Strindberg och Spillande

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2002-4, Notis

En kraftfull påminnelse om hur tidsbunden litteraturkritik och kulturell åsiktsproduktion är framgår av Sten-Olof Ullströms Likt och olikt. Strindbergsbildens förvandlingar i gymnasiet (Symposium).

Ullström har läst trehundra Strindbergsuppsatser. En ung Strindbergs-beundrare som 1912 efter författarens död kallade Strindberg “Sveriges störste son, titanen, livstrotsaren” fick C i betyg.

Ullström: “Femtio år senare var den officiella inställningen till Strindberg nästan den motsatta, dvs den som inte upphöjde Strindberg blev underkänd. ‘Riksbusen’ hade blivit nationalmonument.”

Från den ena överdriften till den andra. Om en författare i dag på fullt allvar framhåller ockulta fenomen, så blir hon eller han nedskriven som New Age-anhängare. Strindbergs New Age-artade Inferno-kris med ty vidhängande ockultism och guldmakeri ägnas däremot högaktningsfulla kartläggningar, ibland i syfte att förstå författaren. Icke förstatligade nationalförfattare behöver man inte förstå.

Det faktum att Strindberg var nyskapande (t. ex. 1900-talets viktigaste dramatiker som påverkat så gott som alla från realister och expressionister till surrealister, absurdister etc. bör inte undanskymma att han skrev en hel del smörja också.

Från deckarvärlden känner vi igen kanoniseringsprocessen. Mickey Spillane har gått hela vägen från smutsförfattare till akademiskt avhandlingsobjekt. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen, tanken rätt i skallen och pennan rätt i handen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22