Två originella deckare

Aug 30th, 2014 | By | Category: 2014-08 aug, Krönika

Jean Bolinder-logoKrönika av JEAN BOLINDER

Jag har räknat ut att jag i mitt liv bör ha läst omkring 100 000 deckare. Mina föräldrar var deckarintresserade och hade ett rum fullt av sådana i herrgårdshuset. De gillade Agatha Christie och Dorothy Sayers. För min del botaniserade jag i deras digra deckarbibliotek och läste gärna Stieg Trenter, Maria Lang och Vic Sunesson. Så började jag skriva deckare själv och valdes in i Svenska Deckarakademin. Där hamnade jag i olika jurygrupper och lekterade mängder av framför allt översatta böcker. Patricia Highsmith är nu min stora idol.

När jag var ung skrevs många deckare av rena amatörer. Personerna var tvådimensionella pappfigurer, miljön doftlös, intrigen klen och språket torftigt. Idag är kriminalromanerna, framför allt de översatta, välskrivna och spännande.

Men …

När jag läser känner jag mig ibland som Tom Sawyer vilse i grottan. Gick jag inte här förut? Är det här verkligen en ny bergssal? Irrar jag kanske bara runt?

Böckerna är med andra ord stöpta i samma form. De saknar en egen själ. De verkar skrivna på uppdrag och efter en given mall. Det fungerar nog på de människor som får en deckare som födelsedagspresent, men läser man så mycket som jag, blir det uttråkande.

Ingen regel utan undantag. I år har jag redan haft glädjen att njuta av två originella, doftiga och intressanta böcker. Den ena handlar om vikingar och den andra om samer. Jag tycker att vi i Deckarakademin bör lyfta fram sådana levande romaner.

Den ena boken har jag redan skrivit om. Det är svenska Gardar Gåtlösaren av Bertil Falk (Orda Förlag). Det handlar om vad man skulle kunna kalla en detektiv från vikingatiden. Nå, “detektiv” är ett senare begrepp som första gången (har man sagt mig) fanns i Charles Dickens Bleak House (1852 – sv 1942). Men Gardar beter sig som en modern deckare och klurar ut diverse gåtor.

Omslag till Gardar GåtlösarenGardar Gåtlösaren bor i det danska Skåne för tusen år sedan. Bor i trakten av Trelleborg (som Bertil Falk själv gör) och är både kompetent och klipsk. Första äventyret gäller en gård där boskapen dödas i smyg. Gardar anländer till brottsplatsen skuggad av en oerhört vacker ung kvinna, som sägs vara den mest eftertraktade inom fem dagars hästritt.

Vi får oss en rad porträtt av gårdens folk och mördaren fälls på närmast psykologiska grunder.

Det är spännande och överraskande och när domen faller inser man att den är logisk och riktig samtidigt som man lär sig en hel del om den mänskliga naturen.

Själv gammal lektor i historia njuter jag av författarens kunnighet när det gäller att riktigt och övertygande skildra miljö och människor. Utan tvekan skulle man kunna låta gymnasister läsa en bit för att lära sig vikingatidens historia och förhållanden.

När den första gåtan är löst och Gardar klarat sig (för tillfället) undan den vackra kvinnans kärleksränker, drar han vidare till Birka, Gotland och det avlägsna Miklagård dvs nuvarande Konstantinopel (som Bertil Falk besökte för att få rätt miljöbeskrivning). I Birka som skildras helt magnifikt, har en mördare ritat ett kors på offrens bröst. Denne mördare är som det ofta är i deckare, den minst trolige. Mordvapnet är också av ett slag som ingen kommer att tänka på.

Dessutom dödas banemannen av en person han aldrig trott skulle göra något sådant mot honom. Och med en formulering värdig Frans G Bengtsson, rullar mördarens huvud nerför kullen “med ett förvånat uttryck”.

Enligt min mening är detta den bästa svenska historiska deckaren sedan Carl Greeks En ljugande malm (1973).

Omslag till Fyrtio dagar utan skuggaDen andra boken som gjort mig förtjust är fransk, även om författaren Olivier Truc är bosatt i Stockholm. Hans Fyrtio dagar utan skugga (Le Dernier Lapon), på Piratförlaget är spänstigt översatt av Maria Björkman.

Det hela inleds i Mellersta Lappmarken 1693. Gamle Aslak jagas av män med hundar. Med den lutherska pastor Noraeus i spetsen bränner de honom på bål. Det är en oerhört skakande, mänsklig läsning som är långtifrån raffel på ett kittlande deckarsätt. Istället rör orden vid ens själ, vid ens existens. Att läsa är ett slags katharsis, rening.

Olivier Truc skriver över huvud taget en lysande prosa och Maria Björkman ger den en konstnärlig svensk tolkning. När man äter märgben av ren kommer jag att tänka på en måltid med kall spagetti i Hemingways Farväl till vapnen. Miljön är påver och den enkla maten smakar fantastiskt. Man blir hungrig.

Intrigen är också superb. Vi förflyttas till modern tid. Just som solen äntligen ska visa sig efter fyrtio dagars kompakt mörker, stjäls en flerhundraårig trolltrumma från ett museum. Den används till att tala med de döda. Samtidigt mördas en renjägare och hans öron skärs av. Renpoliserna Klemet Nango och Nina Nansen klarar ut alla gåtor på ett helt acceptabelt vis.

Trots att min tid inte tillåter det, har jag läst boken tre gånger. Den kommer att bli en klassiker som höjer deckargenrens status!

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22