktpersonen skulle finnas på plats vid ankomsten eftersom jag inte hade lust att stå där med en kista på halsen.

Och mycket riktigt fanns han där. Till min förvåning ingen asiat utan en engelsman. Fast jag borde väl fattat att en som heter Tom inte skulle vara kines. Han presenterade sig och gav ett nervöst och blygt intryck. Hatt, skrynklig kostym och flackande blick bakom världens minsta glasögon.

Kistan skulle förvaras i fraktbolagets stora hall över natten för att hämtas nästföljande dag. Så Tom var uppenbarligen bara en bulvan. Han rullade iväg med kistan till ett rum i lagerterminalen. Sa att han skulle hämta den nästa dag för vidare frakt till släktingar. Tydligen hade han gjort upp med personalen i terminalen. Själva gav vi fan i vilket. Vi hade fullt upp med vårt och jag släppte hela änkagrejen där. Trodde jag.

Det var eftermiddag när jag och mina två piloter tog oss till hotellet vi brukade använda under Shanghaibesöken. Dragon Mansion hette det. Den som döpt hotellet måste haft ett välutvecklat sinne för ironi. Stället var skabbigt och skumt men med fördelaktiga priser. Ungefär så som allt i mitt liv såg ut. Naturligtvis hamnade vi senare på The Anchor, Changs gamla svartklubb, över några parti poker.
Vet inte vad klockan var men jag hade ialla fall hunnit däcka på min opiumbrits nere på Anchor när helvetet bröt ut.

***

Jag väcktes av skrikande röster. Folk sprang kors och tvärs nere på klubben. Fattade inte ett skit. Första tanken var att snuten gjorde en razzia. Så dök Jeremy, andrepiloten, in i mitt bås och ryckte mig i ärmen.

“Fort, det har hänt nåt på terminalen!”

Jag satte mig upp vimmelkantig och försökte få ordning på tankarna. Fan, jag visste ju knappt vilken stad jag befann mig i.

“Vad är det som händer, Jeremy?”

Men han rusade vidare för att hitta förstepiloten Bradley. Fler och fler kineser skymtade förbi. Upprört tjattrandes. Jag fick på mig jackan och klev ut. Blev nästan nedsprungen i kaoset. Saker föll från hyllor och svordomar haglade. Ägaren Chang, för övrigt den störste kines jag skådat, dirigerade alla mot utgången.
The Anchor tömdes på folk och snart stod vi tre ute på gatan bland andra besökare. Resten var kineser sånär som på en irländare. Vet inte vem det var men karlen var full som ett ägg och somnade i rännstenen.

Brad, som kunde hjälplig mandarin, hade snappat upp ord om lagerterminalen som låg strax intill. Nåt hade hänt där. Blod. Massor av döda. Men ingen verkade veta riktigt vad det handlade om.

Naturligtvis hördes inga sirener. Hela lastområdet ägdes av Triaden och man hade mutat bort allt vad poliser hette. Det skedde enstaka tillslag mest för sakens skull men i övrigt skötte man sin business ostört här. Shanghaifolket uppskattade diskression nästan lika mycket som sitt opium.

Brad var tveksam men både jag och Jeremy ville smyga bort mot terminalen för att se vad som hänt. Det var ändå våra leveranser som fanns i magasinen. Med tanke på vår försäkringssituation fanns viss anledning till oro. Jeremy hade sin ångrevolver med sig. Kändes klen i sammanhanget men bättre än inget.

Vi kom till en av terminalens mindre dörrar på baksidan. Inget hördes inifrån hallen. Jeremy höll upp vapnet medan jag sakta vred om handtaget. Det var ännu helt tyst när jag sköt upp dörren med ena foten. Lagret bestod av en enda stor hall. Lådor och boxar uppställda överallt och säkert femton meters takhöjd.

Vi strök runt på helspänn. Jeremy pekade med revolvern åt olika håll men vi såg inget ovanligt. Rakt fram låg gods från Trans Atlantic Inc i höga travar. Längre bort efter väggen stod tre fyra truckar på parkerade. Laddskåpens surrande var det enda som hördes.

Sen kom vi ifrån varandra. Vet inte exakt hur eller när men efter en stund vände jag mig om för att säga nåt. Då märkte jag att Jeremy och Brad var borta. Eftersom jag inte ville dra uppmärksamhet till mig så vände jag och började leta. Men mina piloter var som uppslukade.

Då fick jag syn på vårt gods som stuvats in ungefär mitt i hallen. Och kistan. Djupt röd med gyllene inskriptioner på sidorna. Men det som fick mitt blod att isas var locket. Det hade kanat av och låg bredvid. Jag tittade mig om och gick sedan fram.

Kistan gapade tom. Inuti var den klädd i siden och det var fullt med jord. På andra sidan hade jorden dröst över kanten. Med bultande hjärta följde jag spåret runt en stuv och svor till högt. Där låg en av lagerarbetarna. Jag kände igen loggan på overallen. Kroppen låg på rygg och stirrade upp i taket. Halsen var täckt av blod som runnit ner på golvet i en stor pöl.

Så rörde sig nåt i ögonvrån. Jag kikade upp och i taket kilade en skepnad förbi. Overkligt snabbt, likt en mänsklig spindel. Jag vågade fortfarande inte ropa på mina vänner utan stirrade paralyserad mot monstret däruppe. Synen av fladdrande svart spetstyg gjorde att myntet ramlade ner. Jag förstod inte vilket väsen som rörde sig i skuggorna men det var Coney Island Baby. Den döde maken var bara en bluff. Det var hon själv som åkt med i kistan som fripassagerare.

Plötsligt fylldes min näsa av den där vaniljdoften. Hon stod precis bakom mig. Mina ögon måste sett ut som klot när jag vände mig om. Hennes ansikte var lika vackert som sist men den vita huden runt munnen var nedsölad av blod. Ungefär som ett barn som ätit soppa för första gången. Hon bara tittade på mig med sina lysande blå ögon.

Sedan började hon berätta. Historien om maken var mycket riktigt fabulerad. Hon behövde ta sig till Shanghai för att få tag i en man som blåst henne på en större summa pengar. Nåt om förfalskad konst om jag minns rätt. Hursomhelst, där stod vi ensamma mitt i hallen och pratade. Hennes riktiga namn var Lilith, nattvandrare och odödlig. Det var dags för henne att jaga efter den där bedragaren nånstans i Shanghainatten. Men eftersom jag låtit henne åka med undrade hon om jag ville ha hjälp med något. Kanske en önskan att få uppfylld innan hon försvann i mörkret.

Efter en stunds funderande berättade jag att nattskiftet höll på att knäcka mig. Jag älskade jobbet i hamnen men kroppen började ge efter. Leende förklarade Lilith att hon kunde hjälpa mig att bli den bäste sjåaren New York City sett. Att aldrig vara trött mer. Någonsin.

Så böjde hon sig fram. Men inte, som jag trodde, för att kyssa mig. Nej, hon bet mig i halsen. Jag njöt och doftade på hårlockarna som låg mot mitt ansikte. Slöt ögonen och upplevde vad som måste varit alla rusens moder. Efter en lång omfamning backade Lilith undan och torkade sig om munnen med handryggen. Sade adjö sjåare och försvann bland stuvarna.

Vad hon blev av och om hon fick tag i den där bedragaren vet jag inte. Men vi skulle aldrig träffas igen.

***

Idag basar jag över nattskiftet med osviklig energi. Faktum är att natten blivit min värld. Ofta stryker jag med fingrarna över ärren på min hals och tänker på henne. Lilith. Fast i mina minnen kommer hon för alltid att heta Coney Island Baby. Jag möter henne ibland i mina drömmar.

Manskapet kommer och går. De vanliga daglönarna. Faktum är att ruljansen är större än någonsin. Affärerna har aldrig gått bättre och numera lämnar jag aldrig staden. Men jag vill förbli hamnens ende nattvandrare och det är väl enda problemet.

Som jag sa, daglönare försvinner och nya kommer. Så min enda önskan är att man aldrig kommer muddra här utanför piren. Där ligger uppskattningsvis tre fyra hundra mannar på botten. En hemlig kyrkogård under Brooklyns grumliga yta. Alla med pålar genom hjärtat för att få frid.

Stackars Seamus, du har lyssnat tålmodigt. Jag ska se efter om Vera inte har en skål med ben bakom disken. Ibland önskar jag att hon var här och höll oss sällskap om nätterna.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22