Blåsväder

Mar 1st, 2021 | By | Category: 2021-03 mars, Novell

Ulf DurlingNovell av ULF DURLING

Till minne av Jean Bolinder. Berättelsen är inspirerad av hans besök hos oss i Källvik 1988. Vi rundvandrade då i brunnsområdet, liksom Sten gör med sin gäst i novellen. Vid avskedet tackade Jean för trevlig samvaro – betydligt muntrare än den jag beskriver här nedan – och gav oss tuschteckningar. En föreställer Månberget. Den ses här nedan tillsammans med ett foto av samma plats taget av Ulf.

“Jag hade tänkt mig en helg i ensamhet men vad gör man om någon ringer, säger sig vara på väg mot Kalmar och vill titta förbi? Man tar emot honom, även en så trist typ som Elis Svantelius.

Han välkomnades med lättöl och kycklingklubbor från ICA Nära Kusten, varpå vi ägnade en timmes struntprat åt vårt enda ett gemensamt intresse. Elis är, i likhet många präster, road av världsliga brott och jag läst spänningsböcker i hela mitt syndiga liv. Däremot ogillar han katter. Min är döpt efter zigenerskan i Ringaren i Notre Dame av Victor Hugo. Sedan Elis motstått Esmeraldas charm genom att vägra klappa henne kröp det fram att han led av pälsallergi och behövde en nypa frisk luft.

MånbergetEftersom jag efter min pensionering från försvarsmakten slagit mig ner i en före detta kurort kallar jag mina strövtåg här för grötlunkar. Vi tog inte Stora Källviksvarvet, en strapats som jag avverkar på en knapp timme, utan Lilla Varvet. Det specialdesignade jag för Elis och räknade med en tidsutdräkt på cirka tjugo minuter. Men när vi genat ner mot Societetshuset och slagit in på Källviksbrunnsvägen uppfattade vi något konstigt utanför Ekbergsvillan. En ficklampa släcktes vid husets gavel och en skugga syntes snabbt förflytta sig mot den promenadstig som leder mot Månberget.

Vi måste ha ertappat en ovälkommen gäst i färd med att bryta sig in i kåken! Jag antog att det fanns en del sprit där inne och att den tjänat som magnet för den besökare som vi skrämt på flykten.

Till historien hör att husets ägare driver en hotellrörelse i Norrköping och att vissa kunder har möjlighet att under en semestervecka eller två hyra in sig i hans privata sommarresidens.

Nu var det emellertid sträng vargavinter och en häftig storm i antågande. Skymningen föll allt hastigare och täta moln skymde den annars så rika stjärnprakten på himlen.

Den exakta tidpunkten noterade jag inte men datum för händelsen kommer jag aldrig att glömma, den 9 januari 2005.

Invid staketet, slängd bakom en buske, låg en röd moped av märket Crescent. Jag har ofta sett den i Loftahammar, där jag regelbundet provianterar på ICA Nära Kusten och där det mig veterligt bara bor en person som använder ett fortskaffningsmedel av detta slag. Han heter Errol och är samhällets infant terrible.

MånbergetDärmed var tack vare mig ett av de värsta brotten i Tjustbygden under det relativt nystartade millenniet avvärjt redan innan det blivit begånget!

– Nu jävlar, skrek jag. Fanskapet gör en kringgående rörelse och tänker återkomma hit när han tror att det går att hämta sin moped och åka hem. Det ska vi sätta P för. Vi tar honom!

– Hur ska det gå till? kved Elis. Jag inlåter mig inte i slagsmål och …

– Det slipper du, din sillmjölke! Jag, däremot, har oskadliggjort grövre busar än Errol som FN-soldat i Kongo! Nu kör vi! Operation kniptång! Jag rusar efter och hetsar honom och du möter upp från andra hållet. Spring till … nej, du hinner inte. Stå kvar här och vakta Errols rostiga knarr … så att ingen stjäl den! Samband per komradio, mobil alltså. Jag ringer dig i händelse av nödläge. Uppfattat? Bra, verkställ!

Jag störtade iväg innan Elin hann protestera och sprang av bara helvete. Det var inga problem att orka, jag garanterar, inte om man som jag har gammal grundkondis att falla tillbaka på och varje dag gymnastiserar en kvart före frukosten. Man måste hålla sig i trim.

Medan jag sprintade uppför backen vid Källvikens västra hörn kände jag att detta var annat än att sitta och glo på teve och på en massa snusiga bönder på spaning efter giftaslystna fruntimmer, som är sugna på att mjölka kossor i svinottan! Man kunde en samhället en tjänst och eventuellt bli omnämnd i VT. Om artikeln skulle illustreras med en bild av mig ville jag helst vara iförd min uniform.

Efter diverse kringirrande gav jag en halvtimme senare upp, avbröt mitt letande och konstaterade att Errol undkommit. Och när jag återvänt till Elis – blåfrusen i den ökande stormen – svor han på att Errol inte kunnat passera honom obemärkt, ännu mindre hämta sin moped. Att det förhöll sig så var säkert som amen i kyrkan, en sanning som han förklarade sig villig att intyga med två fingrar på Bibeln.

Errol måste ha tagit sig till Loftahammar till fots, via Nyslätt och Aleglo ängar, en lång och mödosam vandring i kolmörkret, kylan och de häftiga vindbyarna.

Med denna slutsats lät vi oss nöja och traskade tillbaka till min stuga för en sängfösare. Jag tjatade på Elis att unna sig en liten virre – en whiskypinne, tydliggjorde jag för honom – men han avstod. Han dricker inte. Det är ingen fart på honom, han saknar stake.

Undertecknad tryckte i alla fall i sig ett glas, två eller tre faktiskt, innan det var dags att tänka på refrängen och uppmana tråkmånsen Svantelius att knyta sig i lillstugan. Det gjorde han gärna. Lyckligtvis skulle han ju upp tidigt och fara vidare till Kalmar.

Och Errol rapporterades vara borta, som om han skuddat stoftet av sina fötter och gått upp i tomma intet. Det fick jag så småningom veta på Stures, kondiset i Loftahammar, där samtalsvågorna gick höga och upphetsningen var stor. Vart hade han tagit vägen? Vem kunde han gömma sig hos och vad befarade han om och när han kom tillrätta?

Därefter hände inget förrän tre månader senare.”

***

”Omständigheterna tvingar mig, Elis Svantelius, att lämna en redogörelse för min inblandning i det säregna mordet i Källvik för snart femton år sedan.

Jag hade ägnat mig åt släktforskning och upptäckt att min farfar vikarierat som brunnspredikant vid den lilla hälsoanstalten i Tjust under några säsonger i början av förra seklet. Jag blev nyfiken och for jag dit på vinst och förlust för att bekanta mig med miljön. Tyvärr bad jag en avlägsen kontakt, som bor där permanent, om husrum. Denne ganska påfrestande person har vid ett antal tillfällen våldgästat mig i Stockholm och som förevändning för att hysa in mig hos honom uppgav jag mig vara på genomresa till Kalmar. Det var inte sant. Efter det som inträffade for jag hem så snart det anständigtvis var möjligt.

Sten Harder är uppvuxen i Västervik, frånskild – begripligt nog – och främst upptagen av att skryta och skrävla och racka ner på andra. Han framhåller gärna sina många amorösa erövringar och en del meriter som kompanichef på infanteriregementet i Linköping.

Jag misstänker att han varit särskilt nitiskt i rollen som basseplågare och från säker källa, en av hans gamla skolkamrater i Västervik, vet jag att han ådrog sig öknamnet Kapten Marvel. Det var förr i världen en löjlig superhjälte på film och i en serietidning

Mot bakgrund av detta var det desto mer överraskande att höra hans ömkliga röst i telefonen i april 2005. Han ringde mig en sen kväll strax innan jag skulle gå till sängs.

– Elis, sa han. En idiot till kriminalinspektör ska prata med mig i morgon om mordet på Errol. Kom ner hit! Kasta dig i bilen och …

– Klockan är över tio, påpekade jag.

– Tjafsa inte! Du ska vara här senast 11 00, inget att snacka om.

***

Jag blev lite dessvärre försenad, högst tio minuter, på grund av broöppning i Söderköping, men Sten hade överseende med det och skällde inte ut mig.

Han tycktes ha sovit dåligt och tagit sig en stärkande virre i förväg. Jag säger inte att han är alkoholist men han dricker som en svamp.

Inne i hans stuga väntade en medelålders man med det ospecifika utseende som gör att han inte känns igen om man nästa dag ser honom på torget. Han sade sig heta Johan Weiss och leda utredningen av mordet på Errol Larsson.

– Gammal kompis till mig, uppgav Sten. Han behöver min hjälp för att klara ut vad som hänt. Inte sant, Johnny?

Utan att vänta på ett instämmande från Weiss meddelade mig Sten att Errol troligen var namngiven efter sin mors matinéidol på 1950-talet Errol Flynn, som hennes son ansåg sig vara en karbonkopia av. Varför annars bära samma tangorabatt som skådespelaren stoltserat med på vita duken? Han brukade göra det mesta fel i och kallades därför gemenligen Error och …

Här harklade sig Weiss och sade försynt att han gärna själv ledde samtalet.

– Naturligtvis, svarade Sten. Låt mig bara säga till Elis att du och jag är lika goda kålsupare alltsedan ungdomstiden i Västervik. Minns du att vi kallade dig Tarzan? Du kom från Deutschland som Johann Weissmuller men växlade över till … och det gjorde du alldeles rätt i – du var ju inte precis en muskelknutte precis svingade dig i djungelns lianer utan av ett vekare virke, om du ursäktar.

Som på ett tecken från en regissör knackade det exakt då på dörren och en uniformerad yngling gjorde entré på scenen. Han hälsade och fällde en replik till Weiss:

– Riggat och klart på Mångatan!

– Bra, Nelson. Då ska jag vi fyra traska dit och …

– Sakta i backarna, invände Sten. Var har du hittat Nelson, Johnny? I Uganda eller Nigeria eller …

– Åtvidaberg.

Weiss log blekt och vände sig till mig.

– Att kapten Harder i nuläget verkar en smula okontrollerad beror nog på att jag misstänker honom för att ligga bakom Errol Larssons död.

– Dumheter, röt Sten. Jag protesterar å det skarpaste …

– Du har avstått från att biträdas av en advokat och jag leder förhöret. Kan du acceptera det?

Frågan bemöttes med en axelryckning. Den uppfattade Weiss som ett medgivande och övergick till att briefa mig om situationen.

En huvudstadsbo hade ett par veckor tidigare inlett sin årliga Källviksvistelse och i en bod på tomten påträffat ett lik som efter ett kvartal – dateringen var gjord av en obducent från Rättsmedicinalverket – befunnit sig i långt gången förruttnelse. Hans fastighet, Mångatan 3:63, låg i änden av Månbergsvägen och hade varit utan tillsyn i sex månader.

Enligt polisen hade Errol märkt att han vid sitt inbrottsförsök i Ekbergsvillan under trettonhelgen varit förföljd och smitit in i boden där han trott sig vara i säkerhet. Men – ett stort aber för honom – Sten hade observerat finten, rusat efter och låst in honom i gömstället. Det var en enkel manöver. Om man vred trätappen på skjulets utsida ett kvarts varv hamnade den på tvären över dörrspringan och så var saken klar, simsalabim! Ingen chans att ta sig ut ur det fönsterlösa skjulet, inga tillhyggen inne i det att utnyttja som murbräckor och inte en själ i närheten som kunde höra Errols rop på hjälp.

Följaktligen hade han avlidit av hungersnöd och uttorkning, troligen inom en eller två veckor eftersom Sten inte ångrade sig och släppte ut honom. Det bör ha varit en ren mardröm att … ingen belysning att tända och en ficklampa med snart utbrända batterier.

– Sedan stockholmaren larmat oss har teknikerna gjort en minutiös undersökning av brottsplatsen och inte funnit ett dyft som motsäger min uppfattning om händelseförloppet. Vi har även … ja, Sten, du har något på hjärtat?

– Det kan du skriva upp! Vilket motiv skulle jag ha att för min illgärning?

– Hämnd. Det ryktas om att Errol varit en driven tjejtjusare och att du talat öppet om att slå ihjäl honom. Det finns vittnen som hört dig orera om det både på Hamnkrogen och Pizzeria Sandbyhov.

– Varför skulle jag bry mig om Errors svinerier?

– Kanske för att han en gång fick ner ditt ex i sänghalmen.

Stens vitnade av vrede och knöt nävarna.

– Nu, Tarzan, får det för fan räcka. Ta med dig Chita och dra åt helvete!

– Chita? Vem är det?

– Din tama apa. Han står bakom dig, ge honom en banan!

Nu räckte det till och med för den tålmodige Weiss. Han reste sig och bad mig och Nelson slå följe med honom till Mångatan.

– Jag kör, sade Sten och glömde i hastigheten att han inte var nykter.

– Nej. Vi går, du stannar. Dags för fruktstund, kapten. Ta en banan.

Vi avtågade och styrde våra steg mot Mångatan.

Vi var framme inom ett par minuter. Vid grinden stannade Weiss och delgav mig i förtroende några personliga synpunkter på Sten Harder.

– Han har alltid varit en översittare och skitstövel. Du skulle ha sett honom på högvarv i plugget när han trackade dom svagaste eleverna, dom som han visste skulle bli extra kvaddade. Därför passade jag nyss på att jävlas lite med honom, det får du förlåta mig.

– Ska göra ett tappert försök.

– Tack. Nå, så här ligger det till. Harder är skyldig till mycket elände men inte till Errol Larssons död.

Hörde jag rätt? Jag tittade förvånat på honom och såg plötsligt att han hade en räv bakom vartdera örat. Jag märkte dem först nu eftersom jag hittills stirrat mig blind på hur slätstruken och alldaglig han verkade vara.

– Du lär vara road av kriminalgåtor, sade han. Det finns ett facit till mysteriet med den inlåste Errol i den faluröda boden tre meter till höger om oss. Dörren står på glänt, gå in och se dig omkring. Om du har ögonen på skaft och dom grå cellerna i trim löser du problemet.

– Du skojar med mig?

– Ja, delvis. Varsågod.

Jag trivs med att lyda. Det är en av mina mest framträdande egenheter.

Inspektionen tog mig en stund, det ska villigt erkännas, men faktum är att jag gjorde ett enastående fynd och gick skakad ut till Weiss. För att värma sig stod han med ansiktet vänt mot solen, som haft vänligheten att titta fram i en glipa mellan molnen och föreföll vara på ett strålande humör.

– Herregud, utbrast jag. Det är inte sant!

– Vad är inte sant? undrade han med misstänkt oskyldig min.

– Att han med sina sista krafter ritade tre bokstäver i dammet på golvet för att inför eftervärlden avslöja vem det var som … A Dying Message är ju raritet som egentligen bara förekommer i pusseldeckarna! Errols tre lätt tydbara versaler, två konsonanter och en hård vokal – G U D – kan inte tydas på annat sätt än att han på sitt yttersta insåg att Vår Herre bestämt hans öde och dömt honom att bestraffas för sina …

– Wait a minute, my dear Watson. Kan det finnas en alternativ tolkning?

– Vad menar du?

– Att det rör sig om en kombination av det klassiska Budskapet på Dödsbädden och – jag är självskapligt hemmastadd i krimlitteraturen, ska du veta

–A Surprising Revelation of the Least Suspected Murderer.

– Which means?

Han höll mig på halster genom att plocka upp en pipa ur kavajfickan – karlen var en antikvitet, alla rökare är numera utan undantag hemfallna åt cigaretter – och tände den. Av allt att döma hade han stoppat den medan han samlade sig inför narrativets peripeti.

Med tydligt välbehag övergick han till att tala om det busväder som nått Sverige under trettonhelgen. Inte minst Småland var drabbat av en orkan vars verkningar blev hart när oöverskådliga – hundratusentals kubikmeter fälld skog, ett förestående uppröjningsarbete av gigantiska mått, stor risk för uppblossande bränder och ökad förekomst av skadeinsekter, däribland barkborrar. Värden för miljarder hade gått till spillo.

Jag mindes mycket väl den jävelusiska blåsten i Källvik tre månader tidigare. Ovädret hade tyckts mig förebåda en ny istid eller en syndaflod som skulle förgöra Skapelsen, Uppenbarelsebokens harmagedon i NT 16:16, ragnarök i vår nordiska mytologi eller …

Jag avskyr att falla folk i talet men nu var tillfället inne.

– Avslöjandet! Kläm fram med det! Om Errol anade att det var Sten som burat i honom, varför ristade han då bokstäverna G U D och inte S T E N i … korten på bordet, tack!

– Kör i vind, svarade han med ett omotiverat skratt. Vid en extra kraftig vindstöt måste den ranka boden av gammalt spillvirke ha skakats så våldsamt att den lodrätt ställda tappen föll ner och spärrade utgången. Errol fattade vad som hänt och ville väl före sin död tjalla om vem som … men hann inte skriva mer än halva hennes namn.

– Hennes?

– Ja, vän. Hon hette Gudrun. Stormen Gudrun!

Vid avskedet från Weiss frågade jag om allt han berättat verkligen var sant.

– Nej. Det mesta är en konstruerad rövarhistoria. Jag hittade på den för att kunna tvåla till Harder ordentligt. Vad som stämmer är att ni två ertappade Errol utanför Ekbergsvillan den 9 januari. Sen dess har han hållit sig undan hos en moster i Kisa, som jag fick kontakt med i förrgår. Hans bortovaro från Loftahammar spelade jag fram för att sätta press på Harder när jag låtsades tro att det var han som låst in Errol i boden på Mångatan. Men att odågan Errol varit i Källvik medan Gudrun rasade var ovedersägligt. Hans moppe, som låg kvar bakom busken, var skrotmogen medan ficklampan duger för många nya nattliga räder.

– Skriften på golvet i boden, påminde jag honom. Den såg jag ju med egna ögon. Hade ni lämnat kvar den åt mig?

– Äsch, den lät jag sätta dit med 08:ans godkännande strax innan du dök upp hos Harder.

Han vinkade till sig sin assistent.

– Nelson! Visa högra pekfingertopp. Vad ser du, Elis?

– En grå beläggning.

Ackurat. Efter teknikernas undersökning städade de upp och dammsög i boden. Nelson strödde nyss ett lager färskt damm på golvet där inne och plitade dit G U D för att … ja, illustrera vårt falsarium för dig.”

_____________________________

Novellen är till minne av Jean Bolinder. Ulf Durling har skrivit en minnesteckning över kamraten i Deckarakademin.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22