Är fantasi farlig?

May 8th, 2017 | By | Category: 2017-05 maj, Ledare

The NetherI julas utnämnde Handelns utredningsinstitut VR-glasögonen till årets julklapp, så att vi ska kunna gå in i en virtuell verklighet, virtual reality. Många tror att utnämningen är baserad på vad som sålts bra, men så behöver det inte vara, utan oftare vad utredarna tror att handeln kommer att satsa på.

Och visst finns glasögonen, och det kommer dessutom allt fler filmer som också ska ge den tredimensionella upplevelsen.
Redan nu klagas det på att unga hellre sysselsätter sig med internet via datorer och telefoner, spelar spel, umgås med vänner, kollar på filmer — ja allt som finns där i cyberrymden. Med VR blir upplevelsen ännu mer verklig.

Sex ligger som ofta i framkant när det gäller teknisk utveckling. Så det är inte så förvånande att sex, sexuellt utnyttjande, är grunden för problematiken i den omskrivna pjäsen The Nether som i våras hade svensk premiär på Dramaten, engelsk prisbelönt pjäs från 2013. The Nether är det som internet har utvecklats till inom en inte alltför avlägsen framtid, en virtuell värld dit du kan bege dig.

Där har en man skapat en plats där besökarna kan få sina speciella sexönskemål tillgodosedda, som sex med barn, som man också kan mörda.

Och det är ju bra för då lever ma inte ut sådana drifter i verkligheten. Eller?

Man kan alltså begå brott som inte kan straffas för de har ju aldrig skett. Eller?

Det är en föreställning som inbjuder till vidare tankar om rätt och fel. Härom dagen läste jag en artikel i engelska The Guardian av en man som hade svårt att få sin far att förstå varför sonen inte ville att pappan skulle träffa sina barnbarn. Pappan var dömd för innehav av grov barnpornografi, och kan fortfarande inte förstå att det egentligen är brottsligt, för det enda han gjorde var ju att titta på bilder och filmer; aldrig att han skulle röra ett barn. Att sonen försökte förklara att de bilder han såg faktiskt handlade om verkliga barn, och att efterfrågan på sådana bilder gjorde att fler barn utsattes, kunde fadern inte ta till sig.

Och i The Nether är det ju inte ens riktiga barn, bara datorskapade bilder, hur verkliga de än tycks vara. Att i pjäsen se den virtuella lilla flickan Iris be besökaren ta yxan och hugga ihjäl henne är obehagligt (för att uttrycka det milt).

Men det här är ingen recension utan funderingar som kom efter att ha sett pjäsen. För också när man läser kan man hamna i bokens värld, och en välskriven och fängslande berättelse kan få oss att hoppas att också skurkar klarar sig. Tom Ripley har ju varit huvudperson i flera böcker (och i filmer), och han är otvivelaktigt en skurk.

Och vi kan inte låta bli att, åtminstone delvis, identifiera oss med den som flyr, även om det är de goda som är på jakt efter skurken och författaren lyckas förmedla skurkens oro.

Tillbaka till sex: de många 50-tal nyanser av sadomasochistiskt sex som skildrats i bästsäljare skulle nog inte locka lika många i verkligheten.

Inte heller vill vi ha, eller lockas av, den alltid helt korrekta litteraturen, med bara goda människor och ofarliga konflikter.

För sådan är ju inte heller verkligheten.

Det är en del av kulturens viktiga uppdrag att få oss att fundera över var våra moraliska gränser går. Vi läsare av klassiska deckare brukar ju försvara oss med att det är den mest moraliska litteraturen: det goda vinner och det onda straffas.

Så förenklad är inte The Nether. Se den, och fundera vidare.

LEIF-RUNE STRANDELL

Bilden från föreställningen med Sigrid Johnson som Iris och Reine Brynolsson som den virtuella bordellens skapare Papa/Sims. Foto Markus Gårder. Mer på Dramaten: http://www.dramaten.se/repertoar/the-nether/

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22