Beskyddarna

Apr 25th, 2012 | By | Category: 2012-04 apr, Novell

Sune E OlssonDen tredje novellen av SUNE E OLSSON om Peter Ingmarsson.

De två tidigare är Den meningslösa stölden och Teatermordet

———————-

En medelålders man med svart vågigt hår, klädd i mörkbrun kavaj över en kulört skjorta, grå byxor och mockaskor, steg in genom entrén till Göteborgs Lagerhus vid Heurlins Plats intill Vallgraven i Göteborg. Han bar på en sliten läderportfölj. En trappa upp stannade han utanför en dörr med graverad mässingsskylt. ”Peter Ingmarson – Byrån för privat spaning och utredning”. Han lyfte handen men tvekade ett ögonblick innan han knackade. Rörelsen var tveksam. Som vore han rädd att störa.

Ljudet av signalen drunknade i slamret från en kopieringsmaskin. Maskinen stannade och Pia Pedersen, Ingmarsons assistent plockade upp kopiorna och vände sig mot sitt skrivbord. En känsla fick henne att öppna kontorsdörren, där var tomt. Hon tog ett steg ut i korridoren och såg en man på väg att gå.
– Sökte ni någon, sa hon.
Mannen vände sig om och gick tillbaka. Han presenterar sig som Mahmed Mohed, restaurangägare från Älvängen. Han tog upp en meny ur portföljen och visade på adressen.
– Jag söker detektiven, herr Ingemarson. Är han anträffbar?
Pia mönstrade honom. Hon uppskattade hans längd till 170 cm. Han hade bruna ögon och tjockt hår. Skäggbotten såg mörk ut. I övrigt märkte att han kammade håret bakåt och att hans bleka hy inte utsatts för sol på länge. Hon bedömde honom som ofarlig och bad honom stiga in.
– Jag är ledsen, sa hon, Ingemarson är på klientbesök. Han är mycket upptagen och kan inte ta fler jobb de närmaste veckorna.
– Jo, men det måste han. Jag kan nog inte vänta så länge. Ingen annan vill hjälpa mig.
Mannens ögon vattnades och portföljen kom i darrning.
Pia veknade.
– Berätta om ditt problem. Kanske kan jag hjälpa dig på något sätt.
Mahmed höjde blicken och såg henne i ögonen och hon svor inombords när hon såg att ett hopp hade fötts i dess djup.
– Jag fick besök för en vecka sedan av tre sådana där Hells Angels, berättade han. De kom vid stängningstid när min hustru och jag var ensamma på restaurangen. De stal dagskassan.
– Ringde du polisen?
– Jag vågade inte. De krävde oss på pengar för beskydd. Om vi gick till polisen skulle de komma tillbaka och göra oss illa.
– Beskydd. På det lilla viset. Hur mycket vill de ha?
– Tjugofemtusen varje månad. Det kan vi inte betala.
– Menade de allvar, tror du?
– Betalar ni inte blir ni manglade, sa de.
– Hotade de att göra er illa om de inte fick pengarna?
– De skulle misshandla oss.
– Hur många var de, sa Pia och tog fram ett block. Hur vet du att de var från Hells Angels?
– De var tre stycken och hade skinnkläder med sådan där stora märken på ryggen.
– Beskriv de här typerna för mig!
– De såg likadana ut alla tre. Skinnställ. Hjälmar med mörkt glas framtill. Jag såg inte ansiktena.
– Försök lite nu! Fick du någon uppfattning om hur gamla de var? Var de smala, tjocka? Hur långa var de?
Mahmed lyste upp.
– Vi har markeringar vid dörren. Alla tre var kortare än märket för 1.75. Ja en av dem var förstås ännu kortare. Han var ganska liten faktiskt.
– Var de biffiga och klumpiga? Feta?
– Nej, ganska smala. Faktiskt väldigt smala när jag tänker efter. De hade stora basebollträn med sig.
– Hur lät deras röster?
– De sa inget. Jag fick lappar av dem.
– Har du kvar lapparna?
– Nej, de visade upp dem för mig men behöll dem.
– Du hörde inte någon av dem säga något.
– Jo, när de gick. En av dem snubblade på en stol och höll på att ramla.
– Svor han?
– Nej. Jag vet inte. Ett skrik bara.
– Hur lät det, skriket alltså.
– Det var bara ett kort rop.
– Tänk efter. Blunda om det hjälper. Var rösten mörk eller ljus? Var den som en basröst?
– Ljusare, Mahmed begrundade frågan, det lät nästan som när min fru såg en råtta i omklädningsrummet. Gäll, heter det så?
– När de skulle komma tillbaka.
– Den 25:e är det avlöningsdag stod det på lappen.
– Det blir om knappt en vecka med andra ord. Jag ska se hur vi kan lösa det här. Kan du vara på restaurangen klockan nio i morgon och släppa in mig?
Mahmed nickade. De tog avsked.

***

Resten av dagen ägnade sig Pia åt shopping vilket i och för sig inte var ovanligt. Det var varorna som var annorlunda. När fötterna ömmade av trampandet tog hon upp sin mobiltelefon. En god vän inom polisens underrättelser Carl-Arne Ahrneson överraskades med en inbjudan till lunch.
– Nå Pia, vad är det du och Ingmarsson är ute efter nu? Sa han när de tagit var sin dagens på Centralstationen.
– Lite allmänt om mc-ligor bara. Jag vet att du är rätt man att fråga.

***

Följande dag kom Pia till Mahmeds restaurangen med en tung kartong i famnen. Mahmed skyndade att hålla upp dörren för henne.
– Vad är det du har med dig?
– Videokameror för vår lilla TV-inspelning.
– Ska vi vara med i TV?
– Bara du och mc-killarna, om de kommer tillbaka.
– De skulle komma den 25:e.
– De sa det ja, men de kommer säkert att höra av sig tidigare ska du se. Då ska vi vara beredda.
Pia monterade upp tre trådlösa videokameror i restaurangen. De kunde styras med fjärrkontroll och hade trådlös överföring till en dator. Två av dem täckte disken vid kassan och insidan entrén. Den tredje kameran placerade Pia i ett fönster gömd bakom en gardin. Den var regelvidrigt riktad mot parkeringen och gången fram till ytterdörren.
– Jag har fått ett snabbt godkännande av Länsstyrelsen, mumlade hon med heta kinder. Det gäller självklart bara när krogen är stängd. Förstår du?
– Ja, men beskyddarna kommer ju innan vi stängt.
– Jag vet, därför har du den här dosan.
Pia fäste en plastask på kassaregistrets sida.
– Då du lägger handen över den börjar kamerorna gå. Det räcker med en lätt beröring av handen eller ett finger. Jag har också lagt in ett program i din dator som skickar ett SMS till mig när kamerorna går igång.
– Jag förstår. När kommer de tror du?
– De dyker upp vilken dag som helst. Det är mindre än en vecka till den 25:

***

Pia satt vid sin dator varje kväll från en timma före restaurangens stängningstid. Den fjärde dagen hände det. Hennes mobil signalerade för ett SMS. Mahmed hade rört vid dosan. Ett snabbt kommando på datorn kopplade upp henne mot en dold hemsida som visade bilder från restaurangen. På skärmen syntes en skinnklädd person som lämnade över en paket till restaurangägaren och omedelbart lämnade med snabba steg. Budbäraren var ensam i restaurangen. Från den lagvidriga kameran såg Pia två andra som väntade utanför med motorcyklar. Motorerna var igång. När deras kumpan suttit upp körde de lugnt från restaurangen utan att väcka uppmärksamhet. Pia ringde genast upp Mahmed och frågade vad han fått för instruktioner.
– Pratade han med dig den här gången?
– Nej, han visade en lapp nu också.
– Vad stod det på den?
– Jag fick en bunt med förpackningar för färdiglagad mat. Varje den 25:e ska jag ha pengarna liggande i en form så att det ser ut som hämtmat.
– Då så. Jag kommer till restaurangen imorgon. Vi måste talas vid och planera vad vi ska göra. Jag kommer efter sex.
Pia vänder sin uppmärksamhet mot datorn och videofilmerna hon sparat på hårddisken. Hon frös en bild där budbäraren gick ut genom dörren.
Tänkte väl det buskompis, du ser allt bra kort ut du va. Väldigt spenslig också tycker jag, gillar inte öl va!
– Nu ska vi se, muttrade hon, vad får vi ut av era motorcyklar, tro?
Ett registreringsnummer flammar upp för ett ögonblick på skärmen. Pia frös bilden och noterade numret. Loggade in på Bilregistret och knappade in numret.
– På det viset, sa hon för sig själv.

***

Nästa dag ringde hon upp Annalena Lisen på Länskriminalen, en väninna och ena halvan av kommissarie Öhrns tvåmannaenhet för komplicerade spaningsmord.
– Hej Annalena. Du, jag har ett ärende jag tänkte du skulle hjälpa mig med.
– Jo, berätta.
Pia redovisade vad som hänt på restaurangen och vad hon kommit fram till.
– Jo men visst, det där är allvarlig brottslighet. Är de med i en supportklubb, tror du.
– De klär sig i västar som ger sken av det.
– Sånt är smått livsfarligt om det saknar täckning.
– Ja.
– Jo.

***

Den 25:e gick Pia till restaurangen ett par timmar före Byrån stängde. Hon fattade posto på Mahmeds kontor och hjälpte honom att packa pappersbuntar i formen beskyddarna lämnat. Kvällen gick utan att det hände något och vid stängningsdags ryckte Mahmed på axlarna och gick för att låsa entrén. En person kom rusande och trängde sig förbi honom innan dörren hann gå i lås.
– Jag ska hämta maten jag beställt.
Bikern hade en tajt knuten bandana över munnen. Mahmed blev skärrad och kom sig inte för att svara.
– Nå, var har du käket?
– På kontoret.
– Då går vi dit, då. Sätt fart på benen.
Beskyddaren var klädd i skinnställ och MC-hjälm. Det mörka visiret och hans bandana täckte ansiktet. Mahmed gick före genom restaurangen, förbi serveringsdisken och in på kontoret. Där öppnade han dörren till ett arkiv där det stod ett värdeskåp ur vilket han tog fram den laddade formen och lämnade från sig.
Kolla inte innehållet, snälla, tänkte Pia som stod gömd i omklädningsrummet.
Inkasseraren gick ut baklänges. Utanför restaurangen satt de två kumpanerna och väntade. När inkasseraren kom ut rusade de motorerna och vinkade.
– Skynda dig, hördes en ljus röst ropa.
Samtidigt som budet la ner formen i en sadelväska körde tre polisbilar fram och spärrade motorcyklisternas väg. Annalena Lisen i spetsen för polismän med skyddsvästar grep de tre förövarna och mötte inget motstånd.
Inne på restaurangen stod herr och fru Mohed och tittar ut genom fönstren. När bilarna med de blå blinkande ljusen kört iväg vände de sig till Pia.
– Vad händer nu?
– Det händer ingenting, svarade Pia. Mer än att du får en räkning från Byrån.
– Kommer det inte andra och hämnas på oss?
– Det finns inga fler. Det var bara de här tre. Tre tjejer som kör motorcykel och försökte lura dig att de var med i Hells Angels. Men de begärde för lite pengar. Kriminella hade krävt dig på mycket mer. Dessutom har jag aldrig sett så småväxta och smala Hells Angelskillar. De jag sett, för all del inte alla, är präktigt feta. De skulle inte heller vara rädda för att visa ansikte eller att prata med dig. De hade skrämt skiten ur dig så att du aldrig vågat ifrågasätta beskyddet.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22