Sveriges bästa deckare genom tiderna

Nov 27th, 2013 | By | Category: 2013-11 nov, Krönika

Jean Bolinder-logoKrönika av JEAN BOLINDER

Jag läser en massa böcker. Att fördjupa mig i olika sorters litteratur har fascinerat mig sedan jag var liten och om nätterna tjuvläste med ficklampa under täcket. Numera sitter jag bland annat i en Deckarakademijury som utser årets bästa till svenska översatta kriminalroman. Sisådär en 30 000 sidor per år blir enbart det. Därtill skickar författare och förlag på mig en massa recensionsböcker av högst skiftande kvalitet. Så skriver jag en del litterära essäer och sätter mig in i ibland ganska konstiga böcker, som kan förvåna människor i offentliga miljöer.

– Läser du sådan där skit? utlät sig en man när jag i ett väntrum fördjupade mig i en gammal Biggles för en artikel om rasism.

– Ja, sina böcker kan man välja, däremot inte alltid sina bekantskaper, avspisade jag honom med.

Många böcker konsumerar jag om och om igen, för att jag älskar dem. Så är det till exempel med den Journal, som Johan Gabriel Oxenstierna skrev på gården Skenäs sommaren 1805. Den blev sedan liggande till 1964 då Sällskapet Bokvännerna utgav den. Efter att ha vilat över 159 år i glömska och mörker fick boken och dess människor plötsligt liv. J G Oxenstierna –  greve, skald, riksmarskalk och ledamot av Svenska Akademin är “pappaledig” med sonen Gösta och rapporterar hem till sin sjuka hustru om allt det vardagliga som sker på sommarlovet.

Min då unga fru presenterade mig boken som enligt en blyertsanteckning på smutstitelbladet kostade 26 kronor. Det är en helt underbar läsning som jag unnar mig varendaste sommar. Jag konsumerar den gärna dag för dag och efter det datum som råder. 10 juli börjar det, 25 augusti är det slut.

Det är min sommarbok och jag har också en att läsa om hösten, kring Allhelgona och Mårten Gås. Det är detektivromanen Ljugande Malm (Även: En ljugande malm) av Anders Hellén – pseudonym för min gamle vän, prästen Carl Greek (1909–1991).

Omslag till En ljugande malm 1973Det är Alla själars dag 1452 i klostret Aquabella, som låg norr om nuvarande gränsen mellan Småland och Skåne. Nu ska porta mortuorum, de dödas port ut mot kyrkogården, öppnas i kyrkan. Det är kyligt och mörkt och morgondimman är råkall att andas. En hornlykta ger sparsamt ljus. Nu skulle också de döda vara med i gudstjänsten och gemenskapen.

En av de döda är den på många sätt obekväme Fader Martin som mördats några dagar tidigare just som han ringde vad som blev hans egen själaringning. Frågan är vem som dräpte Martin – var det rent av en klosterbroder?

Ljugande malm är en klurig pusseldeckare men ännu mera en diskussion om synd, skuld och straff. I dag är många framgångsrika kriminalromaner enbart raffel och sensationer utan vare sig psykologi eller moral.

För mig står det mer och mer klart att hela deckarbranchen håller på att spåra ur. När jag ser tillbaka på deckarens historia står det allt mer klart att detta beror på usla deckarkritiker. De kan föga, prisar ekonomiskt framgångsrika böcker och tjuter med ulvarna som vill se blod, våld och action. Deckarens kärna av moral struntar de i.

Jag har tillbringat ett halvår i Birgitinerklostret i Vadstena och har upplevt den speciella atmosfär som råder i ett kloster. Där finns ett förunderlig lugn och en skön glädje. Carl Greek har fångat denna stämning på pricken.

När Ljugande malm kom ut 1973 mötte den föga entusiasm. Själv skrev jag: “Anders Hellén har skrivit en av de bästa svenska detektivromanerna genom tiderna”. Men jag var ganska ensam. Hellén fick till exempel inte Sherlock det året, vilket är att jämföra med att Ingemar Johansson aldrig fick bragdmedaljen och Strindberg snuvades på nobelpriset. I juryn satt Curt Böre, Cilla Ingvar, Hemming Sten och Jörgen Elgström. Den senare klappade Carl Greek på huvudet för “ett stort framsteg” och “en fin prestation”.

Sju år efter Ljugande malm kom Il nome della Rosa Rosens namn av Umberto Eco. Det är en i mycket liknande bok. Den blev, inte minst tack vare filmningen, en världssuccé. Man kan undra hur det gått för den svenska boken och dess författare om vi haft kompetenta kritiker i vårt land.

Lika skönt som det är att tillbringa sommaren med Oxenstierna, lika meningsfullt är det att om hösten i samband med gås, svartsoppa och kryddad leverkorv sjunka in i det medeltida mörkret hos de fromma bröderna i det längesedan försvunna klostret Aquabella.

Och när jag tänker igenom vilka svenska deckare som gjort det största intrycket på mig minns jag Trenters Lysande landning, Durlings Gammal ost, Bloms Sanningens ögonblick, Rönbloms Höstvind och djupa vatten men mest Ljugande malm av Anders Hellén. Den slår allt och är Sveriges genom tiderna bästa kriminalroman!

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22