Om en följetong i Veckans Äventyr

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-2, Krönika

Kåseri av Bo Stenfors

 

Berättelsen – publicerad i november 1942 Amazing Stories under titeln After an age – skildrar hur en vetenskapsman år 1940 försätter sig i dvala i en ”krypta” och vaknar upp tretusen år senare – år 4940 – till en jord, som under en rad fruktansvärda världskrig bombats tillbaka till en stenålder, där metall och maskiner saknas – en stenålder lika primitiv som den, som existerade tjugotusen år före Kristus. I den svenska översättningen i Veckans Äventyr (tidigare Jules Verne-Magasinet-JVM) får han namnet Stuart Knight – i originalet heter han Homer Ellory. Tjugonde århundradet känns nu lika historiskt overkligt för honom som Babylon eller det gamla Egypten.

Allt är glömt och förlorat

Alla vetenskapliga upptäckter är glömda. Inga böcker finns. Inte elektriskt ljus. Inte radio, telefon, telegraf, film, järnvägar, bilar, tryckpressar eller fabriker. Där finns ingen kol, ingen olja, inga metallgruvor. Sten, trä, hudar och ben är tillvarons förnämsta hjälpmedel liksom under den ursprungliga stenåldern. I Antarktis återstår dock en folkspillra – ”narktierna” som äger en primitiv maskinkultur. Narktien tar trälar och tribut från Jordens folkstammar, vilka annars var och en lyder sina egna lagar.

Stuart Knight blir överraskad när han i denna primitiva värld får se ett narktiskt flygplan. Han medföljer emellertid planet till Narktien och hittar där sin blonda hustru – Lady Silva (i originalet Lady Ermaine). Med henne får han två söner: Stuart och Perry.

Bygger ny civilisation

Under tjugofem strävsamma år bygger Stuart Knight så upp en ny civilisation med det forna USA och ett återuppbyggt New York som centrum och blir Jordens upplyste självhärskare. Han kallas ”Lord Stirney”. Nu skall han sätta sitt namn under ett nytt “Magna Charta” och håller ett kort tal:

”Människornas sammanslutning skall i fortsättningen kallas Världsstaten. En kongress av valda ombud från varje folkstam ges ensamrätt att stifta lagar. Ingen enskild människa skall få bestämma över någon annan person, över någon folkstam eller över Världsstaten. Det fortsatta förloppet är tänkt att bli följande: Om sex månader beräknas Världskongressens delegater kunna sammanträda. Om majoriteten av delegaterna från Jordens stater godkänner föreliggande Magna Charta blir det gällande. Det skall inte tvingas på någon. Något sådant skulle strida mot dess innersta idé.”

Inom sig tänker Knight på hur ett sådant tal skulle ha framförts i mitten av 1900-talet. Han står nu i vad som varit Manhattans centrum vid Columbus Circle och talar utan mikrofon till en mindre skara människor utan att vara omgiven av några journalister och pressfotografer. Ingen radio eller telegraf sprider hans ord över Jorden.

Men avslutningsvis kan han i alla fall visa upp sin senaste skapelse: en ångbåt. Åskådarna ser ren magi: ett skepp, som snabbt simmar framåt utan segel under ett väsande dunkande från dess maskiner.

Europa anländer

Nu anländer emellertid ett flygplan från Europa. En äldre man med en ung kvinna i sällskap, klädda i glänsande tunikor av finspunnet glas, stiger ur. Piloten berättar hur man upptäckt ett stenvalv vid Donaus strand. Sedan det öppnats har de två kommit ut, men eftersom ingen kunde förstå vad de sade, beslöt hövdingen i Vinnstaten att skicka dem till Stuart Knight. Knight uppfattar emellertid att de talar engelska om än med stark brytning. De två presenterar sig som Lar Tane och hans dotter Elda. De kommer från år 2907 och har liksom Knight placerat sig i en krypta för att vakna upp i framtiden. Stuart Knight berättar att han kommit från år 1940.

”1940? Åh, Gud!” utbrister Lar Tane med vördnad i rösten. ”Det första vetenskapliga krigets århundrade! Du har upplevt det första flygplanet, den första radion och det första världskriget! Men vad är det som hänt med jorden? Vi fördes i oxvagn till en by, befolkad av vildar, men vi trodde flygplanet skulle föra oss till ett civiliserat centrum.”

”Det är nu år 5000 efter Kristus,” upplyser Knight, ”och vi är i vad som kan kallas den andra stenåldern. Detta är faktiskt civilisationens centrum i dag. Du såg vår kraftanläggning. Vi har också en blivande radiostation under byggnad.”

Knight förstod Lar Tanes känslor mycket väl. Det var inte lätt att komma från Vetenskapens tidsålder och hamna i den andra förhistoriska tiden. De tecken på civilisation som Lar Tane sett från luften hade varit en stad under uppbyggnad, en kraftstation och en fabrik, men inga skyskrapor. Norrut reste sig bara tomma skelett av vad som en gång hade varit New York.

”En kraftstation, en fabrik, en metallsmedja; en radiostation och en stad under byggnad! Ett enda av allting!” utbrister Lar Tane. ”Och detta skall föreställa civilisationens centrum! Hur ser då resten av världen ut? Jo visst, du sa det nyss: Den andra stenåldern.”

Fulländad skönhet

”Det finns åtminstone något att uträtta i den här världen,” konstaterar Elda. Hon är en fulländad skönhet, högrest och slank med graciösa linjer. Hennes anletsdrag är fint tecknade och aristokratiska och ansiktet inramas av ett rikt, kopparrött hår. Mest påfallande är dock ögonen. De är gröna som havet en dimmig dag, som smaragder, som daggstänkt gräs. Men Eldat kvinnlighet är parad med styrka. Hennes gestalt vittnar om smidighet och grace. Man anar att hon, liksom gudinnan Diana, är väl förfaren i sport och ädla idrotter.

”Och vilken roll spelar du i detta?” undrar Tane. Narktiern Aran Deen – historieskrivaren – skyndar sig att svara i Knights ställe: ”Han är Jordens Härskare, dess förste Lord. Lord Stirney är herre över Jorden.”

”Jordens Härskare? En man från tjugonde seklet är alltså envåldshärskare över det femtionde århundradets värld! Inte illa!”

”Nej, nej,” protesterar Knight. ”Men i viss mening står jag i spetsen för Jordens styrelse. När jag vaknade för 25 år sedan fann jag att alla metallfyndigheter liksom även alla kolgruvor och oljekällor renrakats under en förslösande tidsålder på tusen år, däri inbegripet både min tid och er. Du, Lar Tane, stod tydligen alldeles vid gränsen till den andra förhistoriska stenåldern.”

Vetenskapen lyckades

”Nå, vi litade på att vetenskapen skulle finna en utväg.”

”Det gjorde den också. En okänd vetenskapsman på din tid, som såg civilisationen brista i fogningarna, upptäckte ett nytt, ofarligt sätt att utvinna energi ur radioaktivitet. Jag hittade hans hemlighet. Med den energin utvinner vi nu alla metaller vi behöver ur havsvattnet, som har blivit vår nya fyndplats. Vi hämtar grundpelarna till en ny civilisation ur havet – järn, koppar, aluminium, magnesium, guld, silver – ja, också det radium, som vi behöver.”

Knight tar med Lar Tane och Elda till den dånande och dunkande fabriksanläggningen och förklarar hur den nödvändiga energin utvinns, koncentreras och görs ofarlig med hjälp av kiselsand.

”Men – en fabrik – bara en fabrik i arbete efter tjugofem år”, upprepar Lar Tane i anklagande ton. Knight blir sårad: ”Så lätt går det sannerligen inte att bygga upp någonting ur inget! På din tid kanske man kunde smälla upp en sådan här fabriksanläggning på nolltid, men tänk på att jag tvingats konstruera varje enskild detalj på varenda apparat och maskin. Och om du skulle fabricera en telefon, Lar Tane, hur skulle du börja?”

Nya anläggningar

”Jag förstår hur du menar,” säger Lar Tane med ett småleende, sedan han tänkt efter.

”Men nu, när man fått fram en fungerande anläggning borde det vara lättare att sätta upp flera.”

”Javisst,” medger Knight. ”Ytterligare två anläggningar har just tagits i bruk – en vid Stilla Havskusten och en i Europa vid Gibraltar. En fjärde anläggning är planerad att förläggas till Asiens kust. Om något år får vi också anläggningar i Afrika och Sydamerika. Då kan vi börja ta itu med järnvägar. Vi har också en telefonstation med några linjer här på Manhattan på experimentstadiet. Vidare bygger vi en stad, som skall stå som modell för blivande nya städer över hela jorden – förnuftigt planerade städer med ordentliga parkanläggningar. Men berätta för mig, Lar Tane, vad har alltid varit svårast att handskas med i alla civilisationer i alla tider?”

Svaret kommer blixtsnabbt: ”Människorna!”

”Javisst. Vi befinner oss fortfarande i en stenålder, och historia skrivs av människor och kretsar gärna kring dess ledare. Nu finns det tyvärr inte så många upplysta ledare i detta femtionde sekel. Från första stund har problemet med styrelsesättet legat och gnagt inom mig. En mekanisk civilisation, ja visst, det kanske vi har i morgon dag. Men en Världsstat? Den trollar man inte fram bara med vetenskapliga metoder.”

Inga poliser

”Men hur håller du din makt uppe? Hur är ditt polissystem?” undrar Lar Tane nyfiket.

”Något sådant har jag inte.”

”Men hur genomdriver du de lagar du stiftar?”

”Jag har bara stiftat en enda lag: Krig mellan stammarna får inte förekomma. Den bestämmelsen efterlevs, eftersom man vet att jag har medel att knäcka vilken armé, man än skulle kunna sätta upp. I övrigt gäller de enskilda stammarnas lagar.”

”Du härskar alltså genom hot om våld, som backas upp av en armé.”

”Nej, jag har ingen organiserad armé. Inte vapen heller. De enda dödsbringande vapnen som finns på Jorden i dag är spjut och pilbågar, avsedda för jakt. Men jag kanske utövar någon sorts förtrollning över människorna. Jag tror att världen riktar ögonen mot mig för att se om jag ska kunna hålla mitt löfte att skapa en ny och högre form för mänsklig samvaro. Men så kan det ju inte förbli i all evighet. Världsfederationen under mitt ledarskap måste smidas samman på ett effektivt sätt till en stark, förenad Världsstat med självstyrelse.”

”Självstyrelse? Åh. Du menar väl inte enligt demokratiska principer? Det var ju experimentet som gick galet! År 2313 gick Amerikas demokrati i stöpet och har aldrig hörts av senare.”

”Nå, den kommer i alla fall att återuppstå här!” förklarade Stuart Knight stålhårt. ”Vår civilisation gick under av samma Skäl som det gamla Rom: därför att diktatorerna drev sina länder in i en orgie av krig!”

Han mötte Lar Tanes blick och det kom en kylig ton i hans röst: ”I den här världen Lar Tane, finns ingen plats för personlig ärelystnad!” Strax därpå lade Stuart King emellertid en försonande hand på Lar Tanes axel: ”Jag hoppas du förstår mig, Tane! Förra gången gjorde vi ohjälpligt fiasko med vår civilisation. Vi får inte göra samma misstag en gång till. Kom nu, så skall vi se om vi kan höra radiosignaler över Atlanten. Vi har experimenterat med detta i månader.”

Virrvarr av maskiner

Inuti tegelbyggnaden, som de nu gick till, fanns ett virrvarr av generatorer, kondensatorer, vakuumrör och ledningar. Vid en förut överenskommen tidpunkt tryckte Knight ner en telegrafnyckel och sände tre korta signaler. Detta var morsebokstaven ”s”, Efter en kort paus sände han signalerna igen och fortsatte göra så under en minuts tid. Därefter lyssnade han spänt i hörlurarna. Då fick han höra svaret – tre korta signaler, åtföljda av en paus, vilket upprepades med ett klockrent ljud. Knight telegraferade nu ett meddelande: ”S”-signalen hördes klart.” Lar Tane gratulerade honom. ”Nu förstår jag verkligen vilken beundransvärd prestation det egentligen är att på tjugofem år göra alla dessa uppfinningar, som krävt århundraden tidigare!”

Endast återupptäckter

”Nåja, jag har inte uppfunnit dem, jag har bara återupptäckt dem. Det var intelligentare människor än jag som uppfann dem en gång. Jag försöker bara lämna dem vidare.”

Stuart Knight betraktade Lar Tane eftertänksamt. Trots att denne levat under ett århundrade, då makt var rätt, var han en värdefull tillgång. En sak hade han gemensamt med Knight – han kunde se världshändelserna i det långa perspektivet. Bara detta var en ovärderlig förmåga som endast överträffades av Knights ännu längre perspektiv.

* * *

Långnovellen Den Andra Stenåldern, som jag här återgivit början av i sammandrag, skrevs av författarsignaturen Eando Binder. Jan Myrdal har i sin antologi över NM (En antologi ur 40-talets populäraste novellmagasin, redigerad av Jan Myrdal, Wiken 1993) målande beskrivit sin hänförelse över att hitta det nya färgstarka SF-magasinet med namnet Jules Verne-Magasinet i tobaksaffärerna den 16 oktober 1940 – en hänförelse, som jag delade. Men i presentationen av Eando Binder i boken står faktiskt i mitt tycke orättvist ljumma rader:

Ihågkommen för en novell

”Eando Binder, pseudonym för Otto Oscar Binder, 1911-1974, var en begåvad men aldrig ledande underhållningsförfattare i 1930-talets amerikanska novellmagasin, där han specialiserade sig på SF, skräck och romantik. Inom SF är han ihågkommen primärt för en enda novell, I, Robot 1939, som direkt – och av författaren bekräftat – influerade Isaac Asimovs långa serie robotnoveller, vilka i sin tur i hög grad kommit att definiera senare Sf-författares behandling av robotmotivet.”

Jag reagerar faktiskt mot den bedömningen. I själva verket kan Eando Binder i nästan lika hög grad som Edmond Hamilton tillskrivas äran av att ha gjort Jules Verne-Magasinet (JVM) till den succé, tidningen förblev under många år. Beträffande just ”Den andra stenåldern” tycker jag att den tar upp många reella problem, som vår arma Jord har att brottas med, och det i en faktiskt riktigt vettig händelsekedja.

Framtida greve av Monte Christo

Andra uppskattade historier av Eando Binder var Fem steg mot morgondagen, som kom redan i NM:s första nummer 1940 med sitt första avsnitt och handlade om en framtida ”greve av Monte-Cristo”, som bryter sig ut ur ett nästan rymningssäkert framtida fängelse och tar en gruvlig hämnd på sina vedersakare, som placerat honom där. Vidare måste nämnas de tre underbara novellerna 1941 om hyperspännande rapporter från en expedition till Merkurius: Via Merkurius, Via Katakomberna och Via Intelligensen. Anton Yorks hemlighet publicerades också 1941 en spännande berättelse om äventyr i en annan världsrymd, där naturlagarna beter sig annorlunda på grund av lägre entropi. I denna världsrymd måste Anton York försöka hejda en djurart med hypnotisk förmåga som sprider sig överallt på de beboeliga planeterna på ett katastrofalt sätt. En pärla är också den novell av Eando Bimder, som återges i Myrdals antologi: Kapplöpning med tiden (The Time Cheaters, 1940).

Nå, jag bör väl kanske avsluta min kondenserade översikt över långnovellen Den andra stenåldern av Eando Binder:

Sonen Stuart besöker olika stammar i Europa och försöker vinna dem för Världsstaten och det nya Magna Charta men möter ständiga invändningar, t.ex. från hövdingen för Thoom, som inte gillar det redan gällande förbudet mot gränskrig, ”Venzfolket låter sina hjordar beta på våra fält. Jag måste väl ha rätt att driva bort dem!” Stuart råder hövdingen att ta upp saken i den kommande Världskongressen, som kan utreda saken och vidta rättsliga åtgärder mot de skyldiga på ett civiliserat sätt.

Tanken går till Israel

”Och jag ska alltså vänta medan min boskap svälter!” ryter hövdingen. ”Det går minsann fortast att samla mina unga män och bränna några byar för Venzfolket. Då kanske de får något att tänka på!”

Tanken går osökt till Israels straffexpeditioner, som också drabbar oskyldiga, även kvinnor och barn. Stuart klagar för sin far, Stuart Knight. ”Det är stenålderspsykologi,” konstaterar fadern. ”Men vi måste få en världsstat innan vi kan få någon internationell vetenskap och industri. Om vi i Världsrådet behandlar stammarna rättvist, kommer de snart att inse att man aldrig behöver tillgripa våld för att lösa konflikter. Du måste övertyga halva Europa om Magna Charta!”

Världsstat måste komma

Lar Tane vinner stat efter stat för tanken på en världsstat genom skickligt framförd retorik. Han höjer sin röst och ryter: ”Världsstaten! Vi måste alla arbeta och offra oss och, om så behövs, dö för staten. Inget annat än staten betyder något! Låt oss göra allt för att nå vårt mål – Världsstaten!” Elda vinner Stuart genom sina förförelsekonster och predikar för honom:

”Dessa människor måste behandlas med hård hand. De är barbarer från Stenåldern. Hur skall man kunna regera deras värld annat än med hot, som din far gör i smyg och som de maktlystna feodalherrarna gjort före honom i hundratals år. Världsstatsdemokrati! En ynklig dröm i din fars hjärna! ”

Elda retas också med den andre sonen Perry. ”Det måste väl bli tröttsamt ibland att bygga upp en ny värld?” – ”Nej, aldrig!” svarar Perry. – ”Jag undrar vad du skulle ha varit i min värld, där vetenskapen nått sin höjdpunkt?” – ”Jag skulle ha gjort revolt mot diktaturen!” – “Vi hade i alla fall en Världsstat.” – ”Ja, en som höll i fem korta år. Den bestod av ett tyranni som föll sönder. Den var byggd på lösan sand. Liksom det romerska riket efterträddes den av en mörk tidsålder. Men vi bygger på demokratins hälleberg.”

Stuart Knight blir emellertid orolig för sin son Stuart och far med flygplanet över till Europa. Historikern Aran Deen följer med honom. I hjärtat av det gamla Wiens ruiner reser sig nu ett glänsande torn av metall. Tornets tak omges av en öppen balkong. Någon står där. Det är Lar Tane. Stuart Knight och Lar Tane möts och Aran Dean minns plötsligt: ”Jag såg ert namn i de historiska dokumenten, Lar Tane, Ni stod i spetsen för regeringen, som styrde det kortlivade Världsriket från 2902 till 2907. Ni var Jordens herre i fem år.”

Lar Tane bugar sig för Stuart Knight: ”Härskaren över den värld, som en gång var, ber att få bringa Jordens nuvarande herre sin hyllning. I dag är tiden mogen för ett bestående världsvälde på mina villkor. Din son Stuart står på min sida nu och utan honom faller din sort av världsstat platt till marken! ”

Fyrkantig pinne i runt hål

De ville alltså bygga upp civilisationen på en dag, tänkte Stuart Knight. Skapa ett stenålderssamhälle i nittonhundratalsmiljö. En fyrkantig pinne i ett runt hål. Hans och Lar Tanes ögon möttes. Två män, som härskat över skilda världar, stred om en tredje.

Stuart Knight får dock återvända hem ohejdad, men ser sig snart nödsakad att förklara krig mot Lar Tane. Strax därpå får han emellertid en allvarlig hjärtattack. Med sin hustrus hand i sin yttrar han dessa ord: ”Silva, du skulle ha tyckt om Central Park om våren” och avlider.

Perry vinner till sist

Sonen Perry får överta titeln Jordens Herre, och ett långt och växlingsrikt krig börjar i det 11:e avsnittet av sammanlagt 27 avsnitt i Veckans Äventyr. Stuart återvänder emellertid till Perry och till sin ursprungliga fästmö Leela. Nå, vem vinner kriget till sist? Perry förstås. Lar Tane dör i ruinerna av sitt torn. Elda, som revolterat mot fadern, har emellertid hamnat i tornets fängelsehålor och grävs fram. Nu faller hon motståndslös i Perrys armar. Hon är vid det här laget den verkliga Elda, öm, ljuv och kvinnlig.

”Käraste,” viskar hon. ”Det var det här kungariket jag längtade efter, utan att veta om det. Kärlekens Kungarike! Lämna mig – aldrig! ”

Deras kärlek spred sin strålglans över framtidens nya värld.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22