Otto Witts tysta vår

Sep 3rd, 2009 | By | Category: 2002-2, Ledare

När jag för fyra år sedan uppnådde pensionsåldern och efter fyrtio år återupptog läsandet av skönlitteratur blev det främst deckare. Efter att ha läst mängder av berättelser ur de senaste 150 årens skatt kan jag konstatera att intet tycks vara nytt under solen samtidigt som skilda författares förmåga att variera och förnya gamla och skapa nya intriger är högst påtaglig.

Däremot var det först hösten 2001 som jag återupptog läsningen av science fiction. När jag nu bland annat faller pladask över Cordwainer Smiths och Somtow Sucharitkuls snubbeltrådar kan jag konstatera att påståendet att deckare är den litteratur som speglar vår tid bäst är en ganska så enkelspårig åsikt. Sf har samma reflektiva förmåga och hade det långt före deckaren.

Som litteraturvetaren Andreas Nyblom påpekat i SvD (22/9 2001), så förutsåg redan vår sf-pionjär Otto Witt miljöförstöringen i De sista människorna (1911). Den första miljödeckaren i vårt land kom först 65 år senare med Jan-Eric Arvastssons Skorstenen (Bonniers 1976). Flera sf-författare beskrev miljöförstöring långt innan Rachel Carson på 1960-talet kom med Tyst vår och miljöproblemen upptäcktes på kultursidorna. Synd att ingen lyssnade på Otto Witt 1911. Den som till äventyrs tror att jag tar upp detta för att knuffa undan deckaren till förmån för science fiction känner mig dåligt. Jag vill bara likt katten släpa in ett mindre känt faktum med detta troligen försumbara försök att skapa en smula balans i påståendemassan. Det kan behövas flerspårighet.

Bertil Falk



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22