ÄT DE RIKA

May 7th, 2017 | By | Category: 2017-05 maj, Novell

Omslag till Askkrigarens blodSå mycket kan vi avslöja som att författarens namn är en pseudonym. Dock är detta inte ett debutverk, för under det namnet finns flera böcker utgivna, en av dem på bild här intill.

____________________________________________________________________

Av Robin Schöön

Jag älskar att shoppa!

Det är en av de två sakerna jag är riktigt bra på, att shoppa och laga mat. Jag spanar in vad jag vill ha så väntar jag och när det blir rea slår jag till. Fast jag ju som så många andra arbetslös och mitt bankkonto är ständigt tomt. Det betyder att jag behöver trösta mig. Kläder och skor behöver man alltid för den delen.

Jag får jobb säkert igen snart nog. I ett helt år var jag slaktarlärling innan de offrade mig då delikatessen där jag jobbade bytte ägare. Men jag är bra på det jag gör.

Man ska njuta av livet tycker jag.

Min lilla lägenhet är fantastisk, en vindsvåning i ett litet gult hyreshus med sneda tak och fönster mot gatan. Min granne, runda lilla fru Ekeberg, är en snäll ensam tant. Hon är så mån om alla och trots att hon kan komma och knacka i tid och otid tycker jag mycket om henne. Hon är nästan allt jag har, mina föräldrar är i graven sen tio år och vänner har jag inga sen min bästa tjejkompis snodde min pojkvän. Det blev svårt att lita på folk sen dess och kvinnor i blå korta klänningar gör mig fortfarande irriterad.

Men sånt kan man ju inte gå och hänga läpp för. Livet är ju så kort. Jag bryr mig inte. Jag skulle bli tokig av att älta alla sina bekymmer hela tiden.

Fast jag ändrade mig när det där brevet kom från kronofogden.

***

Utmätning är precis lika fruktansvärt som det låter. En man från Kronofogden kommer hem till dig och petar på alla dina saker för att ta några av dem för att täcka en del av din skuld. Ovanpå allt så var utmätaren som kom en hemsk människa! Fet och sur som för gammal gräddfil. Han hade en penna och ett block som han gick och smällde med hela tiden och han kollade sin telefon stup i ett, ja, när han inte skällde på mig vill säga.

”Du har försatt dig i den här situationen själv, med ditt slöseri och ditt direkt amoraliska beteende ekonomiskt, så typiskt fruntimmer!” sa han. ”Vad ska du med så många skor till, och den där soffan, fanns det ingen billigare?”

Så hade han säkert aldrig sagt så till någon som hade pengar. Bara för att jag inte har några är det omoraliskt av mig att slösa. Rika människor kan ju ge bort till välgörenhet istället för att handla för dem.

Men nej, det var jag som skulle skämmas och ingen annan. Han fick mig känna som om ingen någonsin gjort fel innan mig.
Jag blev jättearg och jätteledsen men lyckade inte få ur mig ett ord på hela tiden.

Visst ville jag att han bara kunde trilla död ner. Men jag svär att det som hände var en olycka. Han gick förbi bokhyllan i köket precis när kokböckerna gled lite och välte ner den gröna marmormorteln som trillade rakt ner i huvudet på honom.
Han stönade till, knappt mer än det där ljudet hörs ur halsen innan man rapar. Ljudet från benen som krasade i skallen gick heller knappt att höra. Jag skrek inte ens, det gick för fort.

Han var stendöd innan han ens tog i golvet och ingen kommer att tro på att jag inte mördade honom.

***

Det var bara att sätta igång. Inget blir bättre av att man skjuter upp saker.

Förutom jacket i parketten efter morteln, som jag inte kunde göra något år, fanns det faktiskt inte en fläck att städa upp efter den elake mannen. Någon förment klok människa har kläckt ur sig att de fattiga borde äta sina barn. Då löstes samhällsproblemet med att fattiga svalt. Själv tycker jag att det vore bättre om de fattiga kunde äta upp de rika. Det är mer kött på sådana och dryga är de också. Det var så jag tänkte när jag satte igång spisen.

Jag bestämde mig för att äta upp problemet, så att säga.

Jag styckade upp honom i badkaret och kokte buljong på benen.

Haggis är en traditionell rätt från Skottland. Där kokar man ihop alla inälvorna insydda i fårets magsäck. Jag har lagat den rätten många gånger förr och fast jag hade en gubbe från Kronofogden i grytan i stället för får så smakade det precis som det ska den här gången också. Filéerna skar jag ut hela och frös in till senare, Filet Mignon med svampsås skulle det bli minsann.

Hjärnan körde jag i en mixer med ströbröd, rullade lagom stora bollar av smeten och friterade som kalvbräss. Resten av karlens kött hackade jag upp och kokade kalops på.  Det blev så himla mycket att alla mina grytor blev överfulla. Men jag kom på att det var längesedan jag lagade paj, så späckade genast mina pajformar med massor med kött ihop med lök och salvia.

Jag hade att göra i nästan två dagar med all maten. Det doftade i hela huset så grannarna trodde jag skulle ha fest.

Jag tänkte först inte bjuda bort någonting, det tänkte jag verkligen inte, men när lilla fru Ekeberg bjöd in sig precis när jag nyss tagit ut den sista pajen ur ugnen och fick stora, hungriga ögon så kunde jag ju inte bara säga nej.

***

Jag visste att jag aldrig skulle komma undan med det!

Nu står polisen utanför, två stycken och bankar på dörren! De kommer aldrig tro att det var en olycka och hela frysen är fortfarande full med kronofogde!

De låtsas som om de inte är angelägna men jag hör dem prata på andra sidan dörren. De vet att jag är hemma, de vet att jag gjorde det!

Jag borde fattat att någon skulle sakna en hel kronans utmätare och kolla var han gjorde sitt sista utmätningsbesök.

De hade naturligtvis redan frågat hans bekanta och arbetskamrater. Troligen hade de också fått reda på att han var en otrevlig fan. När de fått veta att han skulle göra utmätning hos mig behövde de bara lägga ihop två och två.

Och det har de förstås redan gjort.

De är ju för fan här!

Jag kan tänka mig rubrikerna i tidningarna: ”Skattmas mördad av galen patetiskt arbetslös slösaktig kvinna”.

Mina gamla kompisar kommer att se min bild och skratta åt mig!

Ingen kommer tro på min historia, jag kommer aldrig att komma undan!

Herregud, vad har jag gjort?

Bara en sak kvar att göra, jag måste försöka fly!

Jag springer till fönstret och tittar ut. Fem våningar är inte så himla högt upp, eller är det? Hur högt kan man falla innan man bryter alla benen?

Ett kort ögonblick tänker jag att jag kanske borde öppna för poliserna ändå, gråta sådär hysteriskt som de kunde förvänta sig, erkänna allt på en gång och sen kan jag skriva en bok om det i fängelset.

Jag kanske blir rik, till och med, och då kan jag shoppa så mycket jag vill och sen kommer ingen jäkla skattmas att våga visa näsan vid min dörr!

Polisen bankar på dörren igen. Jag snyftar till högt innan jag öppnar fönstret på vid gavel, tar tre djupa andetag. Vårluften är tjock av doften från blommande scilla. Den fyller mig innan jag lämnar fönsterkarmen.

Det går bra, det är inte så långt ner ändå och känslan av att falla är inte s

***

Det är aldrig den som köper ett dödsbo som kommer för att rensa upp. I stället dyker det upp två män i billiga, skitiga overaller som luktar cigaretter och målarfärg.

De här två heter Andreas och Hassan och de passade perfekt i stereotypen. Den förste var singel och mager, den andre hade tre skrikande småbarn därhemma och var således vanprydd med mörka ringar under ögonen.

Skåpbilen hade stannat med ett ryck utanför det lilla femvåningshuset och Hassan tittade upp mot fönstret som fruntimret hoppat ifrån. Chefen hade inte berättat något om dödsboet men Hassan läste tidningen och kände igen huset på en gång.
Han sa inget till Andreas. Det behövdes inte.

Grannen mitt emot hade kikat efter dem i titthålet i dörren hela morgonen och flög på dem när de kom. Hon kunde inte nog berätta för dem hur hemskt det varit när polisen kom för att fråga om fru Ekeberg hört något mystiskt samma natt som det var inbrott i butiken bredvid och grannen bara hoppade ut genom fönstret sådär och bröt nacken på kullerstenarna nedanför.

De två männen lyssnade med ett halvt öra medan de packade ner den döda kvinnans liv i kartonger och sopsäckar. De fick höra hur snäll hon varit, alltid snyggt klädd och så duktig på att laga mat som hon alltid bjöd lilla grannen på.

Lägenheten var full med prylar, nya, fina saker, och grannen smög ner några småsaker i fickan när männen vände ryggen till. Till sist tröttnade depå hennes tjatter och bad henne gå så de kunde jobba.

Hassan tömde garderoberna, log med hela käften och viftade mot Andreas med de lårhöga stövlarna han hittat. Men Andreas ryckte bara på axlarna. Det var inte lönt att hetsa upp sig över någon som redan var död.

Lägenheten var som en död val och där gick de och plockade innanmätet. Inte ett roligt jobb precis.

När Andreas skulle tömma kylskåpet kom han ihåg det grannen sagt om den där fantastiska pajen. Enligt reglementet skulle han slänga maten eftersom man aldrig kan så noga veta om den är ätbar eller ej.

Men det får väl vara någon måtta på dumheterna, tänkte han när han öppnade frysen och såg godsakerna. ”I kväll ska jag minsann äta gott.”

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22