Självmord

Feb 4th, 2014 | By | Category: 2014-02 feb, Krönika

Jean Bolinder-logoKrönika av JEAN BOLINDER

Min far gick ut i sin skog och sköt sig. Det var 1956 och jag var 21 och låg i lumpen. Som det var en lördag hade jag permission och var med och letade efter honom. Minnet av min fars död har levt med mig hela livet och jag har noterat för mig själv när någon närstående har tagit sitt liv. Varför gör man egentligen det?

När jag läste i Uppsala hade jag en mycket begåvad vän som vi alla trodde skulle bli berömd. Vi kan kalla honom Olle. Han skrev fantastiska visor som han sedan framförde briljant. Han spelade spex, revyer, film och även allvarlig teater. Fick alltid beröm av kritiker och var till och med med i ett populärt barnprogram i radio.

En av mina andra vänner läste medicin. När han en gång skulle vara med om en obduktion fick han en chock. Då man vek undan lakandet över den döda kroppen var det Olle som låg där. Han hade fått en depression och hade hängt sig. Obducenten är professor nu, men Olle är glömd av de flesta.

Då jag blev klar med mina studier blev jag lärare. Om en av mina elever har det berättats att hon senare tog sitt liv. Jag har känt skuld. Kunde jag gjort något?

I min släkt är det förhållandevis många som tagit sina liv. Ett par kusiner och ett kusinbarn hör till dem. Kanske är det ett Bolinderskt arv. En av dem var industriägare och hans fabrik kom på obestånd. Han kände ansvar för alla sina anställda, sökte stöd hos sosseregeringen men fick inget. När han var död vaknade regeringen till och gav stöd …

Mannen till en av mina lärare hängde sig sedan han av våda orsakat en dödsbrand. En pojke, vars föräldrar var avlägsna bekanta till mina, enrollerade sig i tyska armén på 40-talet och blev sedan så motarbetad att han kastade sig för tåget. En av min fars godsägarkollegor lär ha blivit så förbannad av att Sverige i TV förlorade en landskamp i fotboll att han gick ut på slottets trappa och sköt sig!

Den unga dottern till en av mina barndomsvänner, blev olyckligt kär och tog sitt liv. Över huvud taget tycks det var ganska vanligt att flickor i puberteten blir suicidala. Jag hade en elev som flera gånger skar sig i handlederna. Jag hade ett samtal med henne och sade då att ett självmordsförsök kunde sluta på tre sätt:

– Du kan dö och det vore ju bra, eftersom du vill det.

– Du kan räddas till livet och det vore ju också bra, för då får du det medlidande och den uppmärksamhet du vill ha.

Hon sög en stund på dessa sura karameller och frågade sedan:

– Det tredje sättet då?

Jag förvred ansiktet i en gräslig grimas, dräglade och sade:

– Du kan vakna sådan här …

Så vitt jag vet gjorde den söta flickan inga fler självmordsförsök.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22