Omsorgen om våra minsta bröder och systrar

Nov 18th, 2013 | By | Category: 2013-11 nov, Krönika

Jean Bolinder-logoKrönika av JEAN BOLINDER

Jag brukar gå till en salong som gör mina fötter fina. Det är en trevlig kvinna som driver denna salong och hon är alltid vänlig och glad. Bjuder på gott kaffe och lyssnar intresserat på vad jag har att berätta.

När jag har besökt henne känner jag mig både andligen och kroppsligen stärkt!

Till denna salong skickas en liten CP-skadad flicka som bor på ett vårdhem. Ibland kommer hon inte när hon ska och häromdagen kom hon fast hon inte skulle. Hon var glad och ivrig – säkert är dessa besök stimulerande i hennes enahanda stackars liv!

Ägaren av salongen blev ledsen på flickstackarns vägnar och förklarade vänligt att det “blivit fel” men det ville flickan inte tro. Att två andra kunder som kommit när de skulle, väntade på sin tur, förstod barnungen inte. Nej, hon skulle få sina fötter skötta och ögonen strålade av förväntan. Hon skrattade, pratade halvt obegripligt och gestikulerade.

Hemmet där hon bodde, skyllde på transportföretaget som sade att de fått order köra henne. Och så var det nog. Det var inte första gången vårdhemmet gjort fel. Men det var som det brukar, ingen ansvarig tog på sig någon skuld. Ingen där verkade bryr sig om den som är maktlös och hjälplös. Man struntar i “den minsta av bröder och systrar” och bryr sig inte. Tar sedan inte minsta ansvar. “Vi ska se över våra rutiner”, svarar man inom socialvården när något TV-team hittar grova försummelser.

“Nobody knows you, then you are out and down”, finns det en gammal blues som heter. Svenska folket skänker mycket pengar till katastrofdrabbade länder på andra sidan jordklotet och det är vackert. Men den där lilla efterblivna ungen man har till arbetsuppgift att ta hand om, henne struntar man blankt i.

Det är illa!

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22