Teater – mycket väsen som blir ingenting

Mar 6th, 2010 | By | Category: 2006-4, Krönika

Av Helena Sigander

 

Tio minuter! Publiken släpps in ropar jag till skådespelare, ljuskille och scenarbetare.

Tystnad bakom scen, är det meningen att det ska vara på en teater i det läget, alltså när det är tio minuter kvar till föreställningens början.

Publik i allmänhet kan inte föreställa sig vilket väsen som pågår på teatern just innan det ska vara helt tyst. Det är som själva den flyger i allt och alla. Kulissfogar gnäller och ger vika. Rekvisitan krasar olycksbådande. Skådespelarna glömmer sin text och får panik.

Det absolut förbjudna händer, någon av skådespelarna gör sig ett ärende ut och bort från teatern och råkar ut för dåligheter. Det är nämligen vid enbart sådana tillfällen som tegelpannor ramlar i huvudet på skådespelare. Och om de inte svimmar av smällen, kan man ge sig på att de råkar i gräl på gatan och skadas i alla fall. Eller uppträder allmänt förvirrat. Eller ser påtända ut. Hur som helst tillkallar beskäftiga människor på trottoaren ambulans som för bort skådespelaren.

Sju minuter!

Nog är det f-n

Det ska f-n vara teaterdirektör. Det har stått i en bok och sagts från scen, så det vet alla bildade människor, också jag vet det, av erfarenhet, för ibland är jag teaterdirektör. Senast är det på Strindbergs Intima Teater vid Norra Bantorget mitt i Stockholm. Helig mark.

Strindberg med kompisen Falk stretade med företaget, tog sig som alla teatermänniskor vatten över huvudet och gav lysande skådespel på en scen som sticker ut i en halv, rundel mot publiken som sitter i röda sammetsklädda stolar.

Två pjäser om Strindberg

Vårt företag är två nyskrivna pjäser om August Strindberg av Per Holmer och Mikael Timm, två enaktare som blir en helkvällsföreställning.

Jag som regissör får nyckeln till teatern av ledningen som sitter i anslutning till himlavalvet på ett ljust kontor, representanter för den ser man inte förrän det är kassadags, och jag drar ihop en illuster ensemble och vi börjar repetera och sedan blir det urpremiär.

Vad enkelt det låter. Jag måste nästan skratta. Liksom en trollformel omedelbums leder till en överraskande förvandling.

I själva verket är det mycket väsen…

Stimulans för sinnena

Det är roligt väsen, tro inte annat. Repetitioner är givande och stimulerande för sinnena skärps därför att känslorna flödar. Målet ser tydligt ut, premiär. Men framförandet är länge diffust, en tankedeg som i separata ingredienser smakas på, gillas eller kastas, innan själva samknådandet kan komma igång. Det vill säga innan vi, skådepelare och regissör, är överens om läsningen, om tolkningen, om hur berättelsen ska berättas.

Det gäller att baka in en doft av lockelse. För berättar man inte mustigt från scen, skär alltsammans ihop inför publikens bistra miner och då kastas det tomater och buas och alla inblandade (även ledningen i den övre sfären) känner sig misslyckade och man vill hänga regissören.

Jag är inte mer än människa, rädd om min hals, lika bra att satsa på succé.

Fem minuter! Tystnad!!

Svart hål utan gränser

Teaterrum är svarta hål. Det finns inga gränser; inget upp och ned, inget inne eller ute. Det kommer för mig att möjligheterna till gestaltning där ser ut är som livet självt, om man vill och törs och bejakar sin fantasi. Det kommer för mig att teaterfolk som lika gärna kan se och förmedla en hel värld i ljuset av enda spot som i ett rum möblerat i endimensionellt målad papp är suggererande berättare. Det kommer för mig att det inte är helt fel att stödja scenkont, köpa biljett till exempel.

Eller?

Tre minuter!

Blekt ljus för ledsyn

I det svarta rummet pågår repetitionerna. Föreställningen byggs där. Först sätter man på scenljus, ett blekt icke berättande ljus som enbart finns för att skådespelarna inte ska gå rakt i cementfonden eller ramla ner från scenrampen och jag ska behöva skaffa ersättare.

Någon gång i slutet av repetitionstiden kommer ljusmästaren. Det är en kille eller tjej som har åsikter och som inte är rädd för höjder. På skrangliga stegar sätts ljuset högt uppe i rymden, tycks det, det är ett invecklat skruvande och riktande av lampor gömda i mörka rustningar av stål och på scen går en ljusängel hit och dit efter regissörens lagda scenerier.

Man gör väsen av det hela, över huvudena på skådespelarna som inte gillar sånt och diskussionerna om det verkligen ska spelas i den ljussättningen kommer i gång och sinkar det fortsatta arbetet. Och då får man höra hur andra regissörer brukar göra…

Två minuter!

Slammer och skrän i logerna

Det slamras mycket i logerna. Ra ra ra – skränar skådespelarna och mjukar upp stämbanden. Lamporna kring sminkspeglarna är tända, punktljusen som är starka och dyra att ha tända, och masken sätt på, tjockt smink, peruk till sist. I hörnen samlas dammråttor som skimrar; teaterdamm har en konsistens av puder, paljetter, drömmar.

En minut!

Ibland kommer författarna till pjäserna, i detta fall Friedrichshölle och Herr S Revisited, på besök under repetitionerna. De sitter i salongen. Väluppfostrat och tyst, nästan som en vanlig publik. Småningom förändras deras spända ansiktsmuskler till veck. De suckar efter att ha hållit andan under lång tid.

Jo, jag vet hur det känns

Jag vet varför de beter sig så där, att de inte kan hålla sig helt i styr, för jag är inte bara mamma och regissör och en baddare på att köra bil utan också dramatiker själv och har överlämnat pjäser till en andra berättare och gruvat mig för hur det ska bli, t.ex. min Helga (Gregorius) som teater Fabula repeterat på Kungsholmen och spelar på teater Replica i regi av Siri Beer Boman. Så bra det blev men … jag har vandrat om natten och mumlat Helga mot stjärnhimlen, det erkänns.

Klart att författarna våndas! Vad som helst kan ju en regissör ta sig för att stryka, möblera om, ljussätta, ljudsätta, poängtera eller fördunkla. Och ingen talan har upphovsmannen, på teatern råder regissörens vision.

Ridå upp!

I salongen tonar ljuset bort utan att någon lägger märket till det, bara så mycket att rumporna stillnar i stolarna, publiksorlet lägger sig och hungrig förväntan blänker ur ansiktena som riktas framåt mot scenen.

Spelet börjar.

Och det blir succé. Fullt hus. Ingen går i pausen!

Ridå.

Lämna nyckeln på kontoret!

Efteråt kommer ledningen och räknar pengarna i kassan, talar om var dammsugaren står och påminner om att regissör-direktören ska lämna in nyckeln på kontoret när gästspelet är över.

Teater är som isskulpturer; glänser, sprakar och förtjusar så länge isen varar. Sedan ingenting. Och scenen står tyst och svart och det är som om ingenting har hänt.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22