Rör inte min kompis

Sep 18th, 2009 | By | Category: 2009-4, Krönika

Bild på Niclas Ahlfors

Krönika av Niclas Ahlfors

Höstterminen har startat i landets skolor.

Sedan några veckor tillbaka har korridorer och skolgårdar fyllts av elever. Barn. För många kanske det känns roligt att återse sina kamrater, men för andra är det en helvetestid som går dem till mötes.

Jag talar om mobbning, om när en grupp starka individer ger sig på den som är svag. En feg konstellation för att hon eller han är annorlunda och det som är annorlunda är okänt och det okända är farligt. Måste hållas kort.

Det värsta är inte slagen och sparkarna, eller att någon häller vatten i dina skor. Det värsta är blickarna, minerna, den tysta mobbningen. Det som inte syns det finns inte och finns det inte så är det inget problem.

Eller?

Jag vet hur det känns, jag har varit mobbad.

När någon har bestämt sig för att du är en udda typ så har mobbningen på något djävla sätt legaliserats bland dina klasskamrater. Det är fritt fram. Han skvallrar inte!

Nej, han eller hon gör inte det. Han eller hon sväljer skammen och känslorna ackumuleras.

Har jag tur, har samhället tur, pallar psyket.

Vad händer annars?

Är det en dålig dag och det finns tillgång till skjutvapen får Sverige kanske en egen skolmassaker. På nätet kan jag lära mig att bygga en bomb. Har jag inget hämndbegär kanske jag skadar mig själv som ett rop på hjälp. I annat fall kan mina upplevelser tryckas djupt ner i kroppen och senare i livet möjligtvis orsaka psykiska problem.

Vem är det som bär ansvar för de små mobbarnas handlingar? Mobbarna själva? Deras föräldrar? Som vuxen har man ett ansvar att vara god förebild för sina barn. Och barn gör inte som vuxna säger – utan som vuxna gör.

Rimligen har vi alla ett ansvar i en sådan här fråga. Det krävs inte några stora uppoffringar. Det handlar mer om att tänka på att vi alla är människor, att inte spotta åt andra.

Vi som har förmånen att åtnjuta det som kallas livserfarenhet kan – och bör – använda denna till att bland annat leda våra små och lite större barn på rätt väg; Det är inte okej att frysa ut, slåss eller svärta ner varandra på Internet.

Se dig om i din närhet. Krama dina nära och kära (även om det är din 18-årige son) och säg att du tycker om dem, och våga säg det med en ärlighet i din röst. Om du visar att du bryr dig så kanske vi kan kväsa det här djä-a otyget och det oerhörda lidande som mobbning för med sig.

Jag vågar visa att jag bryr mig. Vågar du?

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22