Att klona en katt

Jul 4th, 2018 | By | Category: 2018-07 juli, Novell

Ahrvid EngholmNovell av AHRVID ENGHOLM

Han förklarar själv hur novellen kom till:
“Detta är en experimentnovell. Jag tog Stig Dagermans väkända “Att döda ett barn” och bytte ut barn mot katt, döda mot klona, placerade det i rymden (varvid många andra ord och uttryck fick bytas ut) bara för att se vad det kunde bli av det. Det lilla slutet fick jag hitta på själv. Jag har länge varit intresserad av litterära experiment, sådant man lekt med hos grupper som Oulipo, dadaisterna, patafysikerna med flera. Men om detta klonings- eller replacement-test fungerar, det vete katten..”

————–

Det är ett rutinmässigt omloppsbanevarv och solen står snett över jordhorisonten. Snart skall panelbuzzern pipa, när det är dockningsdags. Mellan ett par solpaneler har två astronauter hittat en passage som de aldrig förut svävat genom och runt jordhorisontens tre synliga kontinenter blänker oceanerna. En man laserrakar sig framför holoskärmar i rymdstationsmässen och en rymdkvinna skär gnolande upp syntbröd till kaffekoncentratet och den genmanipulerade rymdkatten sitter på golven och slickar sin päls. Det är den morgonen till en epokgörande dockning, ty nu skall ett rymdkatt klonas, någonstans över den tredje kontinenten av en framstående vetenskapsastronaut. Ännu sitter rymdkatten på golvet och slickar sin päls och mannen som laserrakar sig säger att senare skall de ta en rymdpodtur till LEO med katten och en kvinnlig astronaut gnolar och lägger upp det nyskurna syntbrödet på ett blått kristallkeramikfat.

Det far ingen skugga över rymdstationsmässen förrän den hamnar bakom jorden, och snart far astronauten som skall klona katten förbi en gammal satellit över den andra kontinenten. Det är en rutinerad astronaut som tittar in i missionkameran och i linsen ser han en liten blå stjärna och bredvid sig en liten robot som surrar. Medan roboten surrar och astronauten ser den vackra bilden av rymden skruvar Houston in en annan frekvens och säger att de får en fin dag. Roboten svävar sig till rätta i skytteln och astronauten som skall klona ett katt tar upp sin DNA-mikrolab ur verktygslådan och säger att de skall åka till rymdstationen och i rymdstationen skall de låna ett laboratorium och experimentera långt långt ut i vetenskapens frontlinjer.

***

Bakom de guldfilmspläterade rutorna registrerar roboten det han säger, piper och när den piper renderas bild av mannen i skytteln till markkontrollen. Det är ingen oerfaren astronaut, han är kunnig och förväntansfull och innan han steg in i skytteln stod han ett ögonblick framför skyttelluckan som gnistrade i solen och njöt av glansen och doften av avdunstat flytande syre och hydrazin. Det föll ingen skugga över skytteln och den blanka skyttelluckan har inga bucklor och inte heller är den rostig.

Men samtidigt som skytteln rusar över den första kontinenten knäpper han på en kontrollknapp till vänster om sig och drar ut ett reglage och kvinnan i rymdstationsmässen över den tredje kontinenten öppnar ett skåp och hittar inget DNA-supplement. Rymdkatten som har slickat sin päls och spetsat sina ören ligger på durken och ser laboraatorieutrustningen som klänger längs tryckskotten och den blinkande DNA-duplikatorn som står väntande. Astronauten som skall få sin katt klonad är färdiglaserrakad och viker just ihop holoskärmen. 

***

I rymdstationsmässen står kaffekoncentratkopparna, syntbrödet, vitaminallösningen och noll-G-pillren. Det är bara DNA-supplementet som fattas och laboratoriekvinnan säger åt katten att springa över till modul 2 och hämta litet. Och medan katten halvsvävar iväg ropar en man efter den att skynda på, för kloningen väntar i laboratoriet och de skall klona långt ut i vetenskapens frontlinjer. När katten tar sig genom rymdstationen tänker den hela tiden på kloningen och laboratoriet och på avsaknaden av möss och ingen viskar till den att den bara har åtta minuter kvar att vara en enda katt och att laboratoriet skall ligga där det ligger hela detta omloppsbanevarv och många andra varv.

Det är inte långt till modul 2, det är bara tvärs över en luftsluss och medan katten halvsvävar igenom den syns den lilla blå stjärnan över den andra kontinenten. Det är en liten kontinent med små röda ljus och nymornade människor som sitter i sina megastäder med kaffekoncentratkoppar höjda och ser skytteln rusa förbi uppe på den fortfarande mörkgrå gryningshimmlen med pricken av en uttjänt satellit bakom sig. Det går mycket fort och mannen i skytteln ser floderna och de nyanlagda motorvägarna skymta förbi som gråa linjer.

***

Det fläktar från luftrenaren, de rusar förbi kontinenten, de ligger fint och säkert i rätt bana och de är ensamma på denna banhöjd – ännu. Det är skönt att färdas alldeles ensam i en mjuk anloppsbana kring jordhorisonten. Mannen är koncentrerad och beslutsam och med högra armbågen känner han kavlarbältet omsluta sig. Det är ingen oerfaren astronaut. Han har bråttom till rymdstationen. Han skulle inte vilja fördärva något uppdrag, och nu skall han snart klona en katt. Medan de rusar fram mot den tredje kontinenten sluter roboten en servicelucka och elektronerna dansar och luckan skall inte öppnas igen förrän de kan se rymdstationen och roboten surrar i takt med luftreningen och mätarna visar skyttelns mjuka krängningar och i vilken bana den skall ligga.

Ty så märkligt är livet konstruerat att en timme innan en genmanipulerad halvintelligent katt klonas är han ännu osäker och innan roboten piper till för dockning kan han oroas och tänka på  den sista stunden för en katt som oklonad och dess husse och matte som sitter i en rymdstationsmäss och väntar på DNA-supplement och talar om sin katts genmanipulerade klokhet och varför den just därför utsetts till kloning och katten själv kan stänga luftslussen och ta sig genom stationen med DNA-supplement i en kapsel som den bär i munnen och hela den sista stunden ser den ingenting annat än rymdstationens skott, tyvärr kliniskt fri från möss, och ett rymdlaboratorium med en DNA-duplikator.

***

Efteråt är allting klart. Efteråt står ett provrör med ett nytt embryo i en mikrokuvös vid en jublande vetenskapsastronaut  och händer applåderar. Efteråt öppnar en astronaut en kuvöslucka för att kontrollera men kan knappt stå på benen i mikrogravitationen fast han bär en triumf inom sig. Efteråt lägger några en öppnad kapsel DNA-supplement nedstoppad i en recyclingpåse med destillerat RNA och oanvända celler och ett katten ligger orörligt nedsövd på mage med öronen nedpressade mot huvudet. Efteråt kommer två forskningschefer öppna en videolänk från jorden och utbrista i gratulationer när de får se bilder från mikrokuvösen som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att kloning är enkelt. För att lyckas är chansen bäst i mikrogravitation. Och tiden läker inte misslyckade kloningars sår och nu främjas vetenskaper som snart kan glömma döden och skicka celler i omloppsbana för förnyat liv.

Ty att klonat en katt går inte av för hackor. Den som har klonat en katt får åka till Stockholm och under tystnad ta emot ett fint pris och bredvid sig har han kungligheter och hela pressen och man kan bara se glada människor. Alla kameror blixtrar och när de skiljs från presskonferensen är det fortfarande under stolthet och mannen som klonat katten vet att denna stolthet är ett hinder och att han kommer att behöva år av sitt liv för att börja med riktigt forskning igen, fast det inte är prisets fel. Men han vet att han fått mycket pengar och i sina nätters drömmar skall han fantisera om vad han nu skall köpa. Men så fantastiskt är livet mot den som klonat en katt att att berömmelsen varar livet ut.

Ty det är extra svårt att klona en katt, då man måste klona hela nio liv på en gång.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22