Polonipriset in memoriam

Jan 18th, 2008 | By | Category: 2001-4, Notis

Det är kanske orättvist att kalla Magnus Eriksson deckarhatare, men han tar då i så att han nästan spricker när han ger sig på deckarförfattare. Han är emellertid riktigt rolig att läsa (om man har lite humor och klack att sparka med) när han drämmer till med storsläggan. Han är en elak jäkel och har ett gott öga till kvinnliga deckarförfattare eller vad sägs:
“Brottsromanens monster har trivialiserats intill dumhetens och utmattningens absoluta gräns, inte minst av den hord av kritikerkrönta deckardrottningar som överträffar varandra i imbecilla intriger och insiktslös psykologi. När deras förmåga att skriva strunt mattas av för en stund rycker en Thomas Kanger in med en bok så usel att den hade nominerats till Polonipriset om han varit kvinna.
Under våren visade dock en debutant som Liselott Willén med romanen Sten för sten, att monstren fortfarande kan varieras på ett begåvat och meningsfullt sätt. Hon visade dessutom en språklig och psykologisk nyanseringsförmåga som uppenbarligen fick någon klok redaktör på Bonniers att inse att det handlade om kvalificerad litteratur. Årets hittills bästa svenska kriminalroman säljs därför inte som en sådan.” (SvD 2/7 2001).
Åsikterna går i sär. För balansens skull citerar vi här den något snällare Jan Mårtensson (Deckarspalten 26/10 2001): “Och Bertil R. Widerberg sade: ‘Varde kvinnliga deckarförfattare’, och det blev kvinnliga deckarförfattare. I mängd. Polonipriset, som nu försvinner, var en fullträff.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22