JAN-OLOF EKHOLM in memoriam

Jan 28th, 2020 | By | Category: 2020-01 jan, Notis

Beskedet om hans hastiga bortgång den 14 januari kom som en mycket tråkig nyhet. Även om vissa varningstecken föregick händelsen var han in i det sista fullt intellektuellt vital. Ännu under höstens förberedelsearbete i SvDA, Svenska Deckarakademin, inför valet av årets inhemska Gyllene Kofoten-vinnare kunde han lika effektivt som någonsin tidigare dirigera nomineringsprocessen och infordra läsgruppernas röster.

”Han såg dagens ljus i Grytnäs”.

En minnesteckning med den inledningen skulle han, och varje tidnings familjeredaktör, genast ha strukit. Den är hopplöst luggsliten, skulle åtminstone ha förtydligats med att det implicit gällde den allra första ljusglimten under en viss födelsedag och har dessutom ett tveksamt sanningsvärde med tanke på att det knappast fanns något BB just där – såvida det inte rört sig om en hemförlossning.

Jan-Olof Ekholm var noga med språket, nämligen. Det slarvar man inte med. Dasts läsare ser honom förstås mest som kriminalförfattare medan andra nog främst menar att han egentligen, i själ och hjärta, var tidningsman.

Om hans väg från Grytnäs och Avesta-Posten via ett antal landsortsavisor och Aftonbladet till veckopressen har hans yrkeskolleger säkert åtskilligt att berätta. För min del förknippar honom med vårt gemensamma intresse för mordiska stämplingar och gläds åt ett bildbevis för att han en gång synbarligen tänkte slå ihjäl mig.

Fotot togs 1971 vid en intervju på Vecko-Journalens redaktion. Det föreställer sex personer som demonstrerar varsitt mordvapen. J-O, redan stabilt etablerad i genren, står med en påk höjd över mitt huvud. Till höger sitter Old Vic Suneson som han 1975 ersatte i Svenska Deckarakademin. Där blev han ett veritabelt ankare. Vem i den kretsen erinrar sig inte ett eller annat sammanträde där hans erfarenhet och goda omdöme kom till avgörande nytta, vem kan inte fortfarande ordagrant erinra sig några av hans halsbrytande punchlines?

Samma trygga hemhörighet kände han hos Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm vid vars publika shower han röjde oanade talanger som entertainer och briljerade med oförutsedda inpass som ofta var omöjliga att parera. Han var överraskningarnas och den vitsiga snabbreplikens mästare.

Underhållaren J-O märks lika tydligt i hans tryckta produktion. Leklynnet var uppövat i tidiga barn- och ungdomsböcker och till sådana återkom han efter millennieskiftet. Ludvig Lurifax succé i det forna Sovjet krönte karriären. Större skräll utrikes och färre returintäkter har aldrig omtalats. Jubel, inga rubel.

Och så vuxendeckarna! Han uppfann som bekant antihjälten, gestaltad av journalisten och den överårige kalleblomkvistaren Göran Sandahl (var han än dyker upp gör han skandal), men tröttnade efter ett tag på sin skapelse och gav honom en ståplats i Nybroviken för att så småningom ångra sig och återuppliva karlen – en s k Reichenbachare på informellt fackspråk. Under Sandahls frånvaro fick brevbäraren Ingemar Svensson och Mai-Gret (!) Svenson rycka in som vikarierande privatspanare. Av efternamnen att döma var de medelsvenska kälkborgare liksom J-O:s småstäder var Kråkvinklar, som han gärna gisslade med såväl värme som klös. I det avseendet var han nära besläktad med sin favorit och förebild H.-K. Rönblom.

Han inventerade systematiskt olika mer eller mindre nationellt specifika fenomen och tilldragelser och kunde som gammal driven rubriksättare ge sina romaner rent kongeniala titlar. ”Bita i gräset” gör man på ett hälsohem, ”Ljuta kanal-döden” på … gissa var! Ibland lät han varje kapitel inledas av ett skönlitterärt citat – från Bellman, Hjalmar Gullberg, Astrid Lindgren, Povel Ramel m fl – vars innehåll han sedan speglade i bokens handling.
Jämt och överallt var han i farten. Och uppskattningen och belöningarna lät inte vänta på sig. Han fick en Temmelburk för sina insatser i Ture Sventons anda, mycket beröm för sitt manus vid landets allra första Mystery Weekend för rollspelssugna brottsentusiaster, och 2008 SvDA:s utmärkelse Grand Master för lång och trogen tjänst.

För att inte tala om hans många kluriga noveller! Gav man honom ett tema och en deadline (som det ju råkar heta även utanför letalare sammanhang) så nog fick han till det inom stipulerad tid. Han levererade, som det numera så envist heter.

Roligt hade han, glädje spred han.

Tyvärr tolereras inte längre nojs och nöjsamheter. Idag ska det vara dystopier och gravallvar för hela slanten.

Så sorgligt att han är borta! Vi saknar både hans okynniga ögonkast på tillvaron och den räv han hade bakom örat, den som nu för gott raskat hem till Grytnäs.

Men ”Jo då, lilla frun”, för att travestera en refräng av Hasseåtage, ”att J-O kunde roa och kanske lite oroa med!” Sannerligen vore han värd en revival ”för den modellen gör dom faktiskt inte mer”.

ULF DURLING

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22