Vart tar gåtan vägen?

Mar 16th, 2010 | By | Category: 2004-1, Krönika

Av Jean Bolinder

Deckarna har ändrat sig en hel del under de år jag har hållit på att skriva sådana. När jag 1967 gjorde debut med den svenska deckarens förste antihjälte Jöran Bundin var det samma år som Stieg Trenters sista bok gavs ut. Jan Ekström hade åstadkommit en svensk variant av det låsta rummet med sin Ålkistan, Maria Lang trampade på i sina vanliga trista spår med Vitklädd med ljus i hår och en ung Olov Svedelid fick beröm för ”livfullt skildrade miljöer” i sin En säljares död. Tord Hubert, Tage Giron, Sten Wilding och Kerstin Ekman kom också med kriminalromaner. Gamle Vic Suneson ansågs ha skrivit bästa boken med sin Vem av de sju?

I en rubrik i Sydsvenska Dagbladet skrevs sommaren därpå om mig: ”Konstruera mordgåtor lundaforskares hobby”. Jag tror att denna rubrik är symptomatisk för hur man såg på en deckarförfattare när man ville vara välvillig. Det handlade om att konstruera just gåtor på skoj och som hobby. Författaren hade en annan och mera socialt högtstående profession, han var minsann forskare vid Lunds universitet. Själv bör jag varit nöjd med denna presentation, min stora idol var Michael Innes, en engelsk professor som roade sig med att skriva utmärkta deckare. De facto hade jag valt att debutera på ett förlag som gav ut honom i Sverige.

Åren har gått och av de författare som konkurrerade 1967 är det väl bara Olov SVedelid och jag som finns kvar som aktiva i genren i dag. En mängd författare har kommit, hyllats som stora och försvunnit igen – solen och pannkakan kan man tycka. Den genre där Olov och jag hela tiden fortsatt att verka (vi har skrivit andra böcker också), har genomgripande blivit förvandlad och det har nog vi också.

I sin Deckarhyllan skriver Bengt Eriksson att en nytillkommen läsare som läser någon av mina äldre böcker och någon av de senare ”måste t.o.m. ha svårt att tro att böckerna är skrivna av samma författare”. Själv tror jag att den som inte kunnat hänga med i tidsvindens olika skiftningar också försvunnit. Det går inte att få ut en deckare typ Vic Suneson i dag.

Grunden till detta är ytterst inte litterära svängningar utan att samhället, världen ändrats. I sin nyutkomna roman Dekanen skriver Lars Gustafsson: ”Hur ska mordet i biblioteket Lunna mäta sig med nittonhundratalets massgravar, dess krematorier och förintelsefabriker?

Och vart tar gåtan vägen när vi alla vet vilka som utförde brotten? Det behövs inga sinnrika detektiver längre, blodhundar som nosar sig fram längs svaga spår och överlägsna intelligenser i sportmössor som drar de korrekta konklusionerna ute på ödsliga hedar.

Och inte nog med det; vi vet också att brottslingarna i de flesta fall aldrig bestraffas. Var Hitlers död i proportion till vad han åstadkommit? Knappast. Om Stalin vet vi att han brukade se Chaplinfilmer på sin privata biografkvällar efter dagar med granskning av mycket långa avrättningslistor. Och han skrattade hjärtligt åt dessa filmer. Man kunde nästan säga: ju större brott desto mindre risk för straff. Risken för upptäckt finns naturligtvis – men vilken roll spelar upptäckten för en Stalin, en Hitler eller en Eichmann? /- – -/

Över huvud taget håller jag Helvetet, det riktiga gammeldags Helvetet, med ändlösa smärtor, fruktansvärd hemsk avskildhet i universums djupaste blykamrar, demoners outhärdligt dissonanta skrianden där de flyger lågt under en sedan århundraden grå himmel, detta Helvete där alla våra löften avslöjar sig som förräderier och all vår kärlek som falsk och förklädd egenkärlek, håller jag för en moralisk, ja en metafysisk nödvändighet.

Det betyder att utan rädsla för straff efter döden finns ingen moral. För kriminalromanernas del innebär detta som jag skrev i mitt manifest för nu mer än tio år sedan (bl.a. i DAST 3-4 1990) att dessa måste ha en moralisk kärna, vara ett slags predikningar. Som t.ex. Roland Hasseldeckarna är med Hassels riddarkamp mot den moderna ondskans alla drakhuvuden. Sådana böcker fortsätter att fascinera en stor läsekrets.

De gamla gåtdeckarna, skrivna med vänster hand av socialt etablerade medborgare, är däremot lika döda som det adliga liket var där det låg på biblioteksgolvet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22