Svenska språket har blivit lätt

Mar 16th, 2010 | By | Category: 2004-1, Krönika

Kåseri av Bo Stenfors

– Jag tror mjölken är slut, sa min flickvän.

– Hittar jag något i kylskåpet som inte finns plockar jag upp det på vägen, försäkrade jag henne lugnande.

– Är det handelsstrejk i Sverige? Undrade vår gemensamma väninna från Paris.

– Det vet jag ingenting om, sa min flickvän.

– Men du sa att mjölken var slut, sa parisiskan, som talar god undervisningssvenska, dock med ambitionen att förbättra den ytterligare.

– Den är slut här hemma, förklarade flickvännen.

– Hemma i Paris är det strejk när mjölken är slut. Hur kan man hitta det som inte finns?

– Ja, det kan nog vara svårt, medgav jag.

– Du sa att du kunde hitta något i kylskåpet som inte fanns! Och att du kunde plocka upp det på vägen. Är det så ni skaffar maten, vet jag inte om jag vill äta här!

– Han sticker in i en butik, förstår du väl, sa min flickvän, aningen otåligt.

– Vad sticker han in i butiken?

– Jag trodde du kände till svenskan ganska bra, mumlade jag.

– Åh, svenskan känner jag faktiskt till, försäkrade parisiskan. Hon är fin. Trygg och omtänksam.

– Jag menade svenska språket.

– Svenska språket är tungt för oss fransmän. Tungt är väl motsatsen till lätt?

– Nej, det är svårt, sa jag.

– Ibland är det det, föll min flickvän in med en suck.

– Då är svenska språket ibland mycket ”det” i motsats till lätt, formulerade Sig fransyskan lydigt. I förbigående sagt, jag har gått ner två killar, sedan jag kom till Sverige … Hon tycktes angeläget vänta på vår kommentar.

– Killar … sa jag dröjande.

– Jag har förlorat två killar, förtydligade hon.

– Åh!

– Jag tror hon menar kilon, sa fästmön tveksamt. Min fästmö uttalar kilon med ”k” och hade det nog därför litet lättare att förstå. För min del uttalar jag kilon ”tjilon”.

– Förlåt, sa jag. Jag hängde inte riktigt med…

– Du hängde inte med vad då? Du avslutade inte meningen, påpekade parisiskan.

– Jag menade bara: väldigt duktigt gjort av dig!

– Nå, fortsatte jag lugnare, den svenska som vi går och pratar är trots allt mestadels ganska lätt. Den handlar mest om väder och vind, du vet.

– Jag vet inte. Om ni stannar till, då?

– Jag menar vårt dagliga språk, och fråga oss nu inte om hur vi pratar på natten.

– Jag tänkte just göra det.

– Då pratar vi i nattmössan.

– Åh? Nej ?

– Nej, men i vardagstalet har vi inga krångliga ord – eller ens tankar. Då skulle du se Verner von Heidenstam!

– Var ser jag honom? undrade parisiskan hoppfullt.

 

Meningsutbytet med vår franska väninna, i valda delar återgivet ovan, fick mig att tänka på de utdrag ur novellen Olalla av Robert Louis Stevenson, som jag undfägnade läsarna av DAST med i nr 3/2003. Språket i den översättningen till svenska språket påminde faktiskt en hel del om Verner von Heidenstams prosa.

Läser någon för resten numera von Heidenstams ”berättelsecykel” Karolinerna? Den skrevs åren 1897-98 och ansågs vara det yppersta som skrivits på det svenska språket – det ouppnåeliga mål mot vilket var och en, som fattade pennan i avsikt att skriva skönlitteratur, borde sträva. Låt mig här endast citera inledningen till novellen När klockorna ringa ur Karolinerna såsom en illustration:

”Mjölnaren var längesedan död. Hans änka, som hette Kerstin Bure och som i sin barndom sett lyckligare dagar och spisat på blanka tenntallrikar, skötte kvarnen på sitt eget vis. Aldrig nämnde hon något om sin börd eller om den kärlekshandel, som lockat henne från ett välbärgat prästhem till en mjölnares trånga tornkammare, där kvarnvingarnas axelstockjämrade mitt över sovstället, men hon talade heller aldrig om andra ting. Mannen hade varit för fattig att rå om egen stuga och i stället byggt sig en skorsten rätt upp genom kvarntaket. Där fortsatte hon år efter år att tyst och med sin sömnad i handen åse drängarnas arbete. Blev hon någon gång spord till råds, svarade hon helst med att nicka eller skaka på huvudet, och hon avlägsnade sig sällan på ett stenkasts längd från kvarnen.”

Ännu så sent som år 1940 kunde Anders Österling skriva ett företal till en bok på detta snirklade sätt:

”Efter tio års mer eller mindre nöjesbetonade arbete som teaterkritiker i Stockholm dristar jag mig att här samla och utge ett urval av dessa recensioner. Icke därför att jag skulle göra mig illusioner om deras fristående, individuella värde, utan därför att de dock tillsammans ge bilden av en tidsperiod i direkta intryck och ur den synpunkten kunna tjäna som ett bidrag till vår alltför fattiga litteratur på detta område.”

Detta var ingen konstig svenska på den tiden. Österling använde sig av normalt svenskt skriftspråk.

Myrdal och Jules Verne

Jan Myrdal har till gamla SF-entusiasters glädje åstadkommit en antologi med noveller från 1940-talets Jules Verne-Magasinet, återgivna exakt såsom de en gång publicerades (Jules Verne-magasinet – en antologi ur 40-talets populäraste novellmagasin, Förlags AB Wiken 1993). När jag läste historierna blev jag fascinerad också av det litterära språket. Här är ett kort exempel från inledningen till novellen Kapplöpning med tiden av Eando Binder:

”De två yngre männen, båda under trettio, voro mycket olika till sin typ. Milt Harble, ljus och rundkindad, såg knappast ut som om hans hjärna kunde jonglera med den högre matematikens svåraste problem som en japansk akrobat med sina bollar. Will Gregg, lång, mörk Och mager, var utrustad med en intuition, som slog bryggor över alla luckor i det mänskliga medvetandet. Tillsammans hade de lyckats bryta ner de skrankor det mänskliga tidsbegreppet skapat. De voro nu färdiga att företa sin resa bortom dagens verklighet.”

Är det bara jag som tycker att det är som att läsa den skönaste poesi?

Jo, så är det väl.

Men vem sörjer över att det svenska språket i dag flyter lätt och grunt som olja?

Jag gör det nog i alla fall. Och jag kan inte låta bli att undra över vilket ideal för vacker språkbehandling som dagens lärare håller upp för sina elever.

Svenska före 30-talet måste översättas

Göran Hägg skriver om det här i sin bok Författarskolan (Wahlström och Widstrand 1993):

”Vårt språk har förändrats så kraftigt att all prosa före andra världskriget nästan måste översättas.”

Ja, vi har nog lyckats göra oss urarva en hel epok av skönlitteratur på det sättet. På engelska språket kan man däremot fortfarande skriva som de gamla författarna utan att språket känns konstlat eller konstruerat. De uttrycksfulla och mångskiftande språkmöjligheterna finns alla i stort sett ofördärvade kvar i engelsk prosa. Vem tycker till exempel att H. G. Wells eller Robert Louis Stevenson skriver gammaldagS?

Deras språk på engelska är lika fräscht i dag som när det skrevs!

Nu måste till exempel en dialog på svenska låta ungefär så här, enligt Göran Hägg:

”- Vill du? frågade Kalle.

– Ja, det ville hon.

– När?

– Genast!”

Tonfall förbjuds

Och när en engelsk författare skriver ”he said”, skall sägeverbet omedelbart tas bort av den svenske översättaren enligt svensk bokförlagspolitik. Vidare får det aldrig vara tal om att man ger en anvisning om tonfallet. Skriver man t.ex. ”sade han irriterat”, eller ”påpekade hon glatt, ivrigt, vänligt eller ironiskt”, ja, då blir följden att manuset refuseras omedelbart. Möjligheten att skribenten skall få se sitt verk i tryck blir i så fall obefintlig.

In English a man may say his piece firmly, sharply, cleverly, quietly, solemnly, doggedly, heavily, darkly, mockingly or even pleasantly, when a woman could do it winningly, wildly, furiously, seriously, acidly, you name it! And no one would think a bit the less of them or of the author because of that.

Personligen skriver jag fortfarande helst ”sade” i stället för ”sa” och ”skall” i stället för ”ska”. För att avslutningsvis nu våga vara riktigt personlig kan jag berätta att jag en gång skrev en längre SF-berättelse om en ”Vortexvarelse” på Neptunus måne ”Triton”. Den ingick i en ännu längre roman.

Jag översatte berättelsen troget och noggrant till engelska språket, nästan ord för ord. Så skickade jag historien som en introduktion till hela romanen dels på svenska till ett svenskt, större bokförlag och dels på engelska till ett bokförlag i London.

I London gick det bra

Vad hände? Det svenska förlaget konstaterade bara helt kort att språket inte höll för en publicering.

Londonförlaget var däremot villigt att utge romanen som berättelsen ingick i. En lektörs uttalande bifogades, vari bland annat stod – vilket jag naturligtvis med nöje återger:

”What an excellent writer! The powerful sense of erotic narrative, the confident unassuming flow of language, the overseeing cynism that never quite masks human charity – one paragraph into this sensual science fiction swirl of the inner mind’s sexual choreograph and you are hooked! (Michael Patric, Fiction Editor. November 1993.)”

Att översätta en lång roman till engelska språket översteg emellertid definitivt mina krafter och min lediga tid, så jag fick avslå Londonförlagets erbjudande. Men experimentet kanske ändå avslöjar någon form av sanning om vad de svenska bokförlagen främst tittar efter när de läser manus.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22