Vad gör en författare berömd?

Jun 10th, 2013 | By | Category: 2013-06 juni, Krönika

Jean-Bolinder-logoKrönika av JEAN BOLINDER

Vad är det som gör att en bok eller författare lever vidare? C F Scheffer, M v Hermansson, G J Adlerbeth, A af Botin, C G Nordin och J Murberg blev alla “odödliga” genom att tillhöra den första uppsättningen i Svenska Akademien – men den samtide C M Bellman fick inte vara med. I dag vet alla bildade svenskar vem Bellman var, men de andra är bortglömda. Senare struntade Akademien i flera verkligt stora som Stagnelius, Almqvist, Strindberg och Taube. Första nobelpriset i litteratur gick till den nu i övrigt totalt bortglömde fransmannen  Sully Prudhomme. Bland de författare som negligerades var Mark Twain, Lev Tolstoj, Ibsen, Anton Tjechov. (Och Strindberg …).

Omslag till Tvillingarna på LoholmI min barndom läste alla ungar böckerna om Tvillingarna på Loholm. De var skrivna av Birgitta Claeson-Bohman. Jag har sparat mina älskade exemplar och ser nu att de är tryckta i bortåt 20 000 ex. På baksidorna citeras ytterst berömmande omdömen skrivet i tidens stora tidningar och av deras mest kända recensenter.

Jeanna Otterdahl i Göteborgs handelstidning ansåg: “De är uppfinningsrika som vanligt och har som vanlig stor förmåga att råka ut för alla möjliga fataliteter. Denna gång finns det dock en del andra inslag i berättelsen som onekligen verkar mycket välgörande: det är inte bara halsbrytande galenskaper. Förf. har en ledig och trevlig stil, och vilka upptåg hennes rustibussar än ger sig in i, finns där aldrig något tarvligt hos dem, och det är man glad över.

Bland de berömmande citaten på baksidan av Tvillingböckerna finns ett från Eva von Zweigbergk i DN som om Tvillingarna och Sniffi bl a skrev: “… efterlängtad fortsättning … den unga läsekretsen kommer att finna en serie precis lika övertygande upptåg som senast.

Men när denna Eva v Z 1965 samlade ihop sig till att skriva det stora verket om barnböcker Barnboken i Sverige 1750 –1950  – 520 s – finns av registren att döma inte en enda rad om vare sig Tvillingarna eller Birgitta Claeson-Bohman!

Ganska obegripligt!

Några dagar i början på juni 2013 skyller jag på ett stukat knä, lägger mig på sängen och läser om de fyra tvillingböckerna. Det ger ett oväntat och märkligt resultat. En reva öppnas i mitt psyke och barndomens friska vatten rusar in. Jag blir djupt rörd och gråter floder – varför vet jag egentligen inte. Men jag känner att tvillingarna Hans och Märta var mina gamla kompisar och att deras liv var mitt. Jag lider och gläds med dem och deras valp Sniffi.

Bara en sådan sak som att de sitter i isdösen och tänker över viktiga saker! Även vi hade en stor låda med sågspånstäckt is att på sommaren ta in i islåren – den tidens kylskåp. Jag minns att jag 13.8.1948 satt där i dösen och tänkte djupa tankar när Sverige tagit OS-guld i fotboll.

I dag vet inga unga vad en isdös är.

I dag vet i stort sett ingen något om Tvilling-böckerna och när Lena Forsberg m fl på mitt ambitiösa bibliotek i Bjärred forskar efter Birgitta Claeson-Bohman, finns det mycket lite skrivet om henne. Av Svenskt författarlexikon framgår att Claeson-Bohman föddes 7 dec 1910 som dotter till ingenjören Oscar Karlowitch Larsson och Anna Lindberg. På 1930-talet kom hon med ett par böcker, bl a en “modern självförsörjande flickas dagbok”. Hon gifte sig med köpmannen Börje Claeson och det slutade med skilsmässa. Tvillingböckerna kom 1941–44.  Hon verkar ha anställts på radion och uttalar sig ofta i Barnens röster (2000) av Ingegerd Rydin. Tvillingarna kom i radio 1950. Där ville Hans bli läkare …

Astrid Lindgren kom visserligen inte in i Akademien och fick heller inte nobelpriset, men är en författare som nått världsberömmelse och ärats stort: kommit på frimärke, sedel och dylikt. Till skam för de många Jantebor som inte såg hennes storhet utan bara kom med avundsjuk kritik: Du ska inte tro att du är något. Du ska framför allt inte tro att du är förmer än vi …

Eftervärlden menar något annat. Astrid var större än alla de förtrödna ville medge. Hon har gått till historien och räknas som en av världens största författare.

Vad är det som gör att en författare överlever, men en annan inte gör det?

I första boken, Tvillingarna i Loholm, börjar det – under Andra världskrigets dagar – med att 10-åriga tvillingarna Hans och Märta Lerner i Loholm får ett syskon till. De har redan en storasyster, den 12-åriga Lisabet som gärna retas med dem. Hans vill ha en bror och hans far ingenjör Lerner önska också att det blir en grabb. Lisabet säger att hon vill ha en syster fast inte en som är “så tjock och klunsig som Märta”.

Det blir en flicka med svart tott på huvudet. “Hottentott”, säger ingenjören med samma tidsanda som gjorde Pippi Långstrumps far till “Negerkung”.

Ingenjören är chef för fabriken i orten Loholm. Den utvinner sjömalm i Tångsjön med Loholm på ena sidan och kyrkbyn Tånge på den andra. I sjön ligger Tjutö. Bruket ägs av greve Crona på Croneholms slott  som ligger fem mil söder om brukssamhället. Hans dotter Isabel är ett år äldre än tvillingarna. Hon hade “ljusblå dumma ögon och ett ansikte som liknade vattgröt”. Ibland bjuder hon över tvillingarna till slottet och det får katastrofala följder.

Närmare Loholm ligger Lerdala gård med en bonde som är lika vrång som farmare Jenks i Richmals Cromptons Bill-böcker.

Familjen Lerner är den ledande i brukssamhällets sociala liv. De bor i Ingenjörsvillan med “Blå salongen” som paradrum. Närmast på sociala byskalan kommer lekkamraterna Olle och Georg, söner till en ritare på brukskontoret. Lägst står familjen Pettersson i Sotiga Huset. De har 8 ungar och får snart en till.

Ingegerd Rydin skriver i redan omnämnda Barnens röster att det gäller: “En i grunden harmonisk medelklassfamilj med glada, frimodiga och käcka barn. Den vuxne är sympatisk och har en självklar auktoritet, men barnet är frimodigt nog att våga sätta sig upp mot denne. Pappan har ett borgerligt yrke, han är ingenjör.”

Tvillingarna skryter gärna för kamraterna som blir avundsjuka. Hans är ledare och idéspruta, Märta hänger beundrande med och bägge får då och då stryk med käpp i baken av ingenjören – som är “illmarig” och gärna skojar med dem på ett sätt som nu känns grymt och förlegat.

Så vill Hans i Tvillingarna och Sniffi gärna ha en hundvalp som annars ska avlivas. Det får Hans inte för ingenjören. Fru Lerner vågar inte säga mot sin man.

Så krafsar det i en garderob. Och vem finns väl där om inte Sniffi? I dag tycker jag att detta är ett dumdrygt sätt att “skoja” med sina ungar. Men så gjorde mina föräldrar med mig som är ungefär jämnårig med Hans och Märta. Då de varit på resa, brukade jag få någon liten present.

En gång – jag var väl fem – uteblev presenten. Jag kikade i resväskan och detta gjorde mina föräldrar rasande. Presenten sändes till en kusin!

Över huvud taget ligger tvillingböckerna nära tidsandan på 40-talet. Det gör minsann inte Pippi Långstrump! I en tid då barn och kvinnor inte räknades, tog hon sig ton mot lärare, socialarbetare, poliser och diverse myndigt manfolk. Hon gjorde som hon ville och fick inte stryk, ens av sin far. Pippi var en vällustig dröm i två förtryckta och ensamma barns fantasi, en rebell som satte hela samhället i gungning.

Det gör att hon först sågs som något nästan farlig. Hon refuserades av Bonniers. 1946 sågade i Aftonbladet den berömde professorn John Landquist Pippi jäms med fotknölarna. Och Pippi kallades i en insändare för “samhällsvådlig smörja”.

På 70-talet jobbade jag som chef för Libers teaterböcker och gav då bl a ut tre pjäser av Astrid Lindgren. Även så sent – 30 år efter första Pippi-boken – angreps hon av avundsjukt Jantefolk. När jag försvarade henne i pressen blev hon nästan orimligt glad. Jag fick mig t ex en Pippi dedicerad till hennes “ridderlige försvarare” och hon hoppades en annan gång att en angripare skulle “få knottror på kroppen” när han läste mitt inlägg.

Varför glömdes Tvillingarna men inte Pippi? För min del tror jag det beror på att de förra trots sin vildhet är ganska normala representanter för en glömd, realistiskt skildrad tidsanda. Nu är det bara gamla stötar som jag som bryr sig om vad som hände i isdösarnas avlägsna värld.

Pippi är däremot underdog. Hon är rebellen som respektlöst anfaller allt i ett välordnat samhälle. Vi, något så när laglydiga medborgare i en civiliserad tillvaro, beundrar gärna rebeller som Robin Hood, Huckelberry Finn, Che Guevara, Jeanne d´Arc …

… och Pippi Långstrump!

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22