Om Raymond Chandlers ryktbarheter och Philip Marlowes återuppståndelser

Sep 10th, 2019 | By | Category: 2019-08 aug, Krönika

Krönika av MAGNUS RÖHL

Omslag till Only to sleepLitar man till presentationen av Lawrence Osborne i dennes Only to Sleep. A Philip Marlowe Thriller (2018) är han den tredje i raden – efter Robert B. Parker och John Banville – som av The Raymond Chandler Estate ombetts skriva ”a new Philip Marlowe novel”. Det hindrar givetvis inte att också andra låtit Chandlers hjälte komma tillbaka.

Han lever på nytt i romaner som argentinaren Oswaldo Sorianos Triste, solitario y final (1979) – på svenska Ledsen, ensam och slut (1980) – och uruguayanen Hiber Conteris El diez por ciento de vida (1985), uppenbart inspirerad av en Chandlerartikel om Hollywoods litterära agenter: ”Ten Percent of Your Life”. Han går igen i noveller som marockanen Tito Topins Le grand réveil (det vill säga Det stora uppvaknandet) i Le Magazine littéraire oktober 1984, och i fransmannen Patrick Raynals Feed-back i den av Jean-Bernard Pouy redigerade Philip Marlowe i serien ”Figures mythiques” 1999: båda leker framgångsrikt med mer än blott Chandlertitlar som The Big Sleep och Playback. Och i Raymond Chandler’s Philip Marlowe. A Centennial Celebration, utgiven av Byron Preiss 1988, bjuder tjugotre mer eller mindre kända namn i genren på nya short stories om denne som antytts mytiske figur.

Parallellt med den återuppståndne Philip Marlowes finns naturligtvis den ryktbare Raymond Chandler. (Bägge har, inom parentes sagt, självfallet blivit föremål för såväl forskares som essäisters intresse, men det är ett område som här ska lämnas därhän). Talande för såväl den ene som den andre är att Marlowe tack vare nyss anförda Jean-Bernard Pouy-volym blivit en Carmens, Draculas, Lancelots och Salomés jämlike, en rad sagolika gestalter därtill icke att förglömma. Mindre storvulen och på annat vis nöjsam är The World of Raymond Chandler in his Own Words (utgiven av Barry Day 2014), en illustrerad paperback som med hjälp av citat ur Chandlers egna skrifter kvickt och koncist ger en bild av mannen och verket, av Marlowe och kvinnorna, av gangsters och snutar, av Los Angeles och Hollywood. (Filmen har som vi vet i hög grad bidragit till både manusförfattarens och privatögats internationella status.)

Det är som det brukar heta alls ingen tillfällighet att upphovsmannen och hans huvudperson stundom gör sig påminda också i en mängd fiktioner av skilda schatteringar. Nicolas Freelings titel Not as far as Velma (1989) är en blinkning åt slutmeningen i Chandlers Farewell my Lovely, som dessutom satt spår i S. J Rozans Trail of Blood (2009), Tim Bakers Fever City (2016) och James Levers Me Cheeta, en apfilmstjärnas komiska och rörande självbiografi (2008); Freelings Piet Van der Valk tänker för övrigt vid ett tillfälle på sig själv som Philip Van der Marlowe.

Omslag till Levande och döda i WinsfordOmslag till Mannen som dog som en laxChandler dyker tillsammans med Shakespeare upp i Håkan Nessers Levande och döde i Winsford (2013); den förre citeras därutöver i Eugen Kallmans ögon (2016). Chandler flimrar även förbi i en Mikael Niemis Mannen som dog som en lax (2006), en mångbottnad skröna som visar att Chandler också nått Tornedalen. Berättaren i Reginald Hills Recalled to Life (1992) har kritiska synpunkter på Chandlers berömda essä ”The Simple Art of Murder”. Kommissarie Banks, i Peter Robinsons Children of the Revolution (2013), känner sig en gång som Philip Marlowe när denne besöker general Sternwood i början av The Big Sleep; och i Robinsons A Dedicated Man (1988) påstår sig en yrkesskribent ha lärt åtskilligt om detektivromanen av bland andra Chandler. Listan kan göras längre, men det må här räcka med att tillfoga Michael Connelly, vars A Darkness More than Night (2001) vore otänkbar utan Chandlers suggestiva formulering om en värld där ”[t]he streets were dark with something more than night”; och man kan notera den roll The Long Goodbye spelar i Connellys The Black Ice (1993).

Chandler förekommer även i ’finare’ vittra sammanhang. Som en övergång kan tjäna den franskspråkige Daniel Pennac, med Omslag till Som en romankriminalhistorier, seriealbum och poesi på meritlistan. Han hävdar följande i Comme un roman (1992), en meditation över hur man får – inte ska – läsa: man kan göra nedslag på vilken sida som helst hos Proust och Shakespeare eller i Raymond Chandlers korrespondens utan att löpa den minsta risk att bli besviken. (Essän utgavs i svensk översättning år 2000: Som en roman.) Det är vidare inte för intet som Chandler nämns, låt vara i all hast, i den turkiske nobelpristagaren i litteratur Orhan Pamuks Den svarta boken från 1990-talet. Haruki Murakami, en av det nutida Japans mest framträdande författare, har tydligen översatt Chandler till japanska, och har i olika sammanhang utryckt sin beundran för The Long Goodbye. Kanadensiskan Margaret Atwood sällar sig också till hyllningskören: hennes ”In Love with Raymond Chandler” (som står att läsa i Richard Glyn Jones antologi Love is Strange från 1998) är en kärleksfull liten prosafantasi om möblers betydelse i, om man så vill, Philip Marlowes egna miljöskildringar, och ännu en hedersbevisning att stilla glädjas åt. Chandler gör också, för att ge ett tyskt exempel, ett kort och kuriöst gästspel i DDR-författaren Hermann Kants på sin tid uppmärksammade roman Die Aula från 1965. Den Johann Marlow, utan e, vi möter i Volker Kutschers deckarsvit om Gereon Rath, vars första del ligger till grund för teveserien Babylon Berlin, har dock knappast något att göra med vare sig Raymond Chandler eller Philip Marlowe (men kanske mer med en viss doktor Mabuse).

Det är i synnerhet ordkonstnären Chandler som förfört och vunnit anhängare. Patricia Highsmith har framhållit hur han genom sin originella stil lanserade ett nytt förhållningssätt till det som berättas, något som med tiden blivit ett ideal eller åtminstone ett mode – man frestas tillägga: emellanåt föga mer än ett manér. Inte många förmår mäta sig med den artist som, exempelvis, mejslade ut burleskt aggressiva meningar av typen ”Tell her to jump in two lakes if one won’t hold her”, ”If you don’t leave, I’ll get somebody who will” och ”A male cutie with henna’d hair drooped at a bungalow grand piano and tickled the keys lasciviously and sang Stairways to the Stars in a voice with half the steps missing”. Visst kan man på sin kammare i sin ensamhet jobba hårt för att nå liknande resultat, men ”hard work’s no substitute for talent” – för att tala med Philip Marlowe. Den sporadiske poeten Chandler firade dock inga triumfer, och avslöjande är väl att han nog lyckades bäst när han i ett par otäcka små strofer kombinerade hårdkokt cynism och ett brutalt mord med en ganska raffinerad lyrisk framtoning.

De tre inledningsvis nämnda Marlowevariationerna bygger på olika strategier. 1990 stod Robert B. Parker med Poodle Springs för en direkt pastischerande fortsättning på Chandlers ofullbordade The Poodle Springs Story genom att efter tjugotalet sidor bokstavligen ta vid där mästaren lagt ner pennan; och året därpå kom hans ”sequel to” eller fortsättning på The Big Sleep kallad – med Hamlets ord – Perchance to Dream. Benjamin Black, pseudonym för irländaren John Banville, hittar i The Black-Eyed Blond (2014) på en helt egen historia som även den är stilimiterande och samtidigt laddad med Chandleriananostalgi plockad från företrädesvis The Long Goodbye. Lawrence Osborne har valt en tredje och helt annorlunda väg i sin Only to Sleep, där vi möter en gammal och trött Marlowe som lämnat Los Angeles, bosatt sig i nordvästra Mexiko, och numera går med käpp, men en käpp som rymmer ett samurajsvärd…

Only to Sleep är en roman med deckarstuk som påfallande sällan flirtar med Chandlers karakteristiska prosa, och som främst handlar om åldrandet och om en föredetting som vill åta sig ännu ett (sista?) uppdrag för att kanske känna sig levande igen. ”Only to Sleep” är inte ett Shakespearecitat, om man nu skulle tro det: det handlar i stället om en halvrad tagen ur den aztekiska dikt (från 1400-talet?) som utgör romanens motto (med, naturligtvis, ”Den stora sömnen” lurande i bakgrunden). Osbornes särställning understryks av att hans bok såvitt bekant är den enda Marlowethriller som begåvats med en sådan vägvisare in i texten: verserna gör gällande att vi inte har kommit till världen för att leva utan enbart för att drömma, enbart för att sova.

Hur som helst: sammantaget utgör uppföljarna, var och en på sina villkor, en sannskyldig tribut inte bara till något av en världsstjärna utan också och framför allt till ett sällsport underhållande författarskap.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22