San Quentin och de svenska grindvaktarna

May 3rd, 2016 | By | Category: 2016-05 maj, Krönika

Jean BolinderKrönika av JEAN BOLINDER

Mitt myckna deckarläsande för Svenska Deckarakademin, bär någon enstaka gång frukt. Nu njuter jag en bok som heter Djurfabriken och är skriven av EDWARD BUNKER. Bunker (1933–2005) föddes i Los Angeles och var San Quentins yngsta fånge. När han efter många år blev en fri man hade han skrivit en bok som publicerades. En rad böcker filmades och i De Hänsynslösa spelade han själv framgångsrikt “Mr Blue”.

Omslag till DjurfabrikenHuvudperson i Djurfabriken (läs också recensionen) är en Ron Decker, vilken precis som Edward Bunker kommer till San Quentin som tonåring. Vi får följa honom inne i fängelset och det känns som om man varit där. Det är en oerhört skrämmande skildring av hur rättslösa människor behandlas av fångvaktare och varandra. En bussfärd kan tas som exempel (den utmärkta översättningen är gjord av Einar Heckscher):

“Fångarna klev ombord på bussen. Ett sheriffbiträde hindrade hårdhänt de druckna vinalkisarna att trassla in sig i varandras kedjor när de knuffades ner på sätena. En chikano, ännu yngre än Ron, hamnade bredvid honom. – – –
Ron och chicanon fick sittplatser, men bussen hade bara trettiotvå och skulle ta sextioen man. Det blev trångt i gången.

‘Okej, era rövhål’, hojtade ett sheriffbiträde. ‘Fortsätt bakåt.’

‘Öh, jag är ingen jävla sardin’, ropade en svart man.

Men alla packades in. En gång hade Ron sett några fångar vägra. Sheriffbiträdena hade gripit in med tårgas och batonger, och upproret blev kortlivat. Sedan hade chauffören satt ordentlig fart längs motorvägen, varpå han hårdbromsat så att fångarna kastades omkring. Till slut, påstods det, hade de upproriska åtalats för våld mot tjänsteman, ett brott som bestraffades med upp till tio års fängelse.”

Försvarsadvokaten Jens Lapidus har skrivit ett insiktsfullt förord. Han jämför Djurfabriken med nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv och det tycker jag är en utmärkt idé. Faktiskt kommer inte Bunker på något sätt till korta även om Solzjenitsyn är mera envist storvulen, ryskt grundlig och malande. På gott och ont.

Det finns en allmängiltighet i denna bok som gör den stor. Vi går in i fängelset och upplever det så närsynt att vi får ett bättre perspektiv på vårt vanliga “normala liv”.

Jag ska försöka illustrera det med subjektiva exempel. Vad sheriffbiträdena gör under dessa motbjudande bussfärder, det är att de, för att använda en sociologisk term, agerar gatekeepers d.v.s. “grindvakter”. Termen lär vara lånad från kricket.

En grindvaktare har alltså en grind att vakta och gör det med alla medel. Det är i allmänhet en person som annars inte har så mycket makt och betydelse. Men nu har han/hon en grind att vakta och det ger en behaglig känsla av att vara betydelsefull och mäktig att äntligen betyda något. Att vara någon!

En nattredaktör på en tidning brukar nämnas som grindvaktare. Bland en massa inströmmande nyheter väljer nattredaktören ut dem som ska få plats och liv i tidningen och de som får dö sotdöden i redaktörens papperskorg.
Vakten på en nattklubb är (förstås) gatekeeper men så gott som alla av oss blir det ibland – det kan vara skäl att tänka efter hur vi då handskas med vår makt. När jag var konstkritiker låg det nära till hands att vara lite von oben när konstnärer och (särskilt) söta konstnärinnor kom och strök sig. Jag jobbade hårt med mitt psyke för att inte vara sådan utan hålla en vänlig, inte för avslöjande profil. Konstnärerna fick vänta till dess recensionen var tryckt i tidningen. Och då hyllade jag Thorilds ord om att ingenting görs för sina fels skuld utan för sina förtjänsters.

I lumpen var vår situation snarlik fångarnas på San Quentin. Korkade fänrikar, korpraler och sergeanter fodrade slavisk lydnad. Löd man inte blev det arreststraff.

I den svenska skolan härskar gatekeeprarna ganska oinskränkt. De stackars eleverna är San Quentinfångar utan makt och människovärde. Jag vet det för att jag har mellan åren 1964 och 2016 undervisat i grund- och realskola, gymnasium och på universitet. Samt på min egen, ännu i full gång varande Teaterskola. Jag har sett mängder av lärare sätt sina feta bakdelar på de arma eleverna – dock inte på Teaterskolan där vi har yttrandefrihet, elevmakt och jämlikhet.

En lärarinna på ett gymnasium berättade om sin nya klass:

“Jag sade åt dem att anteckna och då var det en pojke som sade att han ingen penna hade. Gå hem efter en då! sade jag. Det är åtta mil hem, sade han och då sade jag: Gå åtta mil då. Hem. Och sedan åtta mil till. Hit! /Skratt/ Ja, han fick minsann lära sig att ha en penna med!”

En månad senare beklagade sig denna lärarinna över att klassen ifråga var så omöjlig att ha att göra med. Hon fattade inte varför …

Man talar om hur usel den svenska skolan är. Den är usel därför att det finns en massa lärare som är gatekeeprar och gör sig märkvärdiga. Själv sade jag till eleverna att de fick bestämma så länge de inte gjorde Skolöverstyrelsen/Skolverket förbannade. Jag har faktiskt aldrig haft några nämnvärda disciplinsvårigheter och eleverna har överlag nått goda resultat.

Mina elever hör fortfarande positivt av sig varje vecka. Om inte annat möter jag föräldrar som tackar å barnens vägnar. Jag har åtta tjocka pärmar med tacksamma brev och kort och foton från “ungarna” som nu inte är några ungar längre. Hur många studentfester jag varit på minns jag inte, men de är jättemånga.

Men gatekeeprandet genomströmmar samhället och en gatekeeper på en arbetsplats förstör allt för sina justa arbetskamrater. Ett bra exempel fick jag nyligen. Jag hade framträtt och kåserat inför en talrik, positivt inställd publik, när min fru ganska plötslig insjuknade. Vi åkte ambulans till sjukhuset. Bussig och vänlig ambulanspersonal tog hand om de två skraltiga gamlingarna.

På Akuten fick vi vänta länge. En omtänksam sjuksköterska gjorde sitt bästa för oss. Allt hade varit ganska OK om det inte var för en gatekeeprande undersköterska. Hon vakade över allt, nekade till allt och bredde ut sig över den 80-årige gubben och hans fyra år “yngre” fru.

Vi kom in på Akuten vid 9–10 på kvällen och fick vara där till fem på morgonen då en trevlig läkare äntligen fick tid för oss. Hustrun låg på en brits, jag fick sitta på en mycket obekväm stol utan armstöd. I samma rum fanns en till synes skön fåtölj. Jag frågade vänligt om jag kunde få vila i den till dess att den behövdes. Gatekeepern sade i skarp ton att det inte gick för sig, stolen var till för dem som skulle stickas och lämna blodprov.

– Du får gärna sticka mig om jag får sitta där, försökte jag. Och jag går genast om ni behöver stolen!

Det gjorde henne i den mån det nu var möjligt, ännu surare. Hon var gatekeeper och bestämde över en stol, jag en San Quentinfånge som om jag protesterade kanske “kunde få upp till tio års fängelse”.

Under de 7–8 timmar jag med allt större smärta satt på min stol iakttog jag hur fåtöljen användes. D v s den användes inte alls! Vid ett tillfälle togs diverse blodprover på en man men han fick ligga på en brits när detta skedde.

Den sura gatekeepern bestämde över stolen utan minsta skymta av logik och rimlighet. Den stod där för att hon skulle kunna djävlas med folk som behövde sitta.

Gatekeeprarna på San Quentin hade en maktfaktor att ta till om “rövhålen” inte ville bli packade som sardiner i en burk. Jag undrade tyst vad min gatekeeper kunde ha att komma med om Bolinder skulle sätta sig olovandes i sköna stolen.

Frampå morgonkvisten dök det upp en beväpnad vakt med vad som såg ut som ett vapen i hölster. Hon var sympatisk och verkade inte vara ute efter rövhålet Bolinder, men hon fanns där! Aldrig trodde jag väl att jag skulle få se en vakt på ett vanligt svenskt sjukhusintag! Första gången jag (förutom BB 1935) låg på sjukhus var ca 1945. Under alla de dagar, veckor och månader jag sedan dess vistats på olika svenska sjukhus har jag aldrig sett någon enda vakt!

Jag tycker svenskarna jag mött på sjukhus varit lugna, bekymrade, nästan försagda. Men tydligen spelar man nu gatekeeper på sjukhusen till dess folk protesterar. Och då behövs vakt!

Hem åkte vi med något för mig nytt: “sjukresa”. En uppenbarligen muslimsk man som talade god svenska, körde oss lugnt och säkert. Han verkade vara mycket intelligent, var vänlig, hjälpsam och hade humor. Kanske var han professor i sitt hemland …

Här i Sverige är han bara en föraktad invandrare som hunsas av svensksvenska gatekeeprar. Nyligen var det en Malmömuslim som engagerade sig i IS – för somliga människor här är därför alla muslimer med i IS. Ena riktiga rövhål finns det folk som tycker att muslimerna är.

Det tycker folk om mig också. Och mitt rövhål hade jag ont i när jag dagen efter sjukbesöket och stolsittandet skulle regissera på min teater. Liksom att mina muskler värkte, mitt huvud surrade, ögonen flimrade av migrän och jag mådde illa.

Taggar: , , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22