Romaner under bältet

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-1, Krönika

Av Jean Bolinder

Thomas Thorild försökte på 1700-talet åstadkomma en ”Lagstiftning i snillets värld” och publicerade 1791-92 sin En Critik Öfver Critiker. Det är ett mycket klokt aktstycke som även dagens kritiker borde försöka efterleva. Själv har jag en dubbelroll i svensk litteratur, jag är dels författare och dels kritiker. Detta leder till att jag ser saken från två håll, jag reflekterar över den kritik jag skriver och den kritik mina egna böcker får.

I min funktion som kritiker har jag två av Thorilds lagar som ledstjärnor. Det är ”Ingenting göres för sina fels skuld, utan för sit värdes skuld” och ”At taga hvar sak för hvad den är”. Av alla manus som sänds till svenska förlag lär mindre än en procent bli utgivna. Det finns därför anledning tro att den bok man fått till kritik har högt värde. Tycker man annorlunda, bör man vara extra noga. Ofta läser jag en sådan bok två gånger för att vara säker. Dessutom tar jag hänsyn till genre. En deckare ska t.ex. dömas efter deckarkriterier.

Tar lätt på uppgiften

Som författare möter jag kritiker, vilka lever upp till de ideal jag hyllar. De blir medskapande. Men jag drabbas också av anmälare, som verkar ta lätt på sin uppgift. Ofta kommer de med så felaktiga upplysningar att man misstänker att de inte läst boken. Många verkar skumma de första och sista sidorna för att spä på med baksidestexten. Som forskare har jag sett hur ett fel på baksidan dykt upp i recension efter recension. Det är avslöjande. Åtskilliga sådana kritiker har en svajig stil, gör sig lustiga över författare och bok, blir hånfulla och recenserar mera vad de tror sig veta om författaren, än vad som de facto står i boken. Svarar författaren publiceras genmälet ej och det bemöts inte. Själv är jag alltid beredd att med författarna diskutera vad jag skrivit – det är en hederssak.

Denna typ av oseriösa recensioner har mina författarvänner också ofta mött. Men när jag vill ta någon annans bok som exempel, värjer man sig och vill inte att den nedgörande kritiken ska exponeras mer. Det är därför jag här exemplifierar med en recension jag själv drabbats av.

Per Lindh sämst

Min bok Martin Luffas hemlighet nominerades till Deckarakademins pris som en av fem bland sextiotalet utgivna. Den fick mycket positiva recension er i ett femtontal tidningar. Så kom det också en negativ. Det var Per Lindh som skrev i Östersunds-Posten 23.09.02. Jag tycker det är en recension som förenar mycket av de sämsta man kan möta och tar den därför som exempel. Lindh presenterar först författaren som en ”med över 35 deckare och ett antal andra romaner under bältet”. Vad som menas med ”under bältet” är obegripligt. Det är nära till hands att se det som den svajiga och hånfulla nonchalans många går till recensionsverket med. Den löjlige författaren påstås gå omkring med en mängd böcker i eller hängande på byxorna!

Efter denna bild övergår Lindh till att recensera författaren – ej boken. Författaren har aldrig blivit något ”riktigt stort namn” och i boken ”skiner det igenom en viss bitterhet över detta faktum”. Vad som åsyftas sägs försiktigtvis ej. Författaren som brukar kallas ”Sveriges mest prisbelönte deckarförfattare” är stolt och glad över allt som kommit honom till del, bland annat har svenska folket gett en av hans böcker mest röster vid en biblioteksomröstning. Han är flitigt översatt, ledamot av Deckarakademin, omnämnd i Nationalencyklopedin med mera. Men Lindh påstår att den breda publik som vid åtskilliga omröstningar givit författaren mängder av röster, anser honom misslyckad och lägger till att ”folket/läsarna” kanske inte har helt fel för med den aktuella boken når författaren ”inte upp till de högre divisionerna i deckarligan”.

Har han verkligen läst?

Så vill då recensenten i alla fall säga något om själva boken. Han meddelar att bokens huvudperson, den ”pensionerade rektorn” har ”detektivdrömmar”. Nu finns det ingen agerande rektor i boken. Huvudpersonen är lektor och det framgår tydligt bland annat i åtskilliga minnen från hans lektioner. En lektor är en hög lärartitel och en rektor något helt annat – en administrativ skolledare. Kan en person som tar fel på detta, verkligen ha läst boken?

Bokens upplösning har av garvade kritiker fått mycket beröm. För recensenten är den givetvis ej lyckad. Ja, den är ”inte fullt så överraskande som författaren menat, misstänker jag”. Allvetande författare vet vad hans figurer tänker, denne allvetande kritiker vet tydligen vad författaren tänker. Som jag är denne författare kan jag berätta, att jag tror att bara den som endast ögnat början och slutet av boken, kan tycka att upplösningen inte är överraskande.

Nå, det är flera fel på boken. Figurerna, bland annat de små barnen som hotas av en pedofil, känns inte ”riktigt levande – och då är det svårt att bry sig om deras död”. Nu är det så att de flickor som agerar i bokens nutid, samtliga klarar sig! Kan en person som pratar om deras död verkligen ha läst boken? Enligt min mening demonstrerar denne recensent väl hur usla vissa bokrecensioner i dagens Sverige är. Av vilken anledning ska författarens person förringas och hånas? Varför uttala sig om det man uppenbarligen inte vet något om? Vad är meningen med att anmäla en bok om man inte läst den, alternativt inte fattat vad där står?

Jag sände ett genmäle till ÖP. Hade det tagits in och kommenterats skulle Observer som bevakar tidningar åt mig, troligen sänt klipp. Som det ser ut, verkar det som tidningen förteg författarens mening. I så fall intellektuellt ohederligt!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22