Rättslösa författare

Jan 17th, 2008 | By | Category: 2001-4, Krönika

Av Jean Bolinder

Min roman Vilddjuret som kom i höstas har glatt sin författare med en rad goda recensioner från aktade kritiker. Samtidigt skrev en anmälare, som jag aldrig sett meritera sig i några deckarsammanhang, i Bibliotekstjänsts sambindningslista, ner romanen på ett sätt som får mig att tro, att han inte alls fattat vad boken handlar om.Nu kan man tycka att en författare ska tåla dålig kritik och att en negativ anmälan bland många goda är av underordnad betydelse. Tyvärr är det inte alls så. Det som trycks i Bibliotekstjänsts sambindningslista har en helt annan tyngd än allt annat som skrivs om boken. På denna lista bygger biblioteken sina inköp och min bok har nått en bottensiffra i dessa inköp. Av alla kriminalromaner jag skrivit sedan 1967 har denna senaste, i andra sammanhang kritikerrosade, sålt särklassigt minst.

För en smal bok betyder det att förlaget förlorar en massa pengar och för en författare som skriver smala böcker, kan denna recension innebära att förlaget inte klarar att satsa på honom mera. Jag har varit med om att en negativ anmälan i bibliotekslistan lett till att förlaget inte mäktade mera. Men jag har aldrig upplevt att en sur recension i vanlig press fått sådan effekt.

Man är fast i denna Bibliotekstjänsts dödsdom. Överklagar man till granskningsnämnden så kollar den enbart om recensionen är korrekt. Innehåller den inga direkta felaktigheter kan den få vara hur okunnigt usel som helst. En person som på inget sätt dokumenterat sin förmåga som kritiker i aktad press, kan alltså av okunnighet sänka ett författarskap.

Det går lätt att illustrera hur totalt inkompetenta recensioner drabbat goda böcker. Kamrater bland författarna har en mängd exempel att komma med men säger jag att jag skulle vilja skriva om dem nekar de – de är rädda för att stöta sig med det mäktiga Bibliotekstjänst. Så jag får ta ett eget fall – jag är inte rädd säga sanningen om vem det vara månde! Om en bok lyckas eller ej, tar det ibland åratal innan man vet. Jag tar därför ett exempel som ligger några år tillbaka i tiden och som just därför kan visa, hur det gick för en bok som neddömts av Bibliotekstjänsts lektör. 1990 kom min kriminalroman Dödisgropen ut. I Bibliotekstjänsts sambindningslista skrev en lektor efter den obligatoriska inledande resumén:

“Stegringen av Monsons (det vill säga mördaren) tvångs- och dödsföreställningar mejslas ej ut tillfredsställande. Den gravlika spökstämningen utförs ej och skärgårdsöns steniga ödslighet tillvaratas inte, De språkliga verktygen för att ge berättelsen karaktär av dödsdrama och straffets karaktär av gudomlig vedergällning är otillräckliga, Deckarinslaget. Harkmans (detektivens) försök att snärja Monsson lyckas ej bygga upp någon spänning.

Med andra ord var det inget i den boken som var bra – psyklogin, stämningen, miljön, den inre meningen och det kriminella var allt genomuselt! Sällan har man hört talas om sämre bok. Jag överklagade, men detta tillbakavisades förstås. Och till allt annat kan man undra vad som menas med att en gravlik spökstämning som ej utförs. Finns det inte kan den ej kritiseras!

Denna uslaste bland usla böcker fick sedan ett trettiotal lysande recensioner, översattes till flera språk och fick i de länderna likaledes strålande omdömen. Ingenstans har jag sett en recension som på något sätt håller med Bibliotekstjänsts. Och när året gick mot sitt slut fick Dödisgropen den äran, att den av Svenska Deckarakademin utsågs till årets bästa svenska kriminalroman med motiveringen: “en väl sammanhållen roman om ett personligt sönderfall i vilken språk och miljöskildring ingår i fulltonig förening “.

Landets främsta deckarexperter hade sagt sin mening, sedan gjorde allmänheten det i omröstningar.

“Dödisgropen” kom med på listan över århundradets bästa deckare och därpå på listan över 1900-talets bästa deckare. Genom dessa omröstningar är den av Bibliotekstjänst nergjorda boken, en klassiker i svensk deckarlitteratur!

När så svenska folket 1996 till Deckarakademins 25-årsdag, via biblioteken röstade på sina favoritdeckare gav man den nersablade Dödsgropen mest röster av alla! Denna av både experter och vanliga människor prisade bok, gjorde alltså Bibliotekstjänsts lektör ner i sin rekommendation till biblioteken. Själva gjorde Bibliotekstjänst sedan precis som nu med Vilddjuret talbok av den – man kan undra varför stackars synskadade personer ska drabbas av så genomusla verk…

Många av Bibliotekstjänsts lektorer är okända i deckarvärlden, men har ändå makt att klassa ner ett en bok och kanske ett författarskap för gott. Som författare är man i händerna på personer, om vars kapacitet man ej vet något över huvud taget. Ingen annan yrkeskategori skulle acceptera att ett monopolföretag får fara fram så här. Men författarna som råkar illa ut tiger i allmänhet still för att ej drabbas ännu värre nästa gång – om det blir någon nästa gång! Som författare känner man sig totalt rättslös!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22