Vad hände egentligen på festen hos Lundins?

Apr 10th, 2019 | By | Category: 2019-04 apr, Krönika

Bolinder-logo

 

Krönika av JEAN BOLINDER

Man skulle kunna tro att det var en deckare, det som egentligen hände på festen hos Lundins. Folk gick dit klädda i ”slips och skjorta” och i nya jeans men varför bar de med sig vapen som kniv och pistol? Och när de sedan ”springer för livet” tillbaka från festen fattas en person, jeansen är trasiga och kläder är blodiga!

Så skulle jag kunnat börja en bok på den tiden jag skrev deckare. Man skulle sedan kunna förhöra folk som inte ville säga något och småningom komma fram till vem som saknades. Så skulle man försöka få fram data om den personen. Hur hen var, vilka hen kände osv.

Men det är inte en deckare utan en låt av det skånska bandet, Torsson. Och man får inte veta vad som hände. Mysteriet kvarstår. Det väcker intresse.

För mig känns det som om någon berättar ett barndomsminne. Man borde kanske gå till UB i Lund och leta i gamla tidningar efter det som kan ha hänt. Eller hoppas att Leif GW Persson tar upp saken i sitt TV-program. Folk minns mord som skedde när de var unga. Mormor berättade om hur ett gäng i hennes hemtrakt slog ihjäl en repslagare när hon var flicka i början av 1900-talet.

Man hade använt en eka någon i släkten ägt och fraktat bort liket. Alla visste vem som utdelades det dödande slaget men andra skyddade av någon anledning honom (barnafar?) och satt inne i hans ställe. På hans arbetsplats hade någon i dammet skrivit ”Mördare!”

En kväll satt jag i mitt hem i Bjärred och diskuterade musik med min gode vän Tomas Hallberg. Jag mindes svagt en låt som jag en gång hört med en skånsk orkester. Jag trodde att den handlade om två hundar som någon haft. Tomas sade att den kanske istället var om två katter och att bandet i så fall hette Torsson. Nästa gång han kom till mig, hade han med några Torsson-skivor som gjorde mig helt begeistrad – bl.a. den jag för länge sedan hört och som mycket riktigt handlade om två katter.

Det var katterna Max och Nisse som föddes tillsammans en juninatt och som ”var lika som bär” (jag citerar hela tiden efter skivorna). Den ene hade ett förtvinad tass, var halt och döptes i juli till Max. Man ringde efter en veterinär som ”kom vid halv tre, ordinerade vitamin E” sade att katten klämt en nerv. Han ”drack han sitt kaffe och åkte hem”.

”Länge kommer jag att minnas/ deras mjuka päls när dom var små. När man klappade dom började dom att spinna/ det var trevliga katter båda två”.

”Nisse tog sin första mus/ blev intresserad av vårt fågelhus/ en kväll tog han vägen nerför allén/ och han kom aldrig mer tillbaka hem igen”.

Ja, att katter försvinner är ju vanligare än det som hände på Lundins fest. Oftast blir de påkörda. Om det var första gången Nisse gav sig utanför hemområdet kunde han kanske inte akta sig för bilar. Eller så hittade han ett nytt hem att vara i. Katter är trolösa på det viset – även ”trevliga” katter. De vill ha mat, omvårdnad och vänlighet av vem som helst – detta till skillnad från hundar som är ”trogna” sin husse och matte och kan leta sig hem, långa avstånd.

Omslag till TorssonDet utmärkta biblioteket i Bjärred upplyser mig om att det kommit en bok om TORSSON. De skaffar mig ett låneexemplar. Björn Alverfeldt: TORSSON Boken om det fjärde bästa bandet i Lund. Det är en auktoriserad biografi från 2016.

”Assar höll ett tal”, heter en av låtarna. I den berättas i släpigt tempo gravallvarigt om hur Assar iförd svartvit randig väst höll tal och ”vi andra” – bl.a. Mormors vita katt – hörde på. Anledningen verkar vara att Mormor fyllde sjuttio år. Hon blev tydligen rörd, snöt sig och torkade bort en tår.

De äldre drack champagne ur glas av kristall och barnen satt runt ett bord bredvid. Det regnade den da’n när Assar höll sitt tal. Berättaren förstod inte då det första som Assar yttrade. Över huvud taget meddelas föga av det han sade … Men att Assar i andra versen talade om kålhuvudets blad är ett smärre mysterium och i Göteborg har Chalmersstudenter kastat upp ett kålhuvud på scenen när de velat höra ”Assar höll ett tal”.

Biten handlar alltså om en ganska vardaglig händelse som pumpas upp till något betydelsefullt och omistligt. Oväsentliga bagateller berättar noga och med ett allvar som vore det senaste nytt om vad som hände i FN vid ett viktigt sammanträde. Så troskyldigt berättar ett barn! Förmodligen någon av ungarna som satt vid ett bord bredvid. En unge som storögt betraktar farbror Assar som är så duktig och håller tal för gamla mormor. Och som fick så mycket uppmärksamhet för sitt tal!

Kanske fick barnet första kicken till att själv vilja uppträda och beröra andra. Jag vet av egen erfarenhet att barn kan fungera så – hemma i byn fick vi en ny postföreståndare som med amatörer som skådespelare satte upp en revy som alla skulle se – det blev den tändande gnistan för all den teater jag satt upp i mitt liv!

Det är hela tiden enkla berättelser Torsson levererar – de flesta texterna är skrivna av Bo Åkerström som också sjunger. Barnaperspektivet eller i vart fall unga hågkomster dominerar. Han leker med bröderna Holm och förälskar sig lite senare i en flicka som heter Molly och är bra på volleyboll. Hon är lika hjärtlös som 19-åriga tjejer brukar vara mot beundrande, yngre killar. ”Varför spelar du din boll, när jag tittar åt ett annat håll?”

Låten om de två katterna – inte så olika de flesta katter – satt efter enda spelning i huvudet på mig i ett halvsekel även om jag trodde att den handlade om hundar. Nu fanns det alls inga katter i mitt barndomshem – däremot mängder av hundar. Vid en psykisk kur om saker som stört mig i livet, visade det sig att det var dessa hundars död som skurit jack i min själ. Kurre som fastnade i ett gryt och fick magra sig ut och senare avlivades för sin frihetstörst, neurotiska stackars Stella, som gammal blev gravid och slickade min assisterande mor på handen när hon (Stella!) valpade och samtidigt dog. Söta Lorry – den sista – som följde med mig ut livet när pappa skjutit sig och hans gods och slott försvunnit i det som varit en gång.

I mitt omedvetna handlar berättelsen om katterna om min barndom – när far var hemburen från skogen där han tagit sitt liv och kroppen var lagd i en engelsk paradsäng på slottet där jag några år tidigare ertappats naken med vad mina föräldrar kallade en alltför enkel flicka. När godset sålts gjorde jag precis som katten Nisse – tog min första mus och lämnade det gamla bakom mig med en sista färd genom den susande lindallén framför fars för alltid förlorade, rosa slott. Och som jag är skolelev till psykologen C G Jungs personlige lärjunge och översättare Ivar Alm, menar jag att visan om de två svarta katterna är arketypisk. ”Allmängiltig” skulle man kunna kalla det. Och det är Bo Åkerströms andra Torssonlåtar också! Han är helt enkelt ett geni!

Många genier som fått nobelpriset har berättat om hur deras kamrater misstrott deras teorier och hur de till och med blivit utslängda ur forskargrupper för sina ”vansinniga” idéer. Skulle man råka imponera, får man tyvärr räkna med att mötas av total oförståelse från folk med lägre IQ och att få till exempel en recension som Tony Kaplan gav TV-programmet ”Måndagsbörsen” i KvP 1980:”Här medverkade en grupp som kallade sig Torsson och är från Klippan. ´Rock-musikens svar på Bröderna Djup´ sade /…/ Svante Fredriksson. Men det var ju verkligen inte snällt sagt.

Mot Bröderna Djup alltså.

Kaplan fick svar från N-E Hellberg: ”Det står naturligtvis Kaplan fritt att tycka vad han vill, men det vore nog lyckligast om han lät bli att kommentera sådant han inte förstår sig på.

Nej, låt istället Kaplan ha hand om operett och andra former av utdöd musik medan Paradens d u k t i g a   skribenter har hand om den levande.”

Under mina år på Kvälls-Posten lärde jag känna Tony Kaplan och uppskattar honom, men i det här fallet får man nog ändå hålla med om att han huggit i sten.

Vem är då rockaren från Klippan? Bo Åkerström är sensationellt nog (för mig) något så ovanligt för en rockstjärna som professor (vid Avdelningen för klinisk och experimentell infektionsmedicin vid Lunds universitet.) Det får mig att tänka särskilt på den roliga ”Blodomloppet” (Åkerström-Berryll): ”Det finns miljarder av de små plättarna”. Den låter lekfull men är tydligen mer fackmannamässig än vad man först kan tänka.

I den utmärkta boken får man veta att Torsson aldrig strävat efter något annat än att smälta in i rocktraditionen. Den tändande gnistan kom på gränsen mellan USA och Mexiko i slutet av 1960-talet. Bo Åkerström var där som 16-årig utbytesstudent. Yngste sonen i värdfamiljen hade ett rockband. Bo blev extramedlem av bandet men spelade aldrig.

Varifrån namnet Torsson kommer råder det delade meningar om: en sköldpadda, en orm, en katt har man uppgivit.

Avslutningsvis vill jag deklarera att jag inte vet något om rockmusik, bara passerat Klippan en gång och är konstaterat omusikalisk. Med Torsson har jag inte ett spår att göra. Men bandets inspelningar har påverkat mig i grunden, skakat om mig, fått mig att minnas mörka vrår i mitt livshus.

Det var bara det jag ville säga.

 

 

 

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22