Serieliv

Aug 15th, 2013 | By | Category: 2013-08 aug, Krönika

Jean Bolinder-logoKrönika av JEAN BOLINDER

Mina föräldrar tyckte om att fira familjens olika namnsdagar. Jag har ärvt den vanan och tycker att livet blir roligare om man tar vara på de här små högtidligheterna. Varje människa är värd att firas då och då och särskilt blir barnbarna glada över en present för ett par tjugor.

När den förtjusande TV-personen Jeanette von Heidenstam levde fanns det en namnsdag för Jean och Jeanette. Hon brukade då ringa mig och säga att det var hennes och min alldeles speciella dag. Så gratulerade vi varandra. Nu är den namnsdagen struken och Jeanette von Heidenstam död – det känns tomt och ödsligt.

Nu heter jag tyvärr inte bara Jean utan också Adolf – det senare efter farmors far (och inte efter den hemske Hitler). Men namnet är besudlat och jag försöker att inte låtsas om det. Alla hurtiga reklamerbjudanden till den käre “Jean Adolf” åker rakt i papperskorgen. Det gör förstås att mina barn och barnbarn är särskilt benägna att fira mig på Adolfs-dagen. I år fick jag en bunt gamla Blondie-tidningar, som förmodligen legat på någon vind.

BlondieEn dag när jag var förkyld och matt, lade jag mig raklång på sängen och läste serierna som var sedan 70- och 80-talen. Blondie var på sin tid världens populäraste serie, och det kan man förstå, när man läser den. Särskilt om man jämför med de andra serierna i dessa tidningar.

“Rufus” handlar om en lurvig hund och är ganska poänglös. I dag totalt glömd. “Tigern” är bättre. Men gänget av ganska anonyma ungar står sig slätt mot alla de utmejslade karaktärerna i den nyare “Snobben”. I “Acke” är det också ett gäng fast medlemmarna har vuxit till en hög bortskämda amerikanska tonåringar som hänger på ett café. Det fanns TV-serier på samma tema. Det blåa femtiotalet känns avlägset nu, även för oss som var med.

Svenska “Oskar” av Torsten Bjarre är betydligt mera läsvärd. Det är för all del klassiska “Lisa och Sluggo” också, men jag tycker den ofta är trist. “Ponny-Fia” handlar om små feta flickor som rider på minst lika feta ponnies. Säkert fanns det en målgrupp …

Tjalle Tvärvigg minns jag från barndomens Allers. Nu är jag betydligt mindre förtjust än då. Arbetsskygga, alkoholiserade män gör mig inte glad. De är vanliga i gamla mansmulliga serier och avnjöts kanske av män som kände igen sig i detta tema. I gamla “Blondie” finns ännu en liknande sådan serie: “Fransson”. Herr Fransson är fet, ful och äter ständigt. Han är inte rolig, snarare pinsam.

Nej, det är serien “Blondie” som är huvudnumret och den skrattar jag åt fastän det gått en fyrtio år sedan de här avsnitten. I ett par böcker av serievetaren Sture Hegerfors inhämtar jag att serien “Blondie” startades 1930 av Chic Young från Chicago. Dagobert var en rik playboy vars föräldrar ogillade att han gifte sig med Blondie. De gjorde honom arvlös! Äktenskapet ingicks 12 feb 1933 – så paret firar platinabröllop i år!

Sonen Alexander föddes i april 1934 och dottern Babsan såg världens ljus 1941 – då sände de 60 miljonerna dagliga läsarna 400 000 lyckönskningsprogram!

Dagobert är en antihjälte. Han hunsas av sin omgivning och har det hemskt. Sina pengar tjänar han som underbetald kontorsslav hos den koleriske direktören Julius Dittling som sparkar honom (även bokstavligen!) med jämna mellanrum. Envisa försäljare köar vid hans dörr, Blondie har höga anspråk, grannen Herbert Perman slår honom på käften, familjens många hundar spårar upp honom när han spelar kort i något garage och brevbäraren är alltid i vägen när Dagobert rusar till jobbet.

Om Blondie och Dagobert var ca 20 när serien startade, så skulle de nu vara över hundra år. De ser de verkligen inte ut att vara, men ett visst åldrande sker i serien. I de tidningar man förärade mig finns både en liten barnslig Babsan och en äldre tonåring med snygga former och markerade bröst. Blondie har sedan mina tidningars tid, slutat vara gammaldags hemmafru och startat en firma som fixar bjudningar åt folk. Och Chic Young lär ha överlåtit serien till en son.

Den ende som tycks oföränderlig är grannens Elon, som då och då promenerar in i villan och ställer till trassel. Han har stannat i växten och får se hur barnen Krikelin utvecklas till vuxna. Kanske en tragedi!

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22