Polis!

Jun 7th, 2010 | By | Category: 2010-2, Ledare

Wenn jemand eine Reise tut, so kann  er was erzählen. Och för er som i likhet med mig glömt det mesta av skoltyskan (eller aldrig läst någon) men där vissa fraser fastnat, kan jag översätta: När någon gjort en resa har han något att berätta.

Och jag har varit på resa med tåg i Europa. Jo, det går många tåg, vilket förundrade inaskade flygresenärer upptäckte i april och därmed försvårade platsbokningar för oss ordinarie tågluffare.

Millenium på spanskaNå, intryck från resan var att det svenska deckarparet Larsson, Stieg och Åsa, förekom på stora affischer och väl skyltade.

Sådant kan man ju numera vänta sig. Tyvärr finns annat att vänta när man rör sig i storstäderna, och ressällskapet upplevde detta dubbelt: ficktjuvar.

Ur jämställdhetsperspektiv var det förstås glädjande att det i båda fallen var unga kvinnor som var aktiva och skickliga på att ta vad de ville, mindre glädjand4e för den drabbade.

Åsa Larsson på spanskaFörsta incidenten skedde när en skock uniformerade flickor vädjade om underskrift för att stödja kraven på bättre handikappanpassning. Sådant vill man ju stödja. När namnet var klart lyftes handen och avslöjade formulärets kolumn för donation.

Ville man inte ge, eller bara lite, så lovade de att de kunde växla större sedlar. Och de flockades runt reskamraten som  efteråt kunde konstatera att nya sedlar från bankomaten, som stuckit upp lite ur plånboken, nu var försvunna.

Tvivlar på att summan fördes in i donationskolumnen.

Incident 2 var av det mer klassiska slaget: på tunnelbanan i Madrid på väg till tåget var det trångt och en ung tjej knuffades med många. Och lyckades plocka upp plånboken ur en handväska som bars på magen och var knäppen var ordentligt stängda.

Medresenärer varnade, men för sent, för henne.

Inte pengar men kreditkort (snabbt spärrat) och dagens dramatiska tidpunkt: polisen.

Vi fick vip-service: man släppte in oss på den låsta polisstationen vid tåget. Där dysslade man per telefon med utlänningars anmälningar.

En fryntlig äldre uniformerad polisman hjälpte oss med anmälningsblanketten. Fortfarande krävs fars och mors fulla namn.

När allt var ifyllt skulle det in i datasystemet och diarieföras innan vi fick de nödvändiga dokumenten.

Och här blev vi nostalgiska. Polisens fingersättning och snabbhet vid tangentbordet var så som den beskrivs i tidiga svenska deckare, men lyckligtvis var vi i god tid till tåget.

Det som dock var den extra tjusningen var att polisens tangentbord hade exakt samma ljud som den gamla Halda skrivmaskin jag an vände på mina första arbetsplatser. Bara plinget vid radbrytning saknades.

Kan man köpa sådant? Till gamla poliser och skribenter?

LEIF-RUNE STRANDELL

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22