Rönblom och demokratins lackmustest

Feb 14th, 2017 | By | Category: 2017-02 feb, Krönika

Krönika av PÄR ALEXANDERSSON

Blir samhället råare och mer osäkert när människor frossar i berättelser om mördare och deras våldsdåd? En gång i tiden var frågan högaktuell i kulturdebatten, nu dyker den bara upp ibland i samband med dataspelande.

H-K RönblomEtt mer ovanligt svar kom för drygt sextio år sedan av H.–K. Rönblom. I en artikel i Göteborgs-Posten beskrev han deckarförfattare som underhållare utan större litterära och moraliska pretentioner. Samtidigt lyfte han fram läsandet av deckare som ett lackmustest på samhällets demokratiska styrka. Det är bara i länder med solida demokratiska traditioner som deckargenren är utbredd, menade Rönblom, och pekade på att den blomstrade i anglosaxiska länder och Skandinavien men inte i dåtida diktaturer som Sovjetunionen och Spanien. Rönblom citerade Gordon Hewart, tidigare brittisk justitieminister och hög domare, som sagt att kriminalfiktionen bara blomstrar i samhällen där läsarna är på lagens och ordningens sida – inte på brottslingens. Londonbornas idoga deckarläsande under blitzen visar att det handlar om en förströelse för de som är säkra på att rättvisan ska segra, ansåg Rönblom.

Omslag till Död bland de dödaDessa högtidliga och lite storvulna tankar kan diskuteras, men de ger perspektiv på Rönbloms egna deckare. Två av dem, Död bland de döda och Höstvind och djupa vatten, skrevs åren närmast före artikeln i Göteborgs-Posten och har nu återutgivits av Modernista.

Som romanförfattare var Rönblom varken högtidlig eller storvulen. Tvärtom närmade han sig mördare och miljöer med en allomfattande ironi som främsta vapen och skydd. Arvet från den engelska pusseldeckaren är tydligt i böckerna, men skickligt omvandlat efter svenska förhållanden. Morden begås i sammanhang som verkar vara någorlunda trygga, ofta i den lägre borgerligheten, men av gärningsmän och gärningskvinnor med motiv sprungna ur egen otrygghet och rädsla. Helst använder mördarna gift eller andra oblodiga avlivningsmetoder, och de begår misstag som bara den skarpsinnigaste privatutredare kan uppdaga. Hos Rönblom heter utredaren Paul Kennet och är historiker och läroverksadjunkt.

Omslag till Höstvind och djupa vattenPersonteckningarna är lite skissartade och det är lätt att se tidstypiska stereotyper i kvinnogestalterna. Som man kan ana av artikeln i Göteborgs-Posten var Rönblom mer intresserad av samhällslivet och bjuder på ingående och inlevelsefulla skildringar av de sociala miljöer där morden begås. Här blommar hans skarpsynthet och författartalang ut. Själv kom han från Stockholm och bodde där under åren som deckarförfattare, men intresserade sig mest för småstäder och byar en bra bit utanför huvudstaden, särskilt i Norrland. Roligare och mer inkännande har inte många skrivit om föreningsmöten, kommunala sammanträden, dansbanor, kulturaftnar för småstadsintelligentian och andra exotiska inslag i Sverige vid mitten av förra seklet. Gott om exempel på det finns i Höstvind och djupa vatten.

Lars Wendelius, som gett ut en initierad bok om Rönblom, konstaterar mycket riktigt att samhällsskildringarna tar större plats än vad de behöver för intrigens skull. Ändå blir inte morden så mycket symtom på sociala problem som mer eller mindre ofrånkomliga delar av det samhällsliv som föregår och överlever dem. På det sättet var Rönblom trogen tesen om att detektivromanen förutsätter en grundläggande tillit till att morden blir lösta och att mördaren på ett eller annat sätt får stå till svars. (I en av hans sista romaner finns det dock ett undantag från regeln!)

Rönblom gestaltade det samhällsbygge som brukar kallas ”folkhemmet” och som mera var en gemensam strävan än ett modulhus att flytta in i. Själv var han liberal, med en avhandling om de frisinnade i bagaget och en anställning som politisk redaktör på Aftonbladet innan LO köpte tidningen. Men det är snarare samförståndet mellan olika samhällsaktörer som hans samhällsskildringar bygger på, inte politiska konflikter eller sociala motsättningar. Samtidigt har folkhemsbygget sitt pris. Rönblom skildrar gång på gång, utan nostalgi eller sentimentalitet, hur personer, familjer och hela samhällen marginaliseras och försvinner när de klamrar sig fast vid en överspelad identitet från 1800-talets och det tidiga 1900-talets klassamhälle. De annars så omhuldade herrgårdarna är inga skyddade vrår för en bildad elit utan kulisser för personer som låtsas kunna leva som om de hade pengar och anseende medan verkligheten är på väg att hinna i kapp dem. Prov på det ger inte minst Död bland de döda.

Wendelius noterar att Rönblom avled några månader innan Maj Sjöwall och Per Wahlöö gav ut sin första roman om ett brott. Därmed gick den svenska kriminalfiktionen in i en andra demokratisk andning, där samhället nagelfors mer kritiskt och mördarnas motiv hängde samman med orättvisor och övergrepp även från ordningsmakten. Deckarna ersattes alltmer av polisromaner, och det blev ett mantra att fråga vart folkhemmet tog vägen. Hur det står till i dag med läsarnas övertygelse om rättvisans seger ska vara osagt. Detektiv- och polisromaner produceras och konsumeras som aldrig förr, i ständig kapptävlan med filmer och tv-serier i samma genrer. Så om det ligger något i tesen om deckaren som demokratins lackmustest så borde vi känna oss tryggare än någonsin…

Återutgivningen av Rönbloms romaner är i varje fall en kulturgärning att tacka för. Den öppnar ett litet universum som det är roligt och lätt oroväckande att vistas i. Att ingen gett sig på att filmatisera böckerna är konstigt; de inbjuder till det med trovärdiga och smart berättade intriger. Ändå ska vi nog vara tacksamma för att berättelserna fått behålla sin litteraritet. Rönblom var en begåvad författare som gav sina romaner liv och puls med en ironisk, lekfull, vass och alltid precis litterär stil. Han var lyhörd för den förtvivlan som gjorde några romangestalter till mördare, men också för det dagliga samhällsliv som morden inte kunde rubba tilliten till. Det är dessa kvaliteter som gör hans deckare till något mer än charmig och välgjord underhållning från förr.

______________________________
Not. Modernistas nyutgivning av Rönbloms romaner inleddes 2016. Rönbloms artikel ”Endast för segervissa” var införd i Göteborgs-Posten den 11 december 1955 och återfinns i Jan Brobergs antologi Meningar om mord. Lars Wendelius studie heter Deckarförfattaren H.-K. Rönblom: en profilteckning.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22