Skönt att vara gammal

Jan 10th, 2008 | By | Category: 2000-1, Krönika

I detta nummer “debuterar” författaren och dramatikern Jean Bolinder som krönikör i DAST Magazine. Han väljer sina ämnen själv och med tanke på att han är en ganska bångstyrig skribent kan vi vänta oss att han har åsikter om det mesta mellan himmel och jord. Vi som gör DAST hälsar honom mycket välkommen i gänget.

Ibland tänker jag tillbaka på den utveckling svensk deckare genomgått under mina drygt trettio skrivarår. Min debut var 1967 och då regerade ännu “de tre stora”. Det var Maria Lang, Vic Suneson och Stieg Trenter. Den senare dog just det året och kom med en blek bok som “färdigställts” av hustrun. Suneson belönades med Sherlock för Vem av de sju. Även hans bana lutade mot sitt slut. Den tredje “stora” var Lang som ihärdigt skrev om samma bok med allt mera utnött kalkerpapper – chansen att variera en text i en ordbehandlare fanns ännu inte.
1965 hade Sjövall-Wahlöös första bok kommit – kritiken var måttligt road. Sherlock-juryn fann inte anledning dela ut något pris över huvud taget det året! 1971 debuterade Ulf Durling och K Arne Blom. Den förste är en av de kvalitativt främsta deckarförfattarna Sverige haft den senare har förutom sitt författarskap gjort mycket för deckaren genom sitt arbete för att höja kvalitén. Blom var ordförande i det på 70-talet startade Skånska Deckarsällskapet och har sedan dess beträtt flera topposter inom kriminalromanens genre.
På 70-talet kämpade genrens författare för att höja dess status. En kriminalroman borde ha litterära kvaliteter. Det ordnades under Bloms ledning deckarkongresser där kvaliteten betonades. Det instiftades även pris till bästa kriminalroman “av litterär kvalitet”. Enligt pressmeddelande belönade en jury med medlemmar från alla de olika deckarföreningarna, seriösa kritiker med betydelse för att genren utvecklades.
Etablissemanget reagerade våldsamt över att deras trygga lilla skräpkulturhydda utsattes för denna friska vårblåst. Dävna ekonomiska intressen hotades. Vad skulle ske med “litteratur” som var usel men som marknadsfördes utifrån andra kriterier: författaren var en spännande pseudonym, eller otroligt ung och kunde ändå få ihop en bok på 200 sidor, eller så skrev författaren med en annan författares figur, eller var en “kändis” från radion eller helst teven!
Men en kort tid blomstrade den svenska kriminalromanen med litterära kvaliteter. Skånska deckarsällskapets medlemmar producerade lysande romaner som Jenny Berthelius Mannen med lien, Tord Huberts Den andres död och Carl Greeks En ljugande malm och Bloms sherlockbelönade Sanningens ögonblick. Även utanför Skåne fanns det ljuspunkter. Vid den på olika sätt angripna kongressen i Lund 1975 framhölls för antagligen första gången en pock
etdeckare, Kjell E Genbergs Fnask i fördärvet. Olov Svedelid skrev lysande thrillers. Så kom Staffan Westerlund med t ex Svalornas år som fick deckarakademins pris.
De författare som arbetade för att höja den litterära kvaliteten bekrigades hätskt, beskylldes för de mest orimliga saker, skändades och förtegs. De tröttnade på att slåss mot övermäktiga marknadskrafter. Skånska Deckarsällskapet insomnade, blossade senare upp ett tag men har åter avlidit enligt vad jag läst i “Metro”. I dag domineras massmedia och deckarvärlden av “märken” som kommer med tryggt lika böcker år efter år. Det är inte böckerna som räknas, det är författarna som ska synas i teve och annan massmedia – där får de gamla kämparna inte vara med. På senaste bokmässan i Göteborg såg jag en seriös och “svår” svensk författare stå på en scen och läsa högt ur sin senaste bok för tre-fyra åhörare. Men en stund senare blev det svart av folk när massmedias älskling Henning Mankell visade upp sig i en internet-monter!
För att travestera Hjalmar Söderberg: Det är skönt att vara gammal och låta eländet fortgå, att vara ung och slåss mot en lömsk övermakt var för djävligt!

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22